Pretty On The Inside

En som verkligen gjorde ett försök att reclaima galen kvinna-stilen är som bekant Courtney Love. Så blev hon också behandlad därefter. Sedan så kanske hon var något galen från och till också, men det hör knappast hit. När hon vid flera tillfällen ”fräschade till sig”, det vill säga plastikopererade sig etc. så fick hon faktiskt lite respekt för det i media och i det allmänna medvetandet. Att hon sedan rent teoretiskt fortfarande kunde vara lika galen spelade ingen roll. Såg hon någorlunda normal ut måste hon ju också vara det...

.

Galet!

Täckjacka och trasiga strumpbyxor

I senaste numret av Bang med tema galenskap skriver Karin Eder-Ekman om hur man klär sig som en galen kvinna. Hon menar att galenskap hos kvinnor inte bara är ett beteende, ska man räknas till skaran galna kvinnor bör man även klä sig med den gruppens speciella attribut. Till dessa hör utsmetat smink, udda accessoarer, assymetri och täckjackor, för att nämna några. När Britney rakade av sig håret var inte det bara en av många till synes sinnesjuka handlingar utan för världen verkligen det slutgiltiga beviset på att hon var galen. När en kvinna i Britneys position, eller viken kvinna som helst, slutar att by sig så totalt om hur hon ser ut och uppfattas kommer hon antagligen räknas som lite galen.

Jag kan verkligen känna igen det här. När jag, som egentligen är ganska sansad, antingen med fri vilja eller av en slump haft på mig kläder som galna kvinnor brukar ha på mig reagerar omgivningen på det. Inte så att de gör något speciellt, men de kan liksom inte låta bli att stirra. Alla har vi väl suttit där på tunnelbanan på väg hem från en fest som höll på till morgonen med just utsmetat smink, trasiga strumpbyxor och kläderna på sniskan och känt sig så fel som man kan känna sig. Jag brukar känna för att utbrista ”Alltså, jag ser inte ut så här i vanliga fall, det är bara nu som jag …” Jag antar att det är någon slags rädsla för att verka som en galen, eller fallen kvinna. De brukar väl på många sätt höra ihop. Samtidigt gör detta mig förbannad och ger mig en känsla av att vilja reclaima galen kvinna-stilen.

Ra, God of Sun

Har börjat känna något som liknar besatthet vid det forntida Egypten. När jag och mina syskon var små spelade vi ett cd-romspel som hette ”Egypten- Gåtan vid Nilens strand” i timmar. Jag tror att detta har lämnat efter sig vissa bestående intryck. De forntida egyptierna hade en extremt enkel men samtidigt väldigt utsmyckad stil. De matchade ofta helt vita kläder med extrema smycken och accessoarer, mycket smink och lätt kolafärgad hud. Det är en stil som jag önskar att jag kunde applicera på min egen stil idag. Det är tyvärr svårt. Hör ni hur det låter; vita kläder, mycket smink, mycket smycken och brunbränd hy… Det låter som en typisk kvinnlig La Roy-besökare. Ingen skulle förstå. Hur klär man sig som en gud?

Burberryrutans upp och nedgång

Burberryrutan brukade vara en symbol för klass, elegans och tradition, eller något i den stilen. Att ha en trenchcoat från Burberry fodrat med det mönstret eller den klassiska Burberryhalsduken på sig var ett sätt att markera att man hade smak, och råd, uppenbarligen. För några år sedan fick Burberry verkligen ett uppsving, antagligen delvis på grund av trenchcoatens bombastiska återkomst i modet. Alla ville äga ett Burberry-plagg. Men i och med märkets ambitioner att vara ett lyxmärke och de priser som följer en sådan ambition hade inte alla medlen till att köpa ett sådant. En trench från Burberry kostar runt en tiotusen svenska kronor. Halsduken däremot kostar runt tvåtusen kronor. Detta gör att mycket fler människor har råd att köpa halsduken. Den är dessutom en mer effektiv identitetsmarkör i och med att rutmönstret exponeras maximalt. Följden av detta var att fler och fler under tvåtusentalet inhandlade och började använda den. När något som egentligen är en lyxvara börjar bli populärt hos gemene man börjar även kopiorna komma som brev på posten. I slutändan är det ingen som kan se, i alla fall inte på långt håll, om varan är äkta eller en kopia. I början var haussen kring märket säkert glädjande för Burberry. De fick mycket publicitet och därmed högre försäljningssiffror. Men någonstans där blev haussen överexponering. Alltför många, som märket kanske egentligen inte vill associera sig med, började använda deras produkter, eller produkter som liknade deras. Detta gör att deras ursprungliga kunder börjar vända sig bort från märket eftersom de inte vill sammankoppla sig med det nya kundsegmentet. Jag har inga försäljningssiffror att tillgå, men det står ju helt klart att Burberryrutans storhetstid är över för den här gången. Häri ligger lyxens paradox. De flesta känner en längtan efter lyx, ivrigt påhejade av mode- och inredningsmagasin, men själva definitionen av lyx är något exklusivt, det vill säga något som inte är tillgängligt för alla. Blir det tillgängligt för alla kan det knappast kallas lyx. Då försvinner också tjusningen med det hela.

Urban Haute Bourgeoisie

Ibland känner jag ett behov av att klä upp mig, på riktigt. Tyvärr är det i princip aldrig som det kommer till de nivåer som visas i utdraget ur filmen Metropolitan ovan. Jag antar att att detta kommer ur något slags medelklasskomplex eftersom jag samtidigt är totalt obekväm med sådant. Puh.

Att klä sig som en man

Alltid när jag går i affärer med personer av det manliga könet så blir jag lite frustrerad över det dåliga klädutbudet som finns för män. Det mesta är dyrt, tråkigt och hemskt klassiskt. (Det är inget fel med klassiskt, men det är heller inte speciellt ”kul”) Samtidigt så slås jag av hur mina manliga bekanta heller inte vill köpa det magra utbud av lite mer vågade kläder som finns tillgängligt. Om de inte är bögar, (obs generalisering!), då är oftast besattheten vid naturliga färgtoner och klassiska snitt inte riktigt lika påtaglig. Samma sak är ganska tydlig om man får för sig att läsa i kommentarsfältet på de olika modebloggarna för män som finns tillgängliga. På dessa brukar ju, som bekant, blogginnehavarna ofta lägga upp ”Dagens outifts” där de redovisar vad de haft på sig under dagen, vad det är för märke etc. När de har på sig ett klädesplagg eller en accessoar som är lite mer okonventionell blir reaktionen genast stark. ”Du kan inte ha de strumporna till de skorna” ”Du ser ut som en clown” etc. Många som läser verkar bli provocerade av outfits som upplevs gå utanför regelboken. Dessa starka reaktioner känns ofta ganska omotiverade enligt mig och dessutom ganska underliga. Kan det generellt vara så att män som är intresserade av kläder, och som är straighta, känner ett behov av att vara väldigt korrekta, av att inte göra något fel, för att markerna någon slags manlighet i all utseendefixering? Det hela påminner ju om 1800-talsdandyns besatthet vid detaljer och vid att vara smakfullt klädd, det vill säga lagom klädd. Att vara ”för mycket” i sin klädsel är sådant som kvinnor och bögar kan ägna sig åt liksom. Bögarna däremot har ju redan sagt upp sin så kallade manlighet när de outade sig som just bögar. De behöver inte bry sig. Som heterosexuell man med klädintresse däremot, har man ganska mycket att bevisa.

Bilden föreställer Beau Brummel, ganska manlig i all sin fåfänga.

Mmmm

Är inte läppglans en ganska underlig företeelse? Vad är det egentligen man försöker spela på? Självklart förstår jag att tanken är att man ska förstora munnen och dra blickarna dit men i övrigt? Själva glanset? Påminner inte det lite om saliv? Som att man har lite svårt att hålla den i munnen? Dreglar?

Cindy Sherman

En av mina absoluta favoritfotografer är Cindy Sherman. Hennes produktion har genom åren, som ni säkert vet, dominerats av konceptuella självporträtt där hon i princip har klätt ut sig till olika stereotyper inom ämnen som film, historia etc. Det är oftast kvinnor i olika situationer hon porträtterar och det hela blir mycket intressant då hennes porträtt för det mesta är sprungna ur hennes egen fantasi men så ”typiska” att man nästan tror sig kunna säga ur vilken film till exempel som personen som hon porträtterar är tagen. Det hela blir för det mesta en sorts lek med kvinnliga stereotyper såsom den fallna kvinnan, den övergivna kvinnan, horan, madonnan. Vi har alla så många värden knutna till vissa begrepp att Sherman endast behöver sätta ihop dem på ett ytterst subtilt sätt för vi ska förstå vilken slags kvinnotyp det är hon porträtterar. Denna lek med stereotyper har av många setts som feministisk även då Sherman själv inte vill sätta den etiketten på sina fotografier. Men det är svårt att bortse från att Sherman på många sätt genom att porträttera sig själv utklädd till olika kvinnotyper visar på hur konstruerade dessa är. Det räcker alltså egentligen med att klä ut sig till en sådan för att verkligen bli en.
Detta får mig inte helt osökt att tänka på modevärldens lekar med kvinnoroller och myter. Handlar inte mode ofta om det? (Mansroller med för den delen.) Hur ofta basunerar diverse modetidningar inte ut att det är amazonen, femme fatalen, sexiga bibliotekarien eller lolitan som är det som gäller? Frågan är om denna lek med stereotyper cementerar fördomar eller om den helt enkelt ger kvinnor en sorts kontroll över dem? Det vill säga, klär jag mig som en lolita, väljer det alltså, så kan jag i princip göra vad jag vill med det. Jag behöver inte bete mig som en lolita för det. Det är mest en lek med intryck och uttryck. Jag vill gärna tro att det är så här, att kvinnor tar kontroll över sina liv genom att använda sig av gamla slitna stilklichéer… Men det är tråkigt att urvalet är så begränsat och att omvärlden dessutom tenderar att behandla dig så som du är klädd, det vill säga som något av ett oskyldigt barn till exempel.



Untitled Film Still # 48, 1979



Untitled # 205, 1989