onsdag 29 februari 2012

Retorisk diskussion i vägen för ställningstaganden

Det är viktigt att de här frågorna diskuteras. Hur ofta hör vi inte den meningen, upprepas likt ett mantra i medier, av pressade politiker, kulturpersonligheter, filmmakare. Vad som är rätt och fel är upp till var och en, men det är viktigt att vi diskuterar. De. Här. Frågorna. Så även i diskussionen kring Maria Lind och Tensta konsthalls samarbete med Bukowskis, det anrika auktionshuset numera ägt av den ökända familjen Lundin, under utredning för folkrättsbrott.

Som om offentligheten är ett enda långt terapisamtal. Det är viktigt att vi pratar. Lättar våra hjärtan. Men vad kallas frågor som inte kräver svar? Retoriska frågor. Är det som vi mer och mer verkar trassla in oss i en enda lång retorisk diskussion?

När Maria Lind och Tensta konsthall gjorde samarbetet och utställningen Abstract Possible: the Stockholm Synergies med Bukowskis gjordes ett val. Ändå framställs det av de förstnämnda som om inget ställningstagande har gjorts. Man illustrerar små institutioners hjälplöshet. Man säger sig vilja använda sig av en inifrån-position för att kunna diskutera ”konst och pengar”. Man talar om meta-nivåer och hänvisar till abstrakta tendenser internationellt. Ändå är det tydligt att man inte vill diskutera det ställningstagande man själv gjort. Istället detta mantra: det är viktigt att vi diskuterar de här frågorna. Som om diskussionen i sig skulle göra någon skillnad. Som om bilden av en diskussion är samma sak som en faktisk diskussion. Som om en faktisk diskussion skulle tillåtas existera.

Det är vad man gör och inte vad man säger som gäller, är ett vanligt råd till föräldrar. Och frågan är om det inte gäller i detta ämne också. För oavsett hur viktigt det är att Bukowskis koppling till Lundin petroleum diskuteras, så står helt plötsligt Tensta konsthall på Bukowskis planhalva. På den andra står resten av Sveriges små konstutövare och är villrådiga. Om Maria Lind gör det, varför kan inte vem som helst i konstsverige göra det? Om så med samma rökridåer till diskussion som Tensta konsthall döljer sig bakom.

Om diskussionen inte i slutändan leder till slutsatser, till ställningstaganden och till handling, vad är den då bra för? Vem tjänar på den? Frågan är om det inte är Bukowskis ändå. De kan dölja sig bakom en klädsam retorisk diskussion, njuta av kredden som ett samarbete med en viktig kurator som Maria Lind ger, och fortsätta öka sin försäljning av samtida konst. Det är så viktigt att vi diskuterar de här frågorna!

1 kommentar:

K.D. sa...

Jättebra inlägg! Du sätter ord på det: vad är en retorisk diskussion om inte ett skenheligt alibi att man har handlat rätt bara för att man vill d-i-s-k-u-t-e-r-a? Genom den här diskussionfetischen döljs den faktiska handlingen, som får faktiska och stundtals otäckt långtgående konsekvenser.

Diskussionen har blivit en tom gest med en aura av intellekt, delaktighet och demokrati. Även om orden väger så lätt att de inte förmår göra annat än behålla status quo, har man ju åtminstone "diskuterat det".

Det här fiktiva avståndet mellan avsikt och handling är oroväckande. Politiken tycks ses som något "där borta", samtidigt som handlingen, samarbetet med blodfläckad kommersialism, följer den "entreprenöriella" kulturpolitiken tämligen bokstavstroget. I kulturpolitiken framstår konsten som ett samhälles "kritiska tänkande", samtidigt som den förväntas "stå på egna [ekonomiska] ben" och samarbeta med näringslivet. Alltså: teori och praktik särskrivs för att undgå en faktisk diskussion om maktförhållanden. Jag menar, näringslivets intressen går väl inte alltid hand i hand med "kritiskt tänkande"?

Tyst diplomati och retoriska diskussioner... Ay caramba.


K.D.