Fjärrstyrda malar

Snart fjärrstyrd i ett luftrum nära dig

Ni vet i Narnia-böckerna när Vita häxan har spioner utsända i form av fåglar och djur. Det lät så läskigt när man var liten. Nu håller det på att bli verklighet, vilket gör det ännu läskigare. 

Ur artikel i The Guardian om utvecklingen av drones och UAV i övervakningssyfte: 

"Bio-inspired technology has been a source for one of the more improbable strands of drone research. DARPA has implanted gold-plated electrodes into the pupae of tobacco hawkmoths to learn how to control animals remotely, exploiting their flights.

There is also interest in such work in Britain. The MoD's Defence Science and Technology Laboratory (DSTL), which works from Porton Down, Wiltshire, and other locations, this summer produced a HoriZone briefing on current research "to stimulate new lines of thought".

The review, which notes that "inclusion of any information does not constitute an endorsement by DSTL or the MOD", carries reference to a US patent on an "animal sensor network". The US study, it said, aimed to develop a "method for the remote guidance and training of free-roaming animal sensor networks".

It noted: "Electrodes implanted into the nervous systems of animals are used to provide clues and rewards by stimulating specific regions of the brain to induce desired behaviours such as the direction and speed of movement.

"Each animal carries a backpack containing wireless networking equipment, sensors, and data storage and processing equipment." Animals, it suggests, could be trained in odour detection."

Fort mot havet

Resedagbok

Fårö juli 2012

Bergmans hus står som ett fort med fronten mot Östersjön. Vågorna rasar mot stenstranden. En stackars hälleflundra har kastats upp och torkat. Fiskskallen grinar öppen i solen. Går man för nära huset går säkerhetssystemet igång och en röst som låter som att den tillhör en trulig gotländsk tonåring uppmanar en att ”vara god” och avlägsna sig från området. Tomten är inhägnad och vaknas av Gotland Security.

Huset ägs av en stiftelse som startats av den rika norrmannen Hans Gude Gudesen. Därinne finns biblioteket med miniatyr av Dramaten, Bergmans filmrum, arbetsrum med skivspelare, hans sovrum med det berömda nattduksbordet och ”Ingridrummet” där han satt och sörjde sin bortgångna fru sömnlösa nätter och såg solen gå upp över havet.

Det är få som får besöka huset. Det är absolut inte ett museum om nu någon trodde det. Stipendiater får vara där på somrarna, efter Bergmans egna önskemål. På 70-talet försökte han enligt ett brev som stiftelsen satt upp i biblioteket skapa något slags samarbete med Gotlands kommun kring just detta. Men det blev inget av det. Kommunen visste inte vad de skulle göra med hans önskan. Nu äger en privat stiftelse huset och allt lösöre. Allmänheten får vara goda att avlägsna sig. Men man kan se huset från stranden. Om man vet var man ska leta.

Fåren klättrar runt på skifferklipporna. Dricker ur saltvattenspölarna. Stirrar förvånat på en som om de vore indianstammar i Amazonas som aldrig mött omvärlden. Tackorna bräker på sina lamm. Lammen krumbuktar med huvudet och trippar iväg efter ännu en förstulen blick på inkräktarna. 

Nattfrieri

Bloggen Austerity Kitchen skriver i ett rätt roligt inlägg om "bundling", det vill säga den amerikanska sedvänjan från 1800-talet att låta fästmannen/män  ligga bredvid dottern i huset i hennes säng. Inrullad i en filt, så att nederdelen av kroppen inte kunde användas till något osedligt. De två turturduvorna fick på så sätt lära känna varandra lite bättre. Det var inte bara tilltänkta som fick göra det, brist på sängar i hushåll kunde tydligen göra att besökande fick dela bädd med dottern också. 

Sverige hade "nattfrieriet", en liknande tradition på landsbygden som förekom in på 1900-talet, där den unga mannen i fråga efter att ha knackat på fönstret kunde få ligga ovanpå täcket i sin fästmös säng, av samma anledning. Man var i enrum, kunde lära känna varandra men var inom hemmets fyra väggar och gjorde förhoppningsvis inget perverst med varandra. Kyrkan var emot förstås, som med allt som är kul?

Jag blev rätt förvånad när min mamma berättade om det. Antagligen på grund av att jag, liksom många, har en idé om unga "förr" som helt naiva och utan någon slags intimitet i deras liv. Den uppdelning mellan unga män och kvinnor som man lärt sig fanns "förr i tiden" är väl, som så mycket annat, mycket baserad på hur unga människor från överklassen hade det. Unga på landet hade en annan frihet eftersom de ofta jobbade hemifrån från tidig ålder. Den friheten har förstås inte självvald, men gav vissa möjligheter. Det gör mig lite rörd. 

Mer om detta

Övervakning huggen i sten

Var och kollade på Alison Klaymans omtalade dokumentär Ai Weiwei: Never Sorry igår, på en visning som Magasin 3 anordnade på Bio Rio. Det är två veckor kvar på deras utställning med Ai, för er som ännu inte sett den. Never Sorry är en bra dokumentär, varken enbart för de initierade eller för banaliserande. Situationen är komplex, det förstår man. Att göra en dokumentär om Ai Weiwei är också komplext, liksom, var börjar man? Det blev ett fint porträtt av konstnären och den situation han är och har varit i. En skildring av de särskilda omständigheter som har gjort honom till den han är. Inte för att man förstår honom så jäkla mycket bättre efter att ha sett den, men kanske lite. I alla fall. 

Ett genomgående tema i dokumentären är kameror. Transparens är ett begrepp som Ai ständigt återkommer till. Insnärjd och född in i ett system som är tjock som unken trolldeg, med all korruption, hierarkier och nivåer av lokalstyren som det kinesiska politiska systemet består av, är det som att han ständigt försöker öppna fönstret och släppa in frisk luft. Var finns sanningen, vad har hänt och hur ser systemet ut, egentligen? Med hjälp av otaliga mobilkameror och handkameror, burna av honom själv och hans assistenter, konfronterar han i dokumentären om och om igen lokalregeringen och polisen i Chengdu, Sichuan, där han blev misshandlad när han försökte vittna i en rättegång mot en aktivist för några år sedan. Genom att dokumentera varje steg samlar han på sig bevis på hur medborgarna systematiskt felbehandlas. 

Men det är inte bara han som filmar. Även ordningsmakten gör det. I en scen där Ai och hans sällskap filmas av en ordningsvakt när de äter middag på en uteservering ser man hur en av Ais assistenter smyger på bakifrån och filmar vaktens skärm. Det framkallade förstås skratt i salongen, men eftersmaken av det kafka-artade i hela situationen sitter i längre. För hur mycket de än filmar, hur många bevis de än har, befinner de sig fortfarande i ett system utan rättssäkerhet. 

En av de tidigaste incidenterna när Ai Weiwei började uppvaktas av polisen för sitt arbete kopplat till Sichuan-jordbävningen och lokalmyndigheternas cover-up var att polisen satte upp övervakningskameror utanför hans studio och hem i Caochangdi i Beijing. Det var förstås bara början. När han "försvann" i 81 dagar stod två vakter i rummet där han hölls isolerad, dygnet runt. De var med honom även när han gick på toaletten. Numera finns det övervakningskameror inuti hans hem. Vakter är placerade utanför porten. 

Övervakning är förstås ett återkommande tema i hans konst. Han har tidigare gjort övervakningskameror i marmor. För att uppmärksamma årsdagen av hans försvinnande i mars lät han sätta upp övervakningskameror i sitt sovrum, som sände direkt på en sajt. På det sättet överträffade han polisen och gav full insyn, även när han sov. Det höll i 46 timmar, innan myndigheterna tvingade honom att stänga ned. I ett citat i en CNN-artikel säger han;

"In my life, there is so much surveillance and monitoring -- my phone, my computer ... Our office has been searched, I have been searched, every day I am being followed, there are surveillance cameras in front of my house, so I was wondering, why don't I put some (cameras) in there so people can see all my activities. I can do that and I hope the other party (authorities) can also show some transparency." (källa)

I en intervju med Slates Jacob Weisberg för bara några dagar sedan filosoferar Ai över privatliv och menar att han inte känner att han har något direkt behov av det. Samtidig beskriver han det som ett mål, att han hoppas att han en dag ska få tillgång till det.  Hans villkorliga frigivning  ska ta slut den första juni. Det är datumet som sattes när han blev frigiven- då ska han till exempel få åka utomlands om han vill. Men Ai verkar inte så entusiastisk ställd till om löftet kommer hållas infrias. 

Om det hålls, så kan det hända att Kina förlorar en av sina viktigaste röster för frihet. Likt aktivisten Cheng Guangchen nu senast kanske han tröttnar och tar med sig sin familj till en tryggare hamn. Vi får se vad som händer.  

Vila i frid alla fina barn. Vi glömmer aldrig

Resedagbok V

På tåget från New Orleans till New York blev jag ihop-parad med en medelålders dansk kvinna. Av en slump, tror jag. Om man äter middag i restaurangvagnen sitter man vid bord för fyra. Ensamresenärerna får hålla varandra sällskap, vare sig de vill eller inte. Det tog ett tag innan vi insåg att vi båda var skandinaver. Men det ante mig, på hennes något oamerikanska sätt att inte genast inleda en konversation. Detta var innan jag kommit till New York, där det nog får sägas vara lika amerikanskt som skandinaviskt. Men då var jag fortfarande insvept i southern hospitality:ns bomullssötma.

Det visade sig att hon var dansk men hade svenska släktingar. Vi pratade svenska genom hela middagen. Hon reste genom USA själv och skulle hoppa av vid Washington DC. Det var hennes stora resa, berättade hon. Hon skulle till Washington nu för att hon varit gravid med sin dotter där, exakt tjugofem år tidigare. Körsbärsträden hade blommat där då. Hon hoppades att de skulle göra det nu också.

Det kusliga var, vilket jag inte kunde säga till henne eftersom det eventuellt hade verkat creepy, hur lik hon var mig. Eller hur lik jag var henne. Hon hade en mörk stor kofta, som jag, en svart klänning under, vilket jag också hade, och rufsigt grått hår i en sidbena, som jag, förutom det grå. Det var nästan komiskt.

Men jag kunde inte låta bli att tänka att hon var jag, om trettio år. Att det hade blivit något slags glapp i tidslooparna. Vi åt och pratade om amerikaner, svenskt kontra danskt bröd(danskt bröd är bättre än svenskt, fick jag veta) och Stil i P1. Sedan gick hon till sin sovvagn och jag till coach-vagnen, där jag köpte en Bud Light för att kunna sova, sittandes.

Naturen slår tillbaka

Förresten borde ni läsa Nathaniel Richs mastodontartikel "Jungleland" i New York Times Magazine från i söndags om New Orleans problem med "urban growth". Det vill säga, att hela områden i staden håller på att växa igen. Kaoset efter Katrina, att så många hus står öde, det fuktiga klimatet och att jorden i områdena runt Mississippifloden är otroligt fertil gör att naturen bokstavligen håller på att ta över i området The Lower Ninth Ward. Med detta kommer ett ökat djurliv, vilket både är positivt och negativt, samt problem med trygghet och framkomlighet i den kompakta växtligheten.

Det finns något otroligt spännande med hur naturen rätt snabbt kan ta revansch i områden där människor inte längre är. Men också den där rädslan för naturen. Hur den kan upplevas som lika hotfull som rogivande. Det beror förstås på vilket klimat man lever i och vilken natur det medför. I Lower Ninth Ward har man sett alligatorer, till exempel. Det är kanske ingenting man vill ha utanför sin veranda. Men ändå, symboliken.

Resedagbok IIII

Vi rullar sakta ut genom New Orleans. Det öser ner och blixtarna mönstrar den grå himlen som en rimmad kotlett. Solen har inte gått upp än. Mina medpassagerare på tåget är upprörda över att de blivit tilldelade fasta platser. Det har inte Amtrak haft innan. Nu får man sig en liten handskriven lapp med nummer tilldelad när man stiger på tåget.

”This is what happens when something is run by the government when it should be private owned instead” säger killen mittemot och spänner allvarligt ögonen i mig. Jag ler mitt undflyende svenska leende. Mitt mystiska anti-privatiseringsleende som han antagligen misstar för ett vanligt leende.

Tåget sniglar sig fram genom Nolas ”romantiskt” nedgångna bostadsområden. Det finns vissa städer som verkar ruttna långsamt. Havanna och Chongching och Chengdu i Sichuan, och jag tänker mig att Hongkong är så. Jag älskar den sortens städer.

Killen bredvid mig är också sur över att han blivit tilldelad plats. Oklart varför. Han ska långt säger han. Georgia. Jag ska till New York. Det tar 30 timmar. ”Oh lawd, oh lawd”.

Jag läste ut Truman Capotes ”Other Voices, Other Rooms”, som för övrigt var så jävla bra, för några dagar sedan. I inledningen står det om hur Capotes språk förändrades under hans livstid. Detta var hans debutbok och den är väldigt poetisk, drömmande och vacker i språket och i miljön. När han senare började skriva journalistiska reportage blev hans språk mer beskrivande och realistiskt. Det bekräftade min rädsla kring att man kanske inte kan ha båda samtidigt? Hur kan man vara journalist och skriva skönlitterärt och ha målande fantasi samtidigt? Jag är rädd att det är svårt. Man måste ha separata sfärer då. Dela upp hjärnan med taggtråd. Urs.

Resedagbok III

Jag bär min vithet med masochistens njutningsfyllda självförakt. Det är märkligt att turista i södern eftersom man oundvikligen turistar i afroamerikansk historia av rasism och hårda tider, en historia som inte på något sätt tagit slut. Bluesen var en klagosång över alltings jävlighet. Nu finns bluesen på museum medan alltför mycket av jävligheten fortfarande finns kvar. Det är mest vita som besöker bluesmuseerna.

På B.B King-museumet i Indianola, Mississippi beskriver de hur B.B och hans band när de var ute och turnerade var tvungen att veta på förhand var man som svart skulle bli insläppt längs med vägen. De kryssade med turnebussen mellan olika ställen som ”accepterade” afro-amerikanska gäster. Det fanns tryckta guider för afro-amerikaner on the road. Det här var på 1940- och 50-talet.

Det påminner mig om dagens guider för homosexuella, trans och queerpersoner. Ordet ”gay-friendly”. De små faktarutorna i guideböckerna som förklarar för eventuella gay-turister att det för deras egen säkerhets skull inte är så smart att hålla handen och att öppet visa sin kärlek i vissa länder. Det är tydligt var gränserna för somliga individers frihet går. Endast rika, vita, straighta män har jorden framför sina fötter på ett självklart sätt. De kan vara öppna, orädda och nyfikna. De släpps in överallt.

Så är också den klassiska resenären en vit, straight, rik man. Oskadd förutom sittskrynklorna på linnekostymen står han där på tågstationen, ensam, med höjd blick och öppet sinne. Jag avundas honom.

Resedagbok II

Adopt a Highway AMERICA.

I Tupelo finns Elvis pyttelilla födelsehus. Jag köper lemonad på Grilled Pork Festival. ”Is it any goodn? Sometimes they make it too weak.” Lemonadkonnässören trycker i sig grillat griskött. Jag säger inte att jag är vegetarian. På Tupelo Main Street spelar de Elvis från högtalarna på taket. You aint nothing but a hound dog på högsta volym. Butiksbiträdena står förväntansfulla bakom svängdörrarna på den öde gatan. Det är så hett. Jag är nervös att någon ska förstå att vi inte är Elvis-fans.

Sydstatskogen blommar. Mississippifloden är bajsbrun. Mina svarta skor skimrar gröna av allt pollen. Bomullsplantorna ligger bruna och skrumpna på fälten. Ännu har det inte blivit grönt. Magnolia skymtar bland träden. Det doftar av de gigantiska tallarna. Det är en tung och fuktig vår. Onaturligt varm.

De små besprutningsflygplanen svänger snävt över de dammiga fälten. Lågt flyger de. Pappa tror att de sprutar ”roundup”, ett gift som tar död på allt på fälten, så att man sen ska kunna odla den planerade grödan i jord som är rensad från ogräs och liv. Ett otroligt märkligt sätt att vända blad varje vår. Pressa resultat ur jorden med juicepress.