-"Nu ryker modebloggarhåret!"
-"Aaaaah!"

'Modebloggaren'

"Varför skulle jag klanka ner, skriva dåligt om någonting..?" Gillar den här filmen- sätter lite fingret på vad som är problematiskt med hela grejen- det är inte fint att vara negativ. Carl-Axel Wahlström har gjort den för Fashion Tale, via Lisa C.

Beckmansportfolios

Martin Aaslund M11

Emelie Karlström M11

Christina Wessén M12

Madeleine Vintback M11

Maria Jenjé Lundqvist, M11

Det är föredömligt att Beckmans har sina studenters portfolios uppe på nätet. Kul att kolla igenom framtiden, eh, så att säga. Några blandade favoriter från Beckmans modeklasser ser ni ovan.

Hatar hur man verkligen behöver välja mellan internet och livet, ni vet?

Givenchy

Har missat hur fin Givenchys herrkollektion för Spring 2010 är. Lite tantscarf möter rockabilly möter East 17. Bilder från style.com

klackar

Jag har tänkt på det här med män och högklackat lite. (surprise!) Om män i högklackade skor blir realitet även utanför modevärlden är det faktiskt en klar vinst. En av det här decenniets stora landvinningar. Jag skojar inte.

Naturen och jaget

Francesco Vezzolis verk Greed- en reklam för en parfym som inte existerade.

Caspar David Friedrichs Munk vid havet(Der Mönch am Meer)

Affischbild för Man tänker sitt

Ser en tydlig koppling mellan parad-utställningarna på Moderna museet och Nationalmuseum just nu. Moderna museet försöker föra fram Salvador Dalí som en konstnär som kan säga något om vår egen tid. Samtidigt parar de ihop Dalí med Francesco Vezzoli, en nutida konstnär som jag måste erkänna innan mest funnit i mitt bakhuvud som en vacker man i en intervju i ett Fantastic Man-nummer. Kanske är detta symptomatiskt, Vezzolis konst verkar till viss del handla om jaget och fåfängan. Samtidigt är Vezzoli besatt av andra stjärnor, i sitt eviga utforskande av kändismyten. Dalí blev under sin tid beskylld för att vara, med ett bra ord, mediahora. Sanningen är väl att han använde sitt kändisskap i sin konst, vilket kändes ovant då, men som är det som nu kopplar ihop de två utställda konstnärerna.

Nationalmuseums utställning med Caspar David Freidrich känns vid en snabb blick kanske långt ifrån Dalí och Vezzolis gränsöverskridande kändiskonst men jag ser en tydlig koppling till vår tid. I en tid när våra jag, om vi upplever att vi har sådana, upplevs som allt mer suddiga finns det någonting extremt åtråvärt i Friedrichs ensamma vandrare i överväldigande landskap. Hans personer är öar, som står i någon slags vördnadsrelation till naturen, om än tydligt skild från den.

En vän hävdade häromdagen att det kommer komma en ny romantisk era snart. Frågan är om den inte redan är här, i alla fall i vissa sammanhang. Tänker på Man tänker sitt-romantiken, naturproggen som verkar vara tillbaka i en sorts avpolitiserad version, Stadiumreklamen med väderbitna män och kvinnor i extrema landskap.

Den jag-kult som presenteras på Moderna museet känns lite stressande. Friedrichs däremot är lätt att idealisera i dagar som dessa. Kanske behandlar Vezzolis konst och vissa delar av Dalís produktion fenomen i vår tid som upplevs tidstypiska men kanske inte så önskvärda. Friedrichs målningar blir i sammanhanget en utväg, en älskad myt som vi gör allt för att fortsätta tro på.

Denna fredag...

Ses vi?

Nyamko hjärta Kissie

Måste hålla med Jakob- det finns något mycket märkligt med att Nyamko Sabuni, Sveriges integrations- och jämställdhetsminister, delar ut priser på Veckorevyn Blog Awards. Att hon sedan av en händelse fick dela ut priset till Kissie för kaxigast blogg är ju mest ironiskt.

Under samma helg höll för övrigt RFSL en queer-konferens i Stockholm. Sabuni skulle mycket väl kunnat vara där, men tydligen upptagen med annat.

Mole-skinn

Moleskin-böcker. Ni vet, de där skrivböckerna som Hemingway använde. De använder det som marknadsföring. Som att hans konstnärliga produktion på något sätt hade med dem att göra. Den hade ju sett likadan ut på ett Hello Kitty-block.

Hursomhelst: jag är en sådan person som brukar köpa såna. Kommer till skolan med mina monokroma skrivböcker och kalendrar. Svart läder, Moleskin-namnet osynligt tryckt i pärmen, liten ficka därbak, god smak, medelklass, patetik. Det händer att jag får komplimanger för dem. Då skäms jag.

Varför måste jag ha dem? Måste jag identitetsmarkera så till den grad att jag måste göra det även med skrivdon och skrivböcker? Kanske finns det något närmast vidskepligt över det. Lyckad skrivbok- lyckad människa. Hemingway använde dem, vet du. Det finns en ficka där bak. Hu.

Speglar speglar

Var nyligen på vodoo-utställningen på Etnografiska museet i Göteborg- kan rekommenderas. Vodoo-religionen på Haiti använder sig av mer eller mindre, för oss alltså, vardagliga föremål som anses besjälade. Stora speglar till exempel ses som ett sätt att få kontakt med andevärlden.

Det fick mig att fundera över vårt förhållande till speglar. Vårt noga granskande av den egna spegelbilden, vad är det vi försöker få kontakt med då? Är det oss själva, vårt innersta väsen? Eller är det någon slags objektiv bild av oss, den som andra ser med, underförstått, neutrala ögon som vi söker? Tonårstiden är för många en tid av intensivt spegelstirrande– det är också en tid av självvridande/värderande/lära-känna-på-nytt.

Spegeln har funnits ända sedan antiken, men det var inte förrän under 1500-talet som tekniker för att göra den mer exakt kom fram. Under 1800-talet fick man möjlighet att massproducera, vilket gjorde att dess status som lyxvara försvann och den stora massan i Västvärlden fick tillgång till den. 1800-talet var också ett århundrade av självkontemplation, självkontroll och navelskådande. Kan man koppla ihop de här två kanske? Att besattheten av det egna jaget inte kunnat vara så starkt förrän alla hade tillgång till en spegel? Eller kanske var det så att massförsäljningen kom sig av att alla hade behov av att kunna se sig själva på lite håll?

Bild: Narcissus av Caravaggio, cirka 1597-1599

Martin Margiela has left the building

Martin Margiela designar inte längre för sitt självbetitlade modehus, och har enligt uppgift inte gjort det på en lång(?) tid. Renzo Rosso bekräftar även att Haider Ackerman blivit erbjuden jobbet, men nekat. Via Fashionologie:

"Over the weekend, Margiela majority stakeholder Renzo Rosso finally confirmed: "Martin has not been there for a long time. He is here but not here. We have a new fresh design team on board. We are focusing on young, realistic energy for the future; this is really Margiela for the year 2015." Also confirmed: the fact that Haider Ackermann was offered creative directorship, but turned it down — likely because the brand refuses to publicize the head designer."

Så svaret på Style.coms Sarah Mowers fråga "What on earth is happening to the Maison Martin Margiela?" efter den märkliga ss2010-visningen(se ovan) är alltså formulerat, kan man anta.

"Oh, got to get to the video store"

KM: Anyway, we moved back home after we finished school.

LM: I didn't want to be an English professor, and Kate didn't want to work in museums. We wanted to design. So we thought the best way to approach becoming designers was to move home and watch horror films for a year! Our parents thought we were losers. We didn't tell our friends.

KM: When I was 6, I would tell people, "I want to be a fashion designer." And so, when we left school, I said, "We have a lot of research to do. I'm really interested in horror films right now, so we should start watching as many as we can." Our parents never once said to us in that year after school, "You guys . . . " Most kids come out of college and they-

LM: Want to live on their own.

KM: We were like, "Oh, got to get to the video store."

Underhållande intervju med Rodarte-systrarna från Interviews hemsida, Natalie Portman intervjuade, men det ska man inte låta sig störas av.

Stevie Nicks!

Nyss hemkommen från Fleetwood Mac-konserten. Stevie Nicks är och förblir den enda stilförebilden man behöver. Klädbyte mellan varje låt, cirka, och klädd i sjok och sjalar, sammet och platåskor. Mikrofonen samt tamburinen var dekorerad med svarta band och kedjor. Mer bilder finns här.

...

Pratade med min syster om det här med att klä sig för speciella ändamål. Om jag till exempel ska spela skivor någonstans, hur klär man sig då? Min patetiska lösning är: snygga kläder, men inget smink. Man får inte vara överklädd om man ska verka seriös på ett manligt område. Samtidigt vill jag uttrycka att jag inte är en vanlig skiva-skivor-person, därav de snygga kläderna. Notera att jag sammankopplar smink med överklädd. Notera även att det hela FUNGERAR. Alla är sjuka i huvudet, inklusive mig själv. Varför avslöjar jag det här nu igen?

Allt finns på internet

Det finns någon slags allmän tanke om att allt är upptäckt, sett, avbildat och utställt. Med den tanken kommer av någon anledning ofta något slags antagande om att man själv sett allt, i alla fall på bild. Allt finns ju på internet?

I själva verket är det bara vissa saker man faktiskt ser. Tänker på vilka kroppar man ensidigt exponeras för gång på gång. Till slut blir det svårt att föreställa sig en annan sorts kroppar. Men vårt mediaklimat beskrivs samtidigt som att det är öppet för alla, allt, todo får finnas på tv, internet, och så vidare. Vad händer med de kroppar som inte ens får visas när det som man kallar för allt exponeras, vräks ut, viks ut?

...

vs.

Stefano Pilatis Yves Saint Laurent vs. Lindsey Lohans Ungaro. Det är något ruttet i konungadömet Paris, va?

Inne/ute igen

Det är märkligt hur många av de som var en del av modebloggsfenomenet på något sätt blivit mer inne/ute-fokuserade än de av den gamla skolan.
Egentligen, eftersom modebloggarna är del av något form av vidgande av hela vem-får-uttala-sig-begreppet så borde de rimligtvis motsätta sig den sortens svart/vitt-tänk. Men istället, så fort de kommer nära traditionell media så blir det pannkaka av det, verkar det som.

DJURMÖNSTRAT ÄR HETT I HÖST. OM DU KÄNNER DIG TJOCK ÄR DET BARA ATT SÄTTA ETT HÄRLIGT SKÄRP I MIDJAN. Bla-bla-bla.

Fåglar, romantik, Athena, Farenheit 451?

Nu när Gareth Pugh-bilderna kommit är det som vanligt dags att bestämma sig- fult eller fint? Kanske spelar det ingen roll förresten. Pugh har gjort ett tydligt steg bort från sin färgmonokroma svart/vit-skala. Det känns också som att något av det engelska allvaret har försvunnit med den. Det är en mjukare kollektion, även om jag kanske inte skulle dra mig så långt som att kalla den romantisk. Kanske skulle man kunna se det som en utomjordings, ja, oundviklig referens, försök att tolka mänsklighetens moderna romantik-sagor.(Förlåt, men ni vet att jag gillar den här sortens långsökta tolkningar..!)
Som LisaC nämner så har Rick Owens fru Michelle Lamy sina fingar med i spelet också, något som definitivt syns på vissa av plaggen, framförallt jackorna kanske.

Jag kommer att tänka på fåglar, delvis på grund av de extravaganta huvudbonaderna, men även på grund av siluetten och att många av plaggen helt enkelt ser lite ruggiga ut. Samtidigt påminner fjäderhuvudbonaderna lite om Athenas fjäderhjälm, kan vara helt ute och cykla här dock.

Den övriga stylingen fortsätter definitivt på det monokroma temat, med gråmålade ansikten och hår. Styligen påminner mig om framtidsdystopiska filmen Farenheit 451, där brandkåren inte är till för att släcka bränder, utan snarare står för dem, eftersom böcker är förbjudet och det är deras uppgift att bränna dem.

Vilket maraton i lösryckta referenser det blev, detta. Hursomhelst, för mer bilder och Tim Blanks recension: style.com

Fashion and Materiality

Det här hade jag tyvärr glömt bort, medan jag bokade bort helgen, men Centrum för modevetenskap har sitt årliga symposium i helgen! Temat är Fashion and Materiality och det hela äger rum nu den 2-3 oktober på Filmhuset på Gärdet i Stockholm.
Programmet innefattar bland annat föreläsningar om Maison Martin Margiela, Marlene Dietrich och panelsamtal med Olga Vainshtein, Valerie Steel mfl.

Göteborgsexotism

Kom precis att tänka på en sak: angående den svenska musikscenen och dito musikjournalistik/kritik. Är det inte så att många av de uppburna banden/artisterna/producenterna just nu kommer från Göteborg? Medan de som skriver om dem, det vill säga journalisterna, oftast är baserade i Stockholm? Leker lite med en generalisering nu, men kan man se hela Göteborgshypen som någon slags Stockholmslängtan efter något lite mer äkta och genuint än vad man upplever sig finna i den kalla hemstaden? En sorts göteborgsexotism, helt enkelt?

Menar verkligen inte att jag är fri att kasta den första stenen, men förstår ni vad jag menar?

Frankenfashion

Lite fånig men också ganska fin film. Som en liten saga om modets kannibalvanor riktade inåt, mot sig själv och de sina. Inspirationen ska komma från hur Frankenstein-monstret kommer till, med delar från olika människokroppar. Regisserad av Alex Turvey och är en del av Dazed & Confuseds film-festival-ish-projekt Dazed's Fashion in Film.

En vaginal rejuvenation, tack.

Senaste numret av Bang har tema Fria ord, och tidningen går bland annat via Iran, Kirgiztan, Polen, USA och Tanzania på jakt efter dessa.

Johanna Gohman skriver i en artikel som ursprungligen publicerats i amerikanska BUST om vaginal kirurgi, något som ökat i USA och Storbritannien det senaste decenniet. Kvinnor väljer alltså att få sina kön friserade på kirurgisk väg, något som kan innebära omgjorda eller till och med borttagna blygdläppar eller ibland en vaginal "rejuvenation", det vill säga, att man syr ihop vaginaöppningen till viss del.
Varför de gör så? Det självklara svaret är förstås att de vill ha en snyggare slida, och med tillägget, att de vill bli säkrare på sig själva. (Argumentet som kan användas i alla sammanhang, för att försvara allt som går att tjäna pengar på, verkar det som.)

Hur ser då en snyggare slida ut? Det intressanta är att det är svårt för många kvinnor att säga. Som heterosexuell ser man relativt sällan bilder på kvinnors kön, som inte kommer från pornografin, det vill säga. Och om man ser till pornografin, vilket många enligt Gohlman gör, vad ser man då? Saken är den, att eftersom porren hela tiden är påverkad av upphovsmakarnas ursprungsländers censurlagar, så har vagina-estetiken där ofta mer med censur att göra än med egentlig erotisk eller estetiska faktorer. Stora blygdläppar till exempel anses oftare mer vulgärt än små, vilket gör att de som gör filmen kanske undviker kvinnor med sådana, eller helt enkelt filmar på ett sätt som gör att man ser så lite blygdläpp eller klitoris som möjligt, för att undvika problem på grund av censur.

Så vad får man då? Man får censurerade fittor på film. Och när kvinnor opererar sig för att efterlikna det ideal som då alltså förs ut via porr, får vi alltså riktiga censurerade fittor. Fittor har delar som egentligen har en funktion, och framförallt mycket känsel, men som alltså då skärs bort, på grund av att dessa inte överensstämmer med bilden som vi har fått av fittor?

Vad påminner detta om? Jo, det påminner om den så kallade könsstympningen i vissa delar av världen, framförallt delar av Afrika. Där klitoris och inre blygdläppar på unga flickor skärs bort enligt gammal sedvänja, och vaginan ibland sys igen, för att sedan öppnas igen vid första samlaget.

Nu kanske inte västerländska kvinnor skär bort sin klitoris, men det andra överensstämmer någorlunda. Med den enda skillnaden att den här anses vara kvinnors egna val, och att man dessutom är beredd att betala tiotals tusen för att få det gjort.
Det är en ironisk värld, vi lever i. Kvinnors rädsla och skam över att vara fel, eller fula, är liksom så totalt, att man tar till kniven för att slippa det.

...

Vestoj hade en hemsida/blogg! Första numret ska tydligen släppas i samband med Paris modevecka, om några dagar då alltså, om det blir som det är tänkt.

Tack Nike och Benjamin för den infon!

JJ

Var på JJ-spelningen på Landet häromkvällen. Jag kan inte säga att jag såg dem, eftersom jag stod intryckt bakom en pelare och därför inte såg något alls. Hursomhelst, hade tid att reflektera över det här med att skapa ett intresse, väcka uppmärksamhet, skapa hype(roligt 90-talsord).

1. Om man skapar ett rykte om sig om att vara hemliga, så kommer de som upptäcker bandet att känna sig utvalda, som att de är del av ett hemligt sällskap som har gemensamt att de känner till och gillar ditt band samt förstås hela tiden undrar vilka som kan tänkas ligga bakom. Detta kan tyckas vara lite paradoxalt när till och med stora dagstidningar skriver om ditt band, eftersom det hemliga då borde försvinna. Men eftersom det hemliga hela tiden betonas, och ses som något ärofyllt och subversivt, så kommer det ligga kvar länge, om man gör det på rätt sätt det vill säga.

2. Ha konserten på ett ställe som är väldigt litet, i kvadratmeter mätt. På det sättet kommer alla som var där säga "det var helt fullt" och "alla kom inte ens in". Samtidigt kommer den hemliga stämningen bibehållas och alla kommer tänka på konserten som en närmast personlig upplevelse.

3. Det är viktigt att det finns kända journalister i publiken. På så sätt kommer alla i publiken att känna sig som att de förstått något speciellt, eftersom dessa är där, och underförstått tagit sig tiden att komma på det här hemliga arrangemanget på det här lilla stället. Det blir som en sorts kvalitetsförsäkran på hela upplevelsen.

4. Det får gärna finnas rykten om att de som befinner sig på scenen under spelningen kanske egentligen inte är det riktiga bandet, utan några helt andra. Spär liksom på mystiken ytterligare.

Marios

"There are no rules, no one fashion anymore—this is the way of dressing now"

Marios Schwabs ss2010-visning, bästa från London!
Klipp-och-klista-mode. Modellerna ser ut som att de blivit lagda i lådor och avhuggna, i en mass-uppvisning på en trolleri-show och sedan råkats blandats ihop av trollkarlen. (min tolkning)
Själv säger Schwab att han ville hitta ett "new way of looking at bohemian dressing". Detta innebar bland annat att han delade upp kroppen i tre zoner, allt för att få till en siluett som inte kändes retro. Hans intention är högtravande, absolut, men också väldigt intressant (i den mån jag upplever att jag förstår den.) Men oavsett idéerna bakom, talar designen för sig själv. Det hela känns faktiskt lite nytt.

Bild från Showstudio och citat från style.com

Vulgärt

Modigt av Mark Fast att på sin spring/summer 2010 på LFW kombinera så kallade plus size-modeller med naket. Sånt klassas ju lätt som vulgärt annars, eftersom, som alla vet, enbart seniga, smala kroppar kan bära på en smakfull nakenhet.

Jag är egentligen tveksam till att ens kommentera det här förresten, eftersom allas kommenterande av just detta liksom befäster dessa plus size-modellers annanhet och inte-höra-till-het. De är ju där på nåder, bokstavligen ett plus, möjligt att välja bort igen, så som det brukar bli. Men kände att det behövde noteras, på något sätt.

...

Förresten är Rick Owens-avsnittet av Stil i P1 från förra veckan helt briljant. Deras sätt att behandla sidospår som att de är lika viktiga som huvudspåret är förvirrande, men också väldigt fint. Allt känns sammankopplat och helt naturligt, trots ganska långa kliv mellan till exempel Rick Owens uppväxt i Los Angeles till en liten läderverkstad i Stockholm.

I nämnda program behandlar de utförligt vaxdockan i naturligt storlek föreställandes Rick Owens som står i deras butik på Palais Royal i Paris. Dockan är fruktansvärt naturtrogen, något som många skrämda kunder kan intyga, och står och blickar ut över butiken med allvarlig min bakom disken. Tydligen gjordes den från början till en visning 2006, då den hängde, naken som den är, från taket och 'urinerade'. Dockan kom, enligt deras butikschef, under en narcissistisk period hos designern och brukar generellt vara täckt i alla fall på underkroppen. Men trogna kunder kan också få se hela dockan som den är, som tack för lojaliteten. Lite märkligt personkult kan man tycka, men det är svårt att inte ryckas med av den.

Bild från 10magazine

Vestoj

Anja Cronberg håller tydligen(enligt Stil i P1) på att starta upp ett engelsspråkigt magasin; Vestoj, som ska komma inom en överblickbar framtid. Ämnet kommer vara modeteori, löst hållet, och inte innehålla shoppingtips. Räknar med att det kommer bli en fantastisk tidning!

Någon som vet något mer än så?

Jag hade den här frisyren när jag vaknade i morse. Varför kammade jag ut den?!

Från Rodartes undergångskrigarkvinnor i deras ss 2010-kollektion via agnesb.