Resedagbok II

Adopt a Highway AMERICA.

I Tupelo finns Elvis pyttelilla födelsehus. Jag köper lemonad på Grilled Pork Festival. ”Is it any goodn? Sometimes they make it too weak.” Lemonadkonnässören trycker i sig grillat griskött. Jag säger inte att jag är vegetarian. På Tupelo Main Street spelar de Elvis från högtalarna på taket. You aint nothing but a hound dog på högsta volym. Butiksbiträdena står förväntansfulla bakom svängdörrarna på den öde gatan. Det är så hett. Jag är nervös att någon ska förstå att vi inte är Elvis-fans.

Sydstatskogen blommar. Mississippifloden är bajsbrun. Mina svarta skor skimrar gröna av allt pollen. Bomullsplantorna ligger bruna och skrumpna på fälten. Ännu har det inte blivit grönt. Magnolia skymtar bland träden. Det doftar av de gigantiska tallarna. Det är en tung och fuktig vår. Onaturligt varm.

De små besprutningsflygplanen svänger snävt över de dammiga fälten. Lågt flyger de. Pappa tror att de sprutar ”roundup”, ett gift som tar död på allt på fälten, så att man sen ska kunna odla den planerade grödan i jord som är rensad från ogräs och liv. Ett otroligt märkligt sätt att vända blad varje vår. Pressa resultat ur jorden med juicepress.

Resedagbok I

USA är myten om det förlovade landet. Dit kolonisatörerna kom för att utvinna slavsvett och bomull. För mig ser det lika förlovat ut som förlorat. Den en gång så fertila jorden är sönderpackad av maskiner. Regnet rinner av fälten. Husen är till salu. Den amerikanska flaggan flaxar sönderriven på flaggstångarna. Jag kan inte förstå att folk lever i den här myten.

Vi bilar ner genom Södern. Allt handlar om bilar. Alla har pickup trucks. Oklart vad de ska köra på sina pickup trucks. Vi är turister med personbil. Men vad de inte vet är att vi har en pickup truck hemma. En utan sydstatsdekal.

Längs med vägarna kors från bilolyckor. Custom shops, body shops, bilskrotar. Bensinpriset står på lite under fyra.

Bomullsmaskinerna har höga hjul för att komma över bomullsbuskarna som växer i rader. De gigantiska maskinerna ser ut som skrangliga insekter. Custombilarna här har också höga hjul med gigantiska fälgar och pumpar hiphop genom nervevade rutor.

Förvånansvärt många bor i mobile homes. De är förstås billigare än vanliga hus. Mississippi är USA:s fattigaste delstat. Det är ironiskt att de kallas för just mobile homes för i dessa dagar av globalisering och ökad rörlighet för vissa så känns folk här inte alls särskilt rörliga, mobila. Snarare känns de kvarglömda. Leftover arbetskraft för industrier och lantbruk som effektiviserats.

På tv:n rapporteras det om hur en tornado gått över ett mobile home med en tonårstjej i. Som tur var råkade hon vara på toaletten när det skedde och klarade sig därför. Resten av huset var nämligen kaffeved. Intervju med överlyckliga föräldrar. Lyckan i att rapportera om en som haft tur, som överlevt. Men jag tänker bara på det sjuka i att bo i ett mobile home i så här tornadohärjade områden. Liv som klassfråga.

Kudzun, en kaprifolliknande växt importerad från Japan på 1800-talet, täcker allt. Vissa områden är helt kvävda av kudzu. På marken, träden, över husen, växer den. Skulle man stå stilla tillräckligt länge på samma plats skulle den kanske växa över en.

S0 long

Två texter jag skrivit till senaste numret av Nöjesguiden. Det ökända Hen-numret. Tänkte länka eftersom det väl är sådant som man ska göra på en blogg.

En krönika om modeller och fackföreningar för modeller och varför ingen i "modevärlden" bryr sig.

En artikel om konstnären/masterstudenten Linnea Sjöberg och hennes totalt identitetsupplösande projekt där hon var bilden av en affärskvinna i 1,5 år. Vi pratar om andras reaktioner, medias tolkning och hur man klär sig sen, när allt ändå känns som en uniform, som hittepå.

Jag har dessutom skrivit om H&M och den totala paradox som "demokratiskt mode" är i senaste Rodeo. Men den har de inte vågat lägga upp på webben. Hehe. Ni får köpa tidningen.

Imorgon ska jag åka till världsdelen USA. Först ska jag bila genom amerikanska södern, Memphis -> New Orleans och sedan ska jag till New York och hälsa på gummorna. Vilka tips som än kan finnas och som är relaterade till platserna ovan mottages tacksamt.

Ätstört

Banta banta banta banta bort din mänskokropp

Banta banta banta banta bort din mänskokropp

Kroppen den ska tiga och va gla

Munnen den ska sjunga tra la la (inte äta)

Kroppen har du fått för du ska synas la la

Banta banta bort allt som är kropp

(melodi Sudda bort din sura min av Gullan Bornemark, text av Sanna Samuelsson)

Alla, och då menar jag verkligen alla, borde läsa antologin Ätstört. Den är relativt ny, jättebra och viktig och tar upp ätstörning på ett sätt som jag personligen aldrig stött på i Sverige. Ämnen som offerskap och agens, hur det kommer sig att man kan vara ätstörd och feminist samtidigt och att "sjuka ideal i reklamen" kanske inte är hela orsaken till ätstörningar tas upp. Jag vet inte om jag håller med alla i boken. Men det är så fruktansvärt viktigt att man inte struntar i ätstörningsproblematiken, bara för att den är jobbig och konstig och inte går att diskutera. För det går. Det märks i den här antologin. Som det står på baksidan av boken:

Av någon anledning duger sällan den kropp vi har. Att vi lever i en tid av extrem utseendefixering undgår ingen. Media rapporterar ständigt om svältande kändisar, om nya rön i bantningsträsket och om nya sätt att med hjälp av träning, kirurgi eller andra medel skapa den där kroppen som är målet och som av någon anledning helt enkelt aldrig är den vi redan har.

Den här antologin vill vara en möjlighet för oss som genom våra kroppar och/eller ätstörningar betraktats som objekt, patienter eller offer att ta plats som subjekt, vara de som ställer diagnos och levererar analys.

Ätstört är det samtal vi själva saknat. Här talar vi inte bara om vår vardag som feta och ätstörda, utan som feminister, som människor med politiska blickar på det mest privata.

Finns för bara 37 kronor på pocket! Köp! Alla ni som är ätstörda eller har varit, alla ni som inte ätstörda eller kanske är det lite eller inte vet vad ni är.

Retorisk diskussion i vägen för ställningstaganden

Det är viktigt att de här frågorna diskuteras. Hur ofta hör vi inte den meningen, upprepas likt ett mantra i medier, av pressade politiker, kulturpersonligheter, filmmakare. Vad som är rätt och fel är upp till var och en, men det är viktigt att vi diskuterar. De. Här. Frågorna. Så även i diskussionen kring Maria Lind och Tensta konsthalls samarbete med Bukowskis, det anrika auktionshuset numera ägt av den ökända familjen Lundin, under utredning för folkrättsbrott.

Som om offentligheten är ett enda långt terapisamtal. Det är viktigt att vi pratar. Lättar våra hjärtan. Men vad kallas frågor som inte kräver svar? Retoriska frågor. Är det som vi mer och mer verkar trassla in oss i en enda lång retorisk diskussion?

När Maria Lind och Tensta konsthall gjorde samarbetet och utställningen Abstract Possible: the Stockholm Synergies med Bukowskis gjordes ett val. Ändå framställs det av de förstnämnda som om inget ställningstagande har gjorts. Man illustrerar små institutioners hjälplöshet. Man säger sig vilja använda sig av en inifrån-position för att kunna diskutera ”konst och pengar”. Man talar om meta-nivåer och hänvisar till abstrakta tendenser internationellt. Ändå är det tydligt att man inte vill diskutera det ställningstagande man själv gjort. Istället detta mantra: det är viktigt att vi diskuterar de här frågorna. Som om diskussionen i sig skulle göra någon skillnad. Som om bilden av en diskussion är samma sak som en faktisk diskussion. Som om en faktisk diskussion skulle tillåtas existera.

Det är vad man gör och inte vad man säger som gäller, är ett vanligt råd till föräldrar. Och frågan är om det inte gäller i detta ämne också. För oavsett hur viktigt det är att Bukowskis koppling till Lundin petroleum diskuteras, så står helt plötsligt Tensta konsthall på Bukowskis planhalva. På den andra står resten av Sveriges små konstutövare och är villrådiga. Om Maria Lind gör det, varför kan inte vem som helst i konstsverige göra det? Om så med samma rökridåer till diskussion som Tensta konsthall döljer sig bakom.

Om diskussionen inte i slutändan leder till slutsatser, till ställningstaganden och till handling, vad är den då bra för? Vem tjänar på den? Frågan är om det inte är Bukowskis ändå. De kan dölja sig bakom en klädsam retorisk diskussion, njuta av kredden som ett samarbete med en viktig kurator som Maria Lind ger, och fortsätta öka sin försäljning av samtida konst. Det är så viktigt att vi diskuterar de här frågorna!

Rosa grått

Jag läser Fanny Ambjörnssons Rosa- Den farliga färgen (Ordfront förlag, 2011). Den är genialisk i sin relativa enkelhet. Färgen rosa, tänk vad okomplicerad genusvetenskapen kan vara ibland. Jag har haft Fanny som lärare vid några tillfällen. Jag minns det som att hon ofta var klädd i en matchande rosa plyschdräkt. Kram på det! Eller vänta nu, var den blå...

Anyways, jag tänker på min garderob och inser att det inte finns ett enda rosa plagg i den. Tesen i Ambjörnssons bok är att rosa som färg kopplas ihop med femininitet, naivitet, något överdrivet och too much. Prinsessor bär rosa, liksom. Rosa blir för framförallt barn ett sätt att ta plats, att få uppmärksamhet, att kräva den kanske. Många av föräldrarna i boken, som tillhör den medelklass som finns i Stockholms innerstad, vill inte att deras döttrar ska bära rosa. Färgen signalerar nämligen allt möjligt mellan undergivenhet, passivitet och klassanstruken dålig smak i deras ögon. Det är väldigt intressant.

Ambjörnsson intervjuar även queeraktivister som gärna bär rosa. De gör det också som ett sätt att ta plats. Ett femme-igt fuck you till majoritetssamhället. Att bära mycket rosa leder till mycket kommentarer, uppmärksamhet, en del våld för vissa. Det är för mycket, vilket är att göra anspråk. Rosa blir både ett sätt att kräva sin plats, samtidigt som det blir en sorts rosa utopi.

Ni får läsa boken själva. Den är verkligen mycket intressant. Framförallt för föräldrar. Men jag tänker på min garderob. Vad vill den. Vad vill jag. Jag tror att den framförallt vill, jag vill, är att framstå som neutral. Den ska vara ingenting. Helst. Jag vill vara ingenting. Ingen oönskad uppmärksamhet. Inga blickar. Ingenting. Tänk vad skönt. Som en man. Nästan. Att få välja.

Det är rätt patetiskt egentligen. Jag är inte man. Jag kan inte bestämma över vad som händer med min ”kropp” i det offentliga rummet. Bättre då att göra som queeraktivisterna. Att aktivt slåss mot det där. Istället för att försöka smälta in och därför bekräfta. Men det är väl min utopi lite. En grå utopi.

Konst Schlonst

Idag ska en debatt/samtal om "konstens finansieringsformer" hållas på Tensta Konsthall. Medverkar gör bland annat Michael Storåkers, vd för Bukowskis och föredetta reklamman och en gång i tiden rådgivare åt Carl Bildt. Bukowskis ägs som bekant av familjen Lundin, vars företag Lundin Petroleum utreds för folkrättsbrott. Något som svenskar dömts för bara två gånger sedan det inrättades, eftersom det är ett så allvarligt och ovanligt brott.

Att Maria Lind valt att samarbeta med Bukowskis är en konstskandal av stora mått. Och inte bara en konstskandal, utan en vanlig skandal, med verkningar utanför konstvärlden. Detta är inget som Lind eller Storåkers vill kännas vid. De talar hellre om metanivåer inom konsten som i ett (mycket bra) program som Nya vågen i P1 gjorde om ämnet nyligen, där Lind sa apropå utställningen på Tensta konsthall och Bukowskis;

Abstract possible rymmer en metanivå, den illustrerar själv det den handlar om – hur konsten finansieras.

Enligt mig så gör man ett rätt tydligt ställningstagande när man samarbetar med företag som ägs av familjer som utreds för folkrättsbrott. Att tala om metanivåer då blir mest patetiskt och världsfrånvänt.

Tensta konsthall idag 23 februari, kl 18.30- "Hur ska det gå för samtidskonsten- debatt om konstens finansieringsformer i Sverige idag och om 10 år"

Ängslig kritik

När det kommer en hyllad konstnär till Sverige är det bäst att dra öronen åt sig. Tänk vad ängsligt om man själv skulle hylla konstnären. Så oerhört ängsligt, som om man inte hade rätt till en egen åsikt. Om konstnären dessutom är hyllad lika mycket för sitt samhälleliga engagemang som för sitt konstnärliga, då är saken biff. Biff med bambuskott.

Nils Forsbergs recension av Ai Weiwei på Magasin 3 i Expressen börjar med ett tankeexperiment. Om man tänker bort konstnärens politiska engagemang och utsatthet, vad händer då med konsten? Det är förstås frestande, men meningslöst. Det finns ingen anledning att skilja på något som Ai Weiwei själv inte skiljer på.

Konstvärlden som slutet system blir aldrig så tydligt som när konstnärer tar sig utanför konstvärlden. Då blir konsten banal, för tydlig, enligt kritikerna. God i sitt politiska syfte, visst, men irrelevant för de som enbart har konstsystemet för ögonen. Kritikerna manifesterar sitt ogillande. Ai Weiwei gör konst som de utanför konstsystemet kan förstå. Som dessutom kommer vanliga kineser till gagn, genom att med sin politiska och digitala aktivism hela tiden vidga perspektivet.

Konstnären Bo Holmstrand kritiserar Nils Forsbergs recension i samma tidning och kallar det för slapp kulturjournalistik. Frågan är om den är slapp så mycket som förväntad. Det är kritik som bedömer Ai Weiwei som om han vore en vanlig konstnär. Med insikt i Kinas situation idag inser man att han inte är det. Nils Forsberg svarar genom att kalla Holmstrand för medioker debattör och kass konstnär.

Sophie Allgårdh skriver i SVD att Ai Weiwei kritiserar ett system som han själv är en del av. Det är en märklig kritik. Vem kan sägas stå utanför ett system som man lever i? Det är en naiv bild av hur diktaturer fungerar. (Om det ens går att ställa sig utanför systemet i demokratier.) Det Ai Weiwei gör, som gör honom till en viktig konstnär, är att han använder sin position i ett system till att hjälpa andra som är under honom i hierarkin. Han vidgar konstnärsrollen till att gälla samhället och kinesers liv. I eller utanför systemet. Han gör skillnad.

Något få andra konstnärer, kinesiska eller ej, kan beskyllas för att göra. Kalla mig okritisk, men jag älskar det. Inte för att man inte får kritisera Ai Weiwei. Men man får slipa sina argument lite. Slentrianmässiga invändningar faller ganska platt i sammanhanget.

Kan man göra lifestyle av allt?

Den här länken skickades runt innan helgen. Varuhuset NK har tillsammans med trendexperten Stefan Nilsson gjort något som de kallar för Occupied. Det är en butiksyta vars namn anspelar på Occupy-rörelsen och som säljer olika "medvetna" designprodukter. Till exempel ett lakansset som ser smutsigt/slitet ut och en sparbössa i form av en bedjande kvinna på knä.

Det hela är otroligt märkligt. NK försöker på något sätt associera sig med den sociala och politiska rörelse som Occupy är. Jag gissar att det är på initiativ av trendexperten i fråga. Sådana verkar ha en tendens att inte kunna skilja på trender och allmänna tendenser i samhället, efter vad jag förstått efter att ha läst alla de otaliga artiklar där den yrkesgruppen figurerar. Det är märkligt framförallt eftersom Occupy handlat mycket om att kritisera kapitalismen, ur ett slags sunt förnuft-perspektiv.

Det är lätt att skratta åt det hela. Men jag insåg att Occupied på NK besvarar en fråga jag länge funderat på. Nämligen: kan man göra lifestyle av allt?

Svaret är alltså nej.

Tack.