...

Jag lyckades ramla i en rulltrappa häromdagen (på grund av hala skor, obs.) Nu ser det ut som att jag har blivit riven på benet av... en panter, tiger, ozelott? Rätt så nöjd ändå, ärr är ju verkligen att föredra framför tatueringar, som ju egentligen är ärr fast med flit..!

AA

Man glömmer så fort– men sextrakasserier och naken tjej-reklam ihop blir en ganska otrevlig kombination.

Candy Flip

Candy Flips version av Strawberry Fields Forever. Candy Flip var ett band i utkanten av Madchester-scenen under början av 90-talet som fick en hit med ovan nämnda låt men som enligt uppgift aldrig ska ha setts som särskilt äkta(?) av de andra banden i sammanhanget. Väldigt, väldigt bra band, hursomhelst. Låtnamnet kommer för övrigt från den speciella upplevelse som man sägs få om man blandar ecstacy och LSD, det säger en del om musiken faktiskt– och om kläderna!

Den här sortens ful-estetik som kan ses i videon är så fruktansvärt befriande.

Givenchy Couture

Givenchy Couture fall 2009. När någon som Riccardo Tisci, som ofta drar åt det något gotiska hållet, gör ljust och lätt blir det finare än när någon som redan är ljus och lätt redan gör det. Sara Mower på style.com nämner Marocco, berber och stamestetik i allmänhet. Flera modeller har ansikten nästan helt täckta av smycken i guld, mycket effektfullt, om inte annat.

They Dont Call Them Lovers in High School, Leeland

Jag vill slå ett slag för Sea of Shoes-Janes andra blogg They Don't Call Them Lovers in High School, Leeland. Det är en slags inspirationsblogg, extremt diffust vad den handlar om men den är bra. Närmast dadaistisk i sitt användande av lösryckta bilder, upprepande och helt orelaterade rubriker.

Har tänkt på att mycket av det fina med Sea of Shoes är att bloggen liksom är ett helt kvinnligt universum? Hennes liv är som en flick-fantasi där hennes mamma är hennes enda mänskliga relation, skor hennes enda intresse och pengar är något som finns där, utan ansträngning. Som en punkig chick lit-roman, men utan besvärliga kärleksrelationer.

Vithet/solbränna

I Shanghai, Kina och i Asien i allmänhet(väl?) är det fint att vara vit. Ju vitare hy desto mer förfinad, fashionabel och så vidare. Butikerna säljer krämer som gör hyn vitare, de flesta ansiktskrämer har i alla fall lite vitt i sig. I alla modetidningar görs det reklam för den sortens krämer– Dior, Chanel och så vidare har sina egna som de marknadsför i just Asien. Chanels heter White Essentiel och Diors Snow om jag minns rätt. Kvinnor använder parasoller dagtid för att exponeras för så lite sol som möjligt, och om man cyklar finns det speciella skärmar, som en sorts heltäckande glasögon för ansiktet.

Det första som slog mig var att det skulle kunna vara någon form av kolonial rest, tydligen opererar många kinesiska kvinnor även sina ögon för att liksom lyfta dem och därmed få mer markerade ögonlock och större ögon. Alltså att det västerländska skönhetsidealet ligger kvar även sedan det att kolonialmakterna dragit sig undan. Om man bläddrar i kinesiska modetidningar så är det förvånansvärt många västerländska ansikten som fladdrar förbi. Jag skulle uppskatta det till i alla fall mer än 50% västerländska kvinnor i de kinesiska utgåvor av Vogue och Elle som jag tittat i. Dock har just de tidningarna också västerländsk härkomst. Det enda sammanhanget där det nästan enbart var asiatiska kvinnor var i annonserna för olika sorters ansiktsprodukter, och då ofta dessa vithetskrämer.

Samtidigt kan man tänka sig att det faktiskt är enklare än så. Att det med hy och solbrändhet fungerar likadant som i Sverige, det vill säga att det omedvetet ses som en indikation på klass och social tillhörighet. Innan svenskarna i allmänhet fick möjlighet att åka på solsemester på grund av ordentlig semesterledighet och ökad inkomst var det ju även här fint att vara blek. För vilka är bleka då? Jo, de som arbetar på fälten, gatorna, torgen. Det är underförstått att dessa människor inte har de högra positionerna i ett samhälle, snarare tvärtom. I Kina är det många som arbetar på, just det, fälten och gatorna. Antagligen har relativt få råd/möjlighet att åka bort och lägga sig på en strand i en vecka eller två. Därav blekt ideal, eller..?

Samtidigt har vi i Europa de senaste åren gått mot ett allt blekare ideal igen verkar det som. De morot/brons-färgade strandkvinnorna blir färre och färre. Istället är det allt oftare bleka, ljusa modeller man ser i tidningar och annonser. Vad handlar då detta om? Jag tror att det helt enkelt inte anses vara särskilt fint att åka och pressa på en strand längre. Det är nämligen något som i princip alla kan göra. Många åker till New York eller Paris istället, och där blir man knappast brun. Dessutom vill man nog inte riskera att bli förknippad med det så kallade backpacker-proletariatet.

Nu vänder det

Miucca Prada har valt fem relativt nya ansikten till Miu Miu's höstkampanj, efter att tidigare använt sig av kända ansikten som Kirsten Dunst och Katie Holmes. Kan man se det som ett tecken på roligare tider där man vågar använda annat än säkra kort? Kanske inte, men hoppas det, två av modellerna som valts är för övrigt svenska, Ilda Lindqvist och Mimmi Söderström(ovan).

Harry Potter etc.

Vi såg nya Harry Potter-filmen i en helt tom biograf i Shanghai, uppenbarligen vill kineser gärna se Harry Potter tala kinesiska, inte engelska. Den onda sidan är, tyvärr, mest stilfull av alla.(Varför är det alltid så..?) Bellatrix Lestrange måste man älska, även om hon kanske lite är en personifiering av den galna/kåta kvinnan i västerländsk kultur.
Familjen Malfoys vätesuperoxiderade hår är fint och Draco ser ut som en blivande arkitekt klädd i Margiela(fattas bara de runda glasögonen.)

Shanghai I

Shanghai är en stad av tusen ansikten och tusen fönster. Om man river ett kvarter med gamla hus och bygger skyskrapor istället får man plats med i alla fall 20 gånger så mycket människor. Framåt, framåt. Som skönhetsrådet-indoktrinerad svensk kan man lätt få lite ont i hjärtat av sådant men är medveten om att det är så städer/samhällen fungerar. Även de små röda stugorna i Vitabergsparken kommer rivas någon gång(!) under en period med den sortens anda i Sverige.

Hur ett land/stad som tidigare lagt allt fokus på kollektivism och den revolutionära kampen hanterar begreppen individualism och modernisering är intressant att se. Eftersom jag är besatt av fakta har jag parallellt som jag till fots(taxi) uptäckt Shanghai även läst "The Search for Modern China" av Jonathan D. Spence vilket gjort att jag– just det, blev om möjligt ännu mer förvirrad.

Först och främst måste jag säga något om det här med blickar. Jag tycker att det säger ganska mycket om en stad/land/folk hur mycket folk tittar/stirrar på en. I Shanghai tittar folk inte i särskilt hög utsträckning. Trots att man ofta var de enda västerländska på gatan så fick man vara ifred. Upptäckte när jag gick till affären nyss på Söder att människor nästan tittade i högre utsträckning här, trots att jag i princip borde räknas som en som ser ut som alla andra. Blickar är en sorts valuta– antar att man i Stockholm i så pass hög grad är en del av det lokala pengasystemet att hela mätar/utvärderingsprocessen blir av större vikt här.

...

Jag älskar sakerna folk googlar på och sedan råkar komma hit: "små snäckor i havet" "bohemisk stil" "medeltida huvudbonader" och så vidare.

Sapfo

Sapfo av Charles Mengin från 1877- märkligt att något kan kännas så samtida, eller såklart, inte hundra procent modernt kanske. Men tänk er det här som ett modereportage, eller som en av Cindy Shermans Untitled Film Still! Sapfo är ju för övrigt en av de finare klassiska legenderna.

Imorgon går mitt flyg till Shanghai, Orientens hora- som staden tydligen kallas, lär återkomma med i alla fall några observationer. På återseende!

...

Oväntat: Nakkna visar tydligen på Dubrovnik Fashion week. Tror att det är deras aw09-kollektion, ser ut som det?

...

Läser en Ulrika Dahl-text om femmes och femme-nism i ett gammalt nummer av Bang och fastnar för ett citat av poeten Tara Hardy som sätter fingret på en del av mina tankar kring kvinnlighet, kläder och spegeln som vän eller fiende:

"Låt mig säga det igen, jag kommer aldrig tro att femininitet orsakar våldtäkt. Så börja ignorera de där 'förbjudet att passera av uppfuckade genus-skäl'-skyltarna. Gå rakt igenom ditt eget stort-hår-dålig-flicka-klampande-slampa-träsk. Kamma second hand-affärerna efter efterlämnande fräckheter... och när alla flinar och spottar efter dig, stå rakryggad. För alla femmes överallt: våga kalla spegeln mäktig, passionerad och vacker."

Karva fram en man

De här bilderna som Hedi Slimane tagit av en ung man i norske Harald Lunde-Helgesens trärusning är verkligen fantastiska. Ni vet, jag älskar ju symbolik, och rustningar.

Hope ss10

Hopes ss10-kollektion ska vara delvis inspirerad av kartor, och jag har svårt att tänka mig en bättre tolkning för tillfället. Hope använder sig både av kartor som tryck, av kartor i struktur/skrynkel-mening och genom de konnotationer som kart-läsande ger. Framförallt på herr, men även på dam, ledde dr. livingstone-aktiga hattar och safarijackor tankarna till djungelutforskande och malaria-dödar. Samtidigt har Hope alltid sin något arbetar-romantiska bas att luta sig tillbaka på, och då de kartor som trycktes på flera plagg tydligen ska föreställa kvarteren runt deras butik på Norrlandsgatan(rätta mig om jag har fel) och med fina arbetarskjortor, som jag väljer att tänka på dem som, svarta korta västar, samt snörstumpar i byxhällorna blir det även lite Stockholmsromantik över det. Samtidigt fanns det uppenbart samtida drag som nästan varit obligatoriskt de senaste säsongerna, det vill säga transparensen, den låga grenen på byxorna och kavajerna på båda dam och herr.

Jag tänker mig kollektionen som ett modernt kärleksmöte mellan just Dr. Livingstone, via upptäcksresandekänslan, och Per Anders Fogelström, på grund av arbetarinfluenserna, det vill säga hans Mina drömmars stad-serie, som ledde till att ett underbart litet skrynkligt Hope-barn föddes.

Stylingen var gjord av Ellen af Geijerstam. Ljus och ljud, som tydligen ska ha varit spektakulär enligt källa, jag hann inte dit själv, gjordes av Andreas Nilsson. Bilderna har jag lånat från
Café och Elle.

Skandal

Anna-Sara Dåvik vann alltså inte Mercedes-Benz Young Fashion Industry Award. Inte för att det var något fel på andra deltagarna, men skillnaden var ändå relativt uppenbar. Jag ville faktiskt gråta när Dåvik-modellerna schvungade fram på catwalken, för att det var så fint alltså. Återkommer om det här, förhoppningsvis med bilder.

...

Om man sitter front row på en visning får man inte le, det är lag på det. Även om man är en slumpvis framvinkad person som fått ta någon annan persons plats för att denne inte dök upp är det viktigt att komma ihåg det. Le aldrig. Det finns två undantag; dels om det dyker upp en oväntad toppmodell som flugits in från utomlands, och dels när designerna dyker upp för att tacka i slutet av visningen. Då är det okej att le, men det är viktigt att förstå att man ler för att man har koll, inte för att man är glad. Det är ett slags leende på nåder.

Minimarkets modellgerilla

För övrigt talas det ju en del om Minimarkets modellposse, som kliver runt på Berns och på övriga visningar. Hela idén med en grupp gerilla-modeller som i sig själva är en visning, gör området till en catwalk och så vidare, är väl ganska rolig och säkert väldigt effektiv, i pr-syfte det vill säga. Samtidigt kan jag tänka mig att de andra märkena kanske inte uppskattar det till etthundra procent, på grund av uppmärksamheten de får. På Cheap Mondays visning på Höglagret vid Telefonplan igår till exempel, stod de i en klunga snett bakom catwalken, väldigt synliga, och väldigt färgglada. Vad modellerna får betalt för att leva Minimarket-liv i två dygn? Kläder, såklart.

Bild lånad från Agnes B.

Systrarna Aldén

En modell som gick Noir et Blanc-visningen är finaste Agnes, som utgör femtio procent av mitt bästa modell/konst/musik-syskonpar, ihop med Clara. Agnes kommer även gå Hopes visning senare idag, ska bli kul att se. Båda ligger på Kid of Tomorrow, för övrigt.

Noir et Blanc + Odeur

Noir et Blanc och Odeurs gemensamma visningar hade förutom tid och plats en del annat gemensamt. Båda är unga märken som fått möjlighet att visa på veckan på grund av utomstående finansiärer, det vill säga Umeås kommun, dessutom uppfattade jag det som att de hade ett liknande formspråk. Stort fokus på den så kallade skandinaviska enkelheten kan sägas vara kännetecknande.

Noir et Blanc(ovan) hade gjort många versioner av den lilla svarta, och även använt sig mycket av ett grå-vitt-svart mönster med tryckta diamanter på. Till det var det mycket korta kavajer och påbyggda höfter. Visningen börjades med en film med ett mönster som loopade, likaså musiken, som var en piano-slinga. Det hela gav mig en känsla av loop, det vill säga att det var trettio variationer på samma tema, vet inte om det var meningen eller inte. Helt klart fina klänningar, i övrigt.


Likadant med Odeur-kollektionen, som fick mig att anteckna följande "LWH- little white hoodie", det vill säga, mycket vita huvtröjor där. Det fick mig att tänka lite på Julian Reds tidiga kollektioner. I övrigt var det mycket shorts och bara bröst. Håret på modellerna var silversprayat, fin detalj. Samtidigt så var just enkelheten kanske lite för enkel stundtals. Gillar för övrigt att märket bara gör herr, det finns få svenska märken som enbart koncentrerar sig på detta i Sverige.

Måste ge en eloge till Umeå kommun för bra initiativ. Fler kommuner borde göra så, inklusive Stockholms! Första bilden är härifrån, och den andra är härifrån.

Local Firm ss10

Local Firms visning igår kändes som en helt rimlig fortsättning på den förra. Framtidskrigarna, som jag föreställde mig då, har tagit på sig sommarsviden, vilket i det här fallet innebar en något mer sportig känsla. Överhuvudtaget tyckte jag mig se mycket influenser från amerikansk sportkultur, med baseballkepsar och -jackor samt slitna jeans. Samtidigt fanns det även vissa inslag som jag uppfattade som wall street-iga, som man kan säga så, med kavajer, tunna åttiotalsjackor och tunna fladdrande slipsar samt portföljer.

Färgerna gick från svart till aubergine, via grått, beige och vitt och hade en något metallic-aktig ton. Materialen var blandade, med en del jeans, såklart, men även siden, något slags transparent tyg, virkade långa linnen, som iofs liknar några som Fifth Avenue Shoe Repair gjorde för ett tag sedan. På kepsarna och på hårband hade man satt fast förkortningen TLF, vilket fick mig att tänka på Sox-kepsarna alla hade på 90-talet. När man läser kollektionsbeskrivningen beskriver de själva visningen som en kombination av 90-talets gatumode och labb-tekniker, antar att det är där min vision av en wall street-man kommer in. Med fanns även en fantastisk plastjacka och kjol à la Balencagas blomdräkt för några säsonger sedan. Den var stel, glansig och ljusblå och fick modellen att se ut som en dröm i hårdplast. Hoppas den kommer i produktion och inte bara är ett show piece.

Samtidigt som stylingen, även denna gång signerad Robert Rydberg, var spektakulär även denna gång, så var även själva arrangemanget. Själva visningen började med att Emily McWilliam stod längst fram med en mikrofon, samtidigt som det tillhörande bandet stod längst ner i lokalen. De spelade en Depeche Mode-cover varpå musiken sedan övergick i andra låtar. Musiken kan beskrivas som ganska synthig med både nämnda Depeche-covern och även en version av The Cures Lullaby. Frågan är kanske varför man väljer 80-talsmusik till en 90-talsinspirerad visning, men det kanske är labb-teknikern som kommer in igen.

Bilder lånade från Marith, visningsvideon finns som vanligt på Bon.

En sen inledning

Det är en kort modevecka i år. Det är alltså inte ens en vecka, utan mer 2, 5 dagar. Vilket innebär att cirka fyrtio procent av veckan redan passerat. Generellt kan man säga att det är en hel del bortfall i år. Varken Acne, Filippa K eller Carin Wester syns överhuvudtaget. Fifth Avenue Shoe Repair, Whyred samt Rodebjer bjuder in besökarna till sina butiker på presentationer men har inga konventionella visningar i år. De förstnämnda tänker visa på andra närliggande modeveckor, andra har uppenbarligen inte möjlighet/ känner sig nödgade att ha en visning på Berns i år. Nykomlingar är Odeur samt Noir et Blanc, vars visningar sattes ihop till en dubbelvisning på Berns som tydligen sponsrades av Umeå kommun, som båda märkena har anknytning till.

LFGW

Mer London Fashion graduate week-bilder som jag uppenbarligen känner ett trängande behov av att publicera här;
Alex Rosenwald från London College of Fashions fallskärmsklänning. Är det för mycket fånig symbolik över det kanske, nej, tycker inte det.

Hur man bär hatt, och så vidare. Bahar Alipour från London College of Fashion.

Uppenbarelse

Såg en ung kvinna i heltäckande burka i ett av de turkiska kvarteren i Berlin. Burkan var rosa(!), under den bar hon vita joggingbyxor(!) och vita rebooks(!). Älskar när den sortens detaljer blir ett slags uppror. Genom att tydligt markera en slags individualism samtidigt som kvinnor i burka ofta i västvärlden får stå som symbol för den ofrihet och förtryck som många uppenbarligen tycker islam står för blev det hela–helt enkelt fint.

Shorts

Äntligen ett intelligent inlägg i den idiotiska "shorts i stan"-diskussionen, signerat Johan Wirfält.

Tänker på mig som en eton-pojke i shorts när jag bär dem själv, framförallt ihop med låga skor; sedan tittar jag mig i spegeln och måste omvärdera, tyvärr. Men om jag kunde så skulle jag!

...

Dagens Rick Owens-citat:

"Is it feasible to wear Rick Owens all day, every day? In my world, it is. I always resented the idea of statement clothes on the runway and then when you got to the store, it was regular stuff. It really irked me—that was so bourgeois to save the Sunday-best china for Sunday. I liked the idea that you should completely live this aesthetic if you believe in it."

från men.style.com

Bang

Jag har med en text om herrmode-retorik i nya numret av Bang under rubriken Förnuft och känsla. Läs gärna, om inte annat för att det är en av Sveriges bästa tidningar!

...

Det är dags för en liten semester. En semester i enbart platta skor. Jag har läst att Carine Roitfeldt sågs förra veckan i platta skor på en fest, så räknar med att det ligger i tiden. (sätt in valfri fras som tyder på ironi här)

Lämnar er med en liten spellista. puss

Déjà vu

När Hugh Hefner lanserade Playboy år 1953 var den närmast kontroversiell. USA hade censurlagar som inte tillät bilder på lättklädda damer, något som var en självklar del av tidningen. I början hade de svårt att hitta annonsörer, antagligen på grund av just detta. Playboy lanserade till viss del en ny sorts man, borta var den allvarsamme familjefadern från krigstiden. Istället var det en man som hade tid för lek, med bilar, kvinnor, prylar eller kläder, sak samma egentligen. En James Bond-man, gentleman, storstadbo, livsnjutare och kvinnokarl, utan att det blev stroppigt eller tillgjort.

I början lades mycket energi ner på att lära män hur de skulle klä sig. För läsarna var inte helt och fullt dem som tidningen liksom talade till. Men de aspirerade på att vara det. Kläderna bilarna, våningarna och kvinnorna såg som en del av det framgångsrika livet, det liv som läsarna antagligen drömde om att ha. Det gällde att veta hur man skulle göra eller se ut om eller när man väl hamnade där.

Men vänta nu, känns inte det här resonemanget igen? Är det inte exakt vad våra svenska modetidningar för män sysslar med? Undantaget kanske de lättklädda kvinnorna, (de är underförstådda). Tydligen har männen fortfarande inte lärt sig- femtio år senare. Eller finns det helt enkelt lite för mycket pengar att tjäna på att först hänvisa till ett regelverk, vilket skapar ängslighet hos den oupplyste läsaren och sedan erbjuda lösningen; tidningen- som så gärna hjälper läsarna med vilken slags klocka som indikerar god smak, hur man knyter en fluga eller hur man bäst konverserar på dejten. Det finns något sado-masochistiskt över det. Läsarna blir uppenbarligen klappade på huvudet, varför känner de sig inte fördummade? Även så här ett halvt sekel senare?

För den som är intresserad rekommenderas Becky Conekins text om just Playboy ur The Mens Fashion Reader av Peter McNeil och Vicky Karaminas(Bergs, 2009) Bilden är Playboys första omslag från 1953 föreställandes Marilyn Monroe.

Drömvändningar

Pratade med min syster och en vän om naken-drömmar. Det vill säga det klassiska dröm-scenariot; när man är på en offentlig plats, i skolan eller på jobbet och plötsligt upptäcker att man är naken. Nyckelmomentet i drömmen är ofta ögonblicket då man upptäcker det; paniken, skammen, känslan av att vara helt oskyddad och utsatt. Själv minns jag sällan mina drömmar, men det händer ibland att jag vaknar, sätter mig upp i sängen med en panikartad känsla av att "jag är ju naken" och springer och tar det närmsta plagget som ligger slängt närmast sängen. Sedan kan jag sova igen, för att sedan vakna på morgonen och undra varför jag kände behovet av att klä på mig, trots att jag ju sover ensam.
Min syster drömmer tydligen det ganska ofta, innan har det varit väldigt ångestfyllt. Men sedan för några dagar sedan drömde hon det igen, men var helt okej med det. I drömmen var hon på en fest med en massa folk, upptäckte att hon var naken, men skämdes inte. Hon gick runt på festen, sköt fram höfterna, helt obesvärad.
Vännen brukade drömma om det också, men att han när han väl upptäckte att han var naken i drömmen var tvungen att låtsas som att det var meningen, helt normalt, coolt och så vidare.

Det kan bli rejält pseudovetenskapligt och new age-igt att försöka tyda drömmer, men jag kopplar det för egen del till rädslan för att bli avslöjad. Strippad på kläderna, kulturen, smak-skalet är man naken, ett djur, som en sköldpadda utan skal. Min syster verkar dock ha släppt det, önskar mig en liknande utveckling... eller kanske inte.