Shanghai I

Shanghai är en stad av tusen ansikten och tusen fönster. Om man river ett kvarter med gamla hus och bygger skyskrapor istället får man plats med i alla fall 20 gånger så mycket människor. Framåt, framåt. Som skönhetsrådet-indoktrinerad svensk kan man lätt få lite ont i hjärtat av sådant men är medveten om att det är så städer/samhällen fungerar. Även de små röda stugorna i Vitabergsparken kommer rivas någon gång(!) under en period med den sortens anda i Sverige.

Hur ett land/stad som tidigare lagt allt fokus på kollektivism och den revolutionära kampen hanterar begreppen individualism och modernisering är intressant att se. Eftersom jag är besatt av fakta har jag parallellt som jag till fots(taxi) uptäckt Shanghai även läst "The Search for Modern China" av Jonathan D. Spence vilket gjort att jag– just det, blev om möjligt ännu mer förvirrad.

Först och främst måste jag säga något om det här med blickar. Jag tycker att det säger ganska mycket om en stad/land/folk hur mycket folk tittar/stirrar på en. I Shanghai tittar folk inte i särskilt hög utsträckning. Trots att man ofta var de enda västerländska på gatan så fick man vara ifred. Upptäckte när jag gick till affären nyss på Söder att människor nästan tittade i högre utsträckning här, trots att jag i princip borde räknas som en som ser ut som alla andra. Blickar är en sorts valuta– antar att man i Stockholm i så pass hög grad är en del av det lokala pengasystemet att hela mätar/utvärderingsprocessen blir av större vikt här.