Alltså, någon har sytt dom här.I Kitty Hausers text The Fingerprint of the Second Skin ur Fashion and Modernity (Berg, 2005) i fokus en utredning av ett bankrån i området Spokane i Washington 1996. Säkerhetskamerorna fångade en av männen i bild. Problemet var bara rånarluvan han bar som försvårade identifiering. Vad som dock syntes tydligt var hans jeans och dess slitning. Så man konfiskerade de misstänktas samtliga jeans, och hittade ett par som var identiskt med de på bilden. Det användes sedan i bevisföringen. Doktor Richard Vorder Bruegge som hade hand om att undersöka jeansen menar att sättet som man går, vad man bär i fickorna, hur man tvättar eller stryker plagget, alla gör att det får en individuell slitning. Vad som främst slits är sömmar och fållar. Han menade även att det är möjligt att alla par jeans är individuella, går att skilja från varandra, på grund av den tydliga slitningen. Det som intresserar Kitty Hauser är hur kopplingen till Marxs term varufetischism. Hauser menar nämligen att kläder inte är exempel på tabula rasa, det vill säga tomma ark som sedan fylls med mening/slitning. Den som sytt plagget syns nämligen i hur det slits, i alla fall när det gäller jeans. Hur hårt/löst och snabbt/långsamt sömmerskan trycker skapar olika slitningar vid sömmarna. Detta gör att spår efter den som sytt plagget finns där, redan från början, och visar sig sedan mer och mer ju mer plaggen använts.
Varufetischismen går ut på just hur varor frånkopplas från arbetet som ligger bakom dem. Varor finns i affären, sedan köper vi dem. På något magiskt sätt har de kommit till, men hur eller var vill vi inte tänka på. En vara är egentligen arbete kristalliserat i ett objekt, men fetischeringen av varor i kapitalismens tidsålder fungerar som en berättelse, som döljer det faktiska ursprunget. Jeans anses enligt det resonemanget komma från den mystiska platsen Amerika, skriver Hauser. Fast de egentligen sys av lågavlönade arbetare i tredje världen (vilket vi alla vet men på något sätt ignorerar). Det som intressant med just detta brottsfall är för Hauser hur det vänder varufetischeringen bak och fram. När man synar jeansen slitning ser man det faktiska arbete som ligger bakom. Sömmerskans händer finns liksom i plaggen. Även om det är en anonym sömmerska så är det en person som syns. Alla varor har ett ursprung och arbete nerlagt i dem.
Tanken är konstigt nog svindlande. I mina jeans finns en text. En ofrivillig hälsning. Var sömmerskan trött, irriterad, stressad? Jag kan inte läsa av det. Men det finns där. På det sättet är vi sammankopplade. Tänkte hon någonsin medan hon sydde, undrar vem som kommer bära dessa? Kanske någon gång. Tänker man så blir jeansen, varan, något mer än bara en vara. Det blir någons arbete, någons fysiska ansträngning. Plötsligt känns det mycket jobbigare att köpa grejer, tycker ni inte?
Inlägg
8 kommentarer:
En idé bakom Noko Jeans var att försöka återföra det fysiskt-faktiska ursprunget av kläder till fabriken istället för att peka på det tomma moln av modefoton, texter, paroller, filmer & design som brukar kallas "varumärke". Och vi fick skit just för att vi var relativt öppna i jmf med övriga klädbranschen.
Jag är för övrigt fortfarande i ett konstant tillstånd av förvåning över hur extremt enkelt det är att få access till de fabriker som syr kläder åt stora västerländska företag. Vill man veta om modebranschens baksida är min erfarenhet att man i princip bara kan stövla in på vilken fabrik som helst i Kina, ofta tycker de inte själva att de har särskilt dåliga arbetsvillkor. Och relativt sett har de säkert inte heller det.
Jag trodde Jeans syddes av robotar...
Jag kommer ofta på migsjälv med att tänka att kött i mataffären kommer till på ett magiskt vis. Jag blir t.ex nervös av att se hjärtan & lever i köttavdelningen för att de påminner mig om att jag äter ett djur som har levt. "Steken" däremot känns som den har mer distans ifrån sin tid som del av ett djur.
Jakob: jag vet! funderade över att skriva om det, eller gör väl fortfarande lite. För det slog mig också, att anledningen till att ni fått så mkt skit delvis säkert handlade om det. Men, sen tänkte jag: hur många gånger kan man skriva om ens pojkväns företag utan att verka patetisk.. så jag gjorde inte det :-D
Det är ju väldigt intressant det där med fabrikerna. Bra att veta. Hehe.
Kalle: Det där är ju exakt det som är problemet med köttätande! Alltså jag äter själv det. Men jag försöker alltid tänka att det är en liten göllig kalv som ligger på tallriken. Haha. Nä det gör jag inte.... Fail.
Fråga: minns steken sin tid som del av ett djur? Minns den hur det var att röra på sig, att leva? Har steken ett medvetande..? Skoja. Men ändå.
En intressant parallell tendens som finns är alla de försök att återföra objekt i ett sammanhang och på något sätt av-alienera. Eko-trender, närodlat, vin-som-kommer-från-en-liten-mysig-gård. Kommer ihåg hur chockad jag blev när jag insåg att min favvodijon, som för mig har en extremt hög mysfaktor, ägs av onda stora elaka kraft foods. Varumärken……Ah...
steken har ju också en historia att berätta om sin producent (dvs djuret) om man synar det ordentligt. det här med halter av stress- och ångestämnen i en biff t.ex.
Tycker molnet var det ni lyckades bäst med Jakob! Och komigen nu.. modefoton, texter, paroller, filmer & design.. var ju faktiskt tveklöst det som ni la mest krut på att sända ut till omvärlden.
Bra inlägg! Jag skrev ett inlägg som relaterar till det här, där jag länkade till dig: http://hjortsbergstyle.blogspot.com/2010/10/mat-som-fetisch.html
du borde kolla på China Blue en dokumentär som utspelar sig i en textilfabrik.
Skicka en kommentar