Kate Moss- nu i 3D!

Another Magazine och konstnären/filmmakaren Baillie Walsh har gjort en 3D-video med Kate Moss till sitt senaste nummer. Tillåt mig att transkribera lite vad som händer. Kate Moss står stilla. Kläderna och håret rör sig suggestivt och plötsligt kastar hon i slow motion lite diamanter mot betraktaren. En diamant exploderar. Sedan hörs det skrik. Kanske är det Kate Moss som skriker. Kate Moss är hela tiden framför ett prisma bestående av henne själv, mångdubblad. Sen exploderar prismat bakom henne. Kate Moss är kvar. Diamantskärvor virvlar runt henne. Sedan tonar både Kate Moss och skärvorna bort. Slut. 3D-glasögon får man om man köper tidningen.

Den här sortens projekt gör mig lite konfunderad. Varför göra en 3D-video av Kate Moss? Projektet är förstås en fortsättning på den underbara a/w-06-McQueen-visningen där Kate Moss inledde med att vara ett flimrigt hologram mitt på catwalken à la Starwars. Men som video digitalt? På wikipedias artikel om 3D finns lite exempel på filmer som gjorts. Det är mycket skräck, mycket fantasi. It Came from Outer Space från 1953, Hajen från 1983, Toy Story från 1995, och Avatar från 2009, för att ta några exempel. Men varför göra 3D av en riktig person, som de flesta sett bilder på när hon går i gummistövlar på Glastonbury-festivalen?

Jag har en tes. Det är inte för att få Kate Moss att bli mer verklig. Snarare för att få henne att bli mer overklig. På 3D-vis. Som Na'vi-folket i Avatar. Känslan av att någon försöker sälja på betraktaren en fantasi, utan att sälja en produkt. Fantasi-fabriken liksom. Evig loop, någon?

I mina jeans, en hälsning

Alltså, någon har sytt dom här.

I Kitty Hausers text The Fingerprint of the Second Skin ur Fashion and Modernity (Berg, 2005) i fokus en utredning av ett bankrån i området Spokane i Washington 1996. Säkerhetskamerorna fångade en av männen i bild. Problemet var bara rånarluvan han bar som försvårade identifiering. Vad som dock syntes tydligt var hans jeans och dess slitning. Så man konfiskerade de misstänktas samtliga jeans, och hittade ett par som var identiskt med de på bilden. Det användes sedan i bevisföringen. Doktor Richard Vorder Bruegge som hade hand om att undersöka jeansen menar att sättet som man går, vad man bär i fickorna, hur man tvättar eller stryker plagget, alla gör att det får en individuell slitning. Vad som främst slits är sömmar och fållar. Han menade även att det är möjligt att alla par jeans är individuella, går att skilja från varandra, på grund av den tydliga slitningen. Det som intresserar Kitty Hauser är hur kopplingen till Marxs term varufetischism. Hauser menar nämligen att kläder inte är exempel på tabula rasa, det vill säga tomma ark som sedan fylls med mening/slitning. Den som sytt plagget syns nämligen i hur det slits, i alla fall när det gäller jeans. Hur hårt/löst och snabbt/långsamt sömmerskan trycker skapar olika slitningar vid sömmarna. Detta gör att spår efter den som sytt plagget finns där, redan från början, och visar sig sedan mer och mer ju mer plaggen använts.

Varufetischismen går ut på just hur varor frånkopplas från arbetet som ligger bakom dem. Varor finns i affären, sedan köper vi dem. På något magiskt sätt har de kommit till, men hur eller var vill vi inte tänka på. En vara är egentligen arbete kristalliserat i ett objekt, men fetischeringen av varor i kapitalismens tidsålder fungerar som en berättelse, som döljer det faktiska ursprunget. Jeans anses enligt det resonemanget komma från den mystiska platsen Amerika, skriver Hauser. Fast de egentligen sys av lågavlönade arbetare i tredje världen (vilket vi alla vet men på något sätt ignorerar). Det som intressant med just detta brottsfall är för Hauser hur det vänder varufetischeringen bak och fram. När man synar jeansen slitning ser man det faktiska arbete som ligger bakom. Sömmerskans händer finns liksom i plaggen. Även om det är en anonym sömmerska så är det en person som syns. Alla varor har ett ursprung och arbete nerlagt i dem.

Tanken är konstigt nog svindlande. I mina jeans finns en text. En ofrivillig hälsning. Var sömmerskan trött, irriterad, stressad? Jag kan inte läsa av det. Men det finns där. På det sättet är vi sammankopplade. Tänkte hon någonsin medan hon sydde, undrar vem som kommer bära dessa? Kanske någon gång. Tänker man så blir jeansen, varan, något mer än bara en vara. Det blir någons arbete, någons fysiska ansträngning. Plötsligt känns det mycket jobbigare att köpa grejer, tycker ni inte?

Glida runt, hänga runt, låna pengar

Det är något med SVT Play-programmet Rebecca & Fiona som handlar om just Rebecca Sheja och Fiona Fitzpatrick, två dj:s och musiker/artister. Upplägget är likt Glamourama, tv 3-programmet som följde tre modebloggare, från i våras. Men innehållet är annorlunda. Där Glamourama handlar om att vara lyckade och duktiga, glamourösa, handlar Rebecca & Fiona om att "glida runt, hänga runt, låna pengar" (som de i andra avsnittet funderar på att trycka på en t-shirt de är med och designar). Sen är de ju också framgångsrika. Men det handlar inte riktigt om det. Det handlar mer om att våga vara odrägliga, ha hybris och samtidigt vara jävligt roliga. Ha någon slags självdistans. Känns det främmande? Det är främmande. För tjejer.

I första avsnittet sitter duon i ett klipp och sjunger små knegare, små knegare, är lustiga att se, åt folk som är på väg till jobbet. Varianten på små grodorna är ju direkt tagen ur Stefan Jarls De kallar oss mods. Mycket liknar också just den, det något ovårdade språket, hur de rör sig på stan, framtidsdrömmarna. Men det finns en skillnad. (Om vi väljer att bortse från klassproblematiken i De kallar oss Mods det vill säga. Och det kan vi kanske tillåta oss att göra för en stund, öh, eller något).

För i dokumentären från 1968 är tjejerna helt i periferin. Känns helt orealistiskt att en ung tjej då skulle ha betett sig eller porträtteras som Kenta och Stoffe gör. Men Rebecca och Fiona gör det. Nu, 2010. Det funkar. Det är extremt upplyftande. Det kan tyckas naivt att på riktigt jämföra Rebecca och Fiona med Kenta och Stoffe. Det finns säkert ett ljusår i kontakter och ekonomiskt samt kulturellt kapital mellan dem. Men det jag på riktigt tyckte var jobbigt när jag såg De kallar oss mods är tjejerna. Hur de liksom inte finns. Nu finns de i alla fall. De har ett eget tv-program.

(Fastän arbetarklasstjejerna ju fortfarande inte finns, annat än som spektakel i Kungarna av Tylösand kanske...)

Om det fantastiska i en välinredd vindsvåning

Bild från dn.se

Den här DN Bostad-artikeln av Sara Trus som skickats fram och tillbaka, hånats, skickats vidare, skrattats åt, och så vidare senaste dygnet. Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Jag älskar sånt här. Få som läser artikeln kan ju känna annat än trötthet. Äckel kanske. Det här är vår tids idealpersoner. Och vad gör de? De är intresserade av design. De har med fast hand inrett en lägenhet. De har noga valt konsumtionsvaror från världens alla hörn. De lyckas dessutom hålla sams medan de gör det. De har en toalettdörr som först är genomskinlig men sedan blir frostad när man låser den.

Det enda jag kan tänka är; det är den här sortens människor som gör att vi har Fredrik Reinfeldt som stadsminister. De tycker väl att han är fräsch. Symmetrisk. Har behaglig röst. Vet ni vad det bästa är med detta är? Att de är så lätta att avslöja. De behöver inte ens avslöjas. De gör det så gärna själv. De tackar ja till att låta DN Bostad komma och parodiera deras skitdrömmar. Det är ju helt fantastiskt. Granskande journalistik när den är som bäst.

Våra vardagliga val

Häromdagen på bussen. Jag har redan satt mig. En kvinna i trettioårsåldern går på. När hon går i gången liksom spejar hon. Jag ser det tydligt. Hon kollar åt vänster, sen åt höger. Hon letar efter en plats. Det finns många lediga, inget ensamt säte dock. Vad letar hon då efter? Jag tolkade det då som att hon letar efter ett säkert säte. Ett säte som inte är bredvid en man. När jag tänkte på det då kom jag på att jag gör likadant. Jag sätter mig nästan alltid bredvid andra kvinnor. När jag tittade mig runt i bussen såg jag att i princip alla kvinnor hade gjort likadant.

När den insikten liksom slår mig, för det är något som varit ganska omedvetet innan, blir jag ledsen. Verkligen ledsen, bara. Jag hatar att leva i ett samhälle där mina valmöjligheter begränsas på grund av rädsla för våld. Det kan vara lite våld, en hand på låret, eller mycket våld, någon som följer efter en efter att man gått av bussen. Men oavsett, så är det våld.

Såhär skriver Lisa Magnussons idag i en krönika i Aftonbladet om hur kvinnor vänjer sig vid att bete sig på ett sånt sätt som minimerar risken för påhopp och våld, oavsett om det är heltäckande slöja eller ett begränsat beteendemönster:

Samtidigt: Min kulturs kvinnosyn är också skit. Många av mina väninnor ondgör sig över de sexuella trakasserierna de ständigt tvingas utstå, och deras vittnesmål har gjort mig så förvirrad. Det är aldrig någon som trakasserar mig. På riktigt. Jag känner inte alls igen mig i de där berättelserna, och jag har verkligen inte förstått hur vi kan göra så olika erfarenheter. Sedan insåg jag att det beror att jag själv bär heltäckande slöja.

Jag ser inte främmande män i ögonen. Jag svarar inte på tilltal. Jag går raskt och målmedvetet, med blicken fästad i fjärran. Jag har alltid öronsnäckorna i, mp3-spelaren på. Min ansiktsslöja är osynlig, men jag bär den likväl. Det läskiga är att jag inte har reflekterat över den tidigare. Den är självklar för mig.

Och jag känner igen mig så läskigt väl. Läs den.

Statymode

Medelhavsmuseet öppnar sin nya utställning Vita lögner på lördag. Den handlar om hur antikens berömda statyer troligtvis inte var vita, utan målade i glada färger. Jag blev väldigt förvånad när jag läste det. Den antika vita statyn har nämligen haft extremt stor påverkan på vår syn på skönhet och smak. Löjligt stor påverkan faktiskt, ända in i vår tid. Efter franska revolutionen, när man ville skaka av sig l'ancien regimes påfågelsmode, var det just till det antika man på den kvinnliga sidan vände sig. Man ville helt enkelt se ut som en staty. Man ville ha en statys kroppsform, en statys draperade ljusa/vita(!) klädsel, och en statys hållning. Gärna frisyr också. Det skulle vara skirt, gärna genomskinligt. Vilket såklart ironiserades över (se bild ovan).

Så här skriver Medelhavsmuseet:
Den vita marmorn i antikens statyer var länge en grundpelare som bar upp västvärldens kulturella identitet och visade på dess överlägsenhet. I själva verket var all antik skulptur bemålad, ett faktum som länge varit känt av vetenskapen. Trots det har ledande konstkritiker och museer fortsatt att förmedla en falsk bild av den vita antiken till den vanlige museibesökaren.

Allt det som kopplas till det vita och ljusa. Rationalitet, det avskalade och rena. Vad händer med det om de vita statyerna inte alls är vita, utan bara ett historiens practical joke? Allt blir lite upp och ner.

En kommentar

Från signaturen hjortsberg. till föregående inlägg. Lägger upp den för den sortens beräkningar säger en del om hur konsumtionen idag inte på något sätt kan kallas för rimlig. Se nedan.

Humanekologen Alf Hornborg har gjort ett räkneexempel, där han jämför det arbete som utfördes av å ena sidan slavar på amerikanska bomullsfält, å andra sidan vävarbetare i London (som omvandlade råbomullen till tyg), år 1850.

För £1000 fick man år 1850:
11.84 ton råbomull
3.41 ton bomullstyg

Dessa två produkter är ekvivalenter, dvs, deras gemensamma värde gör dem utbytbara. 11.84 ton mot 3.41 ton, samma pris. Den tid som det tog för att få fram dessa produkter var:

För råbomull: 32h
För bomullstyg: 4h

Det som hände här, genom pengarnas utjämnande kraft, är att engelsmännen lyckades byta 4h arbetstid mot 32h. Vidare, den landyta som dessa produktioner tog i anspråk var:

För råbomull: 58 hektar
För bomullstyg: Mindre än 1 hektar

Såhär fungerar det fortfarande, med många varor. För att denna ekvation ska gå jämt ut - med andra ord: för att vi ska kunna ha billiga bomullstyger samt maximalt utnyttjade landytor - krävs det att någon, någonannanstans, arbetar för löner som står i extremt låg proportion till det värde som produkten genererar, samt utnyttjar sina landytor till bomullsproduktion och inte, t.ex., mat (vilket ofta sker i länder där inte alla har mat).