Köksö versus kökssoffa

Min pojkvän har en hyresrätt söder om Söder. Den ligger högst upp. Den förra hyresgästen hade någon form av renoveringsdille. Trots att lägenheten inte är en bostadsrätt gjorde han om den till något som liknar bostadsrättsstil. Nakna bjälkar i taket, en tegelvägg, spotlights. Mitt i stora rummet finns en köksö, i anslutning till det lilla köket. Vi pratade om lägenheten, att det fanns något som kändes lite fel med den. Omysigt, kanske.

Sedan kom Jakob på vem boven var. Köksön. Den är rundad på ena kanten, runt där står små barstolar. När man sitter och äter där sitter man inte mitt emot varandra. Man sitter dessutom och balanserar lite vingligt på grund av de små stolarna. Det finns något ideologiskt tveksamt över den där köksön. Måltiden är inte helig där. Nej, här äter man snabbt, effektivt. Sedan springer man vidare till alla de projekt man självklart sysslar med på dagarna. Vi gick ut i förrådet och bar in det märkligaste bordet jag sett på länge. Det var så fruktansvärt tungt. Rostfärgad metall på plywood. Den förra hyresgästen hade lämnat det. Jakob hade tyckt att det var för fult och ställt in det i förrådet. Men nu står det där. Ett soffbord kanske. Men också en liten seger. Här skall inga coffetable-böcker ligga heller, för den delen.

Motsatsen till köksö-konceptet måste vara kökssoffan. Jag växte upp med en sådan. Har även turen att ha ett kök med en sådan just nu. Här sitter man länge. Lutar sig tillbaka. Kanske sover. På alla de gamla köksoffor som nu säljs som vitmålad shabby chic-kitch på Tradera sov man definitivt förr. Efter lunchen, eller vad man nu kallade det, någon gång. Man sov inte för att bli mer effektiv sen. Man sov för att man blev trött. Man tog en tupplur. Inte en quick nap. Det är skillnad.

Dagisskräckis

Natalia Kazmierska skriver i gårdagens City om den nystartade förskolan Paletten vid Telefonplan i Stockholm. Lokalen är designad av arkitekturbyrån TVH och verkar väldigt designad. Stockholms stad skriver själva om projektet;

Utformningen av den inre och yttre miljön på förskolan är nyskapande och grundar sig på en pedagogisk idé för framtidens förskola med ett utforskande arbetssätt med inspiration av Reggio Emilias filosofi. Detta innebär att miljön ska erbjuda många mötesplatser för dialog, samspel och skapande.

Kazmierska skriver i sin tur;

Pedagogerna på förskolan Paletten använder i stort sett samma vokabulär som Södermalms mediefolk: barnen jobbar med "nya medier", och "temaprojekt", tränas i "social kompetens" och lär sig att "tänka utanför boxen".

Hon citerar också rektorn för förskolan, Cecilia Hjelm;

– Vi tror på barnens egen kraft. Varje morgon börjar vi med att fråga barnen: vad vill DU göra idag? De får välja aktivitet utifrån sina egna intressen. Just de här barnen valde till exempel att jobba med läsning och litteratur idag.

Hela konceptet fick mig att må illa. Egentligen skulle jag vilja citera hela artikeln här. Men det går ju inte, förstås. (Ni som bor i Stockholm kan nog fortfarande plocka upp den i och för sig. Gör det!) Kazmierska skriver vidare om att pedagogerna på förskolan Paletten förklarar att den förskola som skulle föra tankarna till hemmet är föråldrad. Ordet dagis använder de inte.
Var förs då tankarna när man ser bilderna och läser om Paletten? Till en arbetsplats, ett modernt kontor, kanske? Att barnen lär sig att göra aktiva val hela tiden, både genom eget val av aktivitet, men också genom att till exempel maten kommer i bufféform, gör dem även till perfekta konsumenter i framtiden.

Så vad är det för framtida medborgare som pedagogiska miljöer som Paletten skapar? Jag kan inte låta bli att tänka att det skapar 1) Folk som jobbar bra. Som har social kompetens och kan tänka kreativt. Som kan skapa nya tjänster, nya produkter. Anpassar sig lätt. 2) och folk som på sin fritid konsumerar väl. Konsumerar rätt. Hänger med. Gör aktiva val. Låter sig definieras utifrån design och så vidare.

Kazmierska beskriver det som liberalism på bebisspråk, ungefär. Och visst är det lite svårt att inte vara konspiratorisk när Stockholms stad är med och tar initiativ till sådana här projekt? Dessutom är det lite sorgligt att föräldrarna som stolt tar sina knoddar till Paletten antagligen tänker på det hela som något positivt, kreativt och nytänkande. Som att de själva har gjort ett aktivt val. Absolut inte går någon annans ärenden. Fast vad vet jag. Jag fick ju inte direkt lära mig att tänka utanför lådan när jag gick på dagis. Jag lekte mest.

Hur man hanterar ett överflöd. Eller inte gör det.

Extrema samlare. Hoarders på engelska. De har dykt upp i media frekvent de senaste åren. Det är inte ett nytt fenomen. Alla som växt upp på landet har väl haft en och annan skrotsamlande gubbe som granne, eller för all del i stan, en och annan galen katt-tant i kvarteret. Ändå verkar intresset för det exploderat. Enligt wikipedia-artikleln är det ett tvångssyndrom, som kännetecknas av överdrivet förvärvande av prylar, samt oförmåga att antingen hitta ett användningsområde, organisera eller göra sig av med dem. Det finns folk som tvångsmässigt samlar på djur, eller på böcker, men ofta verkar det vara lite vad som helst som kommer i ens väg.

Hursomhelst. Det är inte syndromet som intresserar mig, utan mer att det verkar intressera så många. När första avsnittet av programmet Hoarders sändes i USA 2009 hade det runt 2,5 miljoner tittare. Det har även sänts på TV 3 i år, och verkar ha varit populärt även där. Det måste finnas en anledning till att just detta plockats ur den uppsjö av olika tvångsbeteenden som ändå finns, och blivit syndromet du jour. På samma sätt som alla dokumentära program på tv just nu verkar handla om människor med fetma eller ätstörningar samt folk som inte kan hålla reda på sin ekonomi, handlar det om överflöd.

Det finns ett evigt flöde av prylar som vi i den så kallade Västvärlden simmar i. Denna stillahavsvirvel av plast, papper och metall omger oss. Vi hanterar den, dagligen. Sorterar, slänger, återvinner, köper nytt. Det upptar mycket av våra vardagsbestyr hemma. Vi som är normala, det vill säga. Extrema samlare sorterar inte, slänger aldrig. De sparar på saker som är tänkt att slängas. I tv-skildringarna över dem frossar man i panoreringar över högar av kläder och kartonger, travar av böcker och tidningar, helt och hållet belamrade rum med små gångar igenom. Tittaren förfäras. Att man kan ha det så där. Fast innerst inne vet man kanske; jag skulle kunna bli sån där. Om jag inte sorterade, slängde, återvann, köpte nytt. Sakerna finns ju där. Vårt överflöd. Vi har bara blivit väldigt bra på att hantera det.

Fack it

Jag läste i Metro Weekend att politik har blivit trendigt. Ja, det är sant.

Även Elin Kling har märkt ett nyväckt politikintresse långt utanför morgontidningarnas ledarsidor.
– Ja, absolut. Det är den så kallade Obama-effekten. Folk vill visa vad de står för. Den egna starka individen är det nya svarta, säger hon.

Stockholms modevecka börjar idag. Eller Mercedes-Benz Fashion Week Stockholm som den numera heter. Jag kommer den här gången inte att vara där. Problematiken kring SAC:s fackliga blockad mot Berns och hur den bemötts blev mig övermäktig. Det gick inte ihop för mig helt enkelt. Alla visningar under dagarna är inte på Berns, men ungefär hälften av de jag ser som intressanta. Jag tänker inte försöka påverka er till att tycka si eller så. Men här kan ni läsa Arbetarens många artiklar om saken, här skriver Dagens Nyheter om det. Här skriver Berns själva om det, och här skriver SAC om det.

Och som av en händelse är det alltså populärt att vara politisk igen. Jag har då alltid varit en trendkänslig jävel. Men jag tror att Elin Kling här ovan har missförstått en sak. Politik handlar inte om individen först och främst. Det handlar om kollektivet. Att göra något tillsammans. Just det som Obama anspelade på med sitt valord Yes, we can. Vi kan, ihop. För övrigt det som just det fackliga arbetet går ut på. Jag räknar med att Elin Kling tar ställning i den här frågan i och med sitt nya politiska patos. Hon lär ha svårt att undvika den i dagarna.

Citatet från Metro är från artikeln Politik har blivit populärt av Katarina Matsson, från den 13 augusti. Läs gärna bästa Agnes eller bästa Benjamin för modeveckerecensioner. Bon lägger som vanligt upp alla visningar på sin sajt.

Myten om den matglada modellen

Tänkte fortsätta på en bloggkedja. Benjamin Rask på Rodeo svarade på Ida Skovmands blogginlägg som plockade upp Sofia Dahléns resonemang om idrottsstjärnors kontra modellers syn på kropp och prestation. Citat nedan från inlägget på Dahléns (döda?) blogg Conspicere.

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Både idrottsstjärnor och modeller lever på sin kropp. Den de föddes med. Ändå jämförs de sällan. Antagligen för att de, och alla andra, framställer sitt yrke på helt olika sätt. Som Dahlén skriver, så svarar modeller ofta i intervjuer att de älskar mat. Att de äter mycket. Gärna skräpmat. Det skulle aldrig en idrottsstjärna göra. De skulle i alla fall inte erkänna det. Men det intressanta är förstås inte att idrottstjärnorna framställer sin prestation. Snarare är det att modellerna inte gör det. Varför gör de inte det? Alla vet att de flesta måste kämpa för att förbli en size zero. Det finns säkert några som är så smala naturligt. Men merparten är nog inte det. (Här spekulerar jag förstås) Varför kan de inte erkänna det?

Jag tror att det handlar om en ansvarsfråga. Kan det vara så att ju smalare idealet har blivit, desto mer skräpmat säger sig modellerna äta? För om de verkligen svälter sig, är inte det fel då? Omoraliskt? Borde inte vi reagera då? Kritisera? Jo. Det borde vi. Men så länge de älskar mat, fullkomligt vältrar sig i chokladmousse och pommes frites, då är det okej. Då är allt som det ska. Modetidningar och märken kan fortsätta anlita agenturer som har modeller med synbara ätstörningar. För de har inte det på riktigt. Det är bara den romantiska ätstörningen vi vill ha, den visuella. Den riktiga är smutsig, äcklig, för mycket.

Det går att jämföra med den-lyckliga-horan-problematiken. Så fort prostitution och trafficking ska diskuteras i media kommer alltid någon dragandes med exempel på en frivilligt prostituerad. Någon som älskar att inte välja själv vem man ska ligga med/vad man ska göra för betalning. Få som betraktar debatten känner antagligen att de själva vill prostituera sig. Tanken är till och med riktigt obehaglig. Men så länge debattörerna lyckas gräva fram det här lyckliga undantaget, som man ändå får anta att det är, så kan systemet fortsätta. Då kan vi stå ut med att en av åtta svenska män har köpt sex. Vända bort blicken. Slippa ta ansvar. Det finns de som vill, tänker vi. Och det finns modeller som älskar mat. Vad skönt. Tack media.

Av samma anledning som aktiva prostituerade säger sig vara frivilliga, säger sig antagligen verksamma modeller älska mat. För vem vill vara ett offer?

Bild: brazilianska modellen Ana Carolina Reston som dog av anorexia 2006.