Svaga karaktären

Jag var ute och sprang i Haga för några veckor sedan. Runt, runt sprang jag på stigarna och vägarna som den parken korsas av. Vid ett av vägskälen stod det en man. Han hade ett vitt band knutet runt huvudet och en hög stav i handen. Framför honom stod tavlor uppradade. En skylt med texten "2010 års föreställning" var uppsatt. De flesta gick förbi. Men han stod rak i ryggen och verkade inte ta vid sig av de frågande blickarna. Eller så låtsades han bara.

Jag stannade och frågade, mest för att vara snäll, måste väl erkännas. Han förklarade att han först höll ett lite föredrag på fem minuter, sedan fick man lyssna på utvald musik från hans kassettspelare, för att sedan titta på tavlorna han målat. Det hela tog ungefär tjugo minuter. Av det jag kunde se såg det ut att handla om samhället ur en något rättshaveristisk vinkel. Står du här ofta, frågade jag, eftersom tjugo minuter var lite över min smärtgräns för tillfället. Varje helg! svarade han. Men då kommer jag tillbaka, lovade jag. Han såg glad ut.

Men nästa gång jag gick förbi och han stod där hade jag ingen lust längre. Det kändes lite pinsamt, faktiskt. Alla andra gick fortfarande förbi. Så jag gjorde också det och hoppades att han inte skulle känna igen mig. Eftersom jag nu hade mina vanliga kläder, och inte mjukbyxor och luvtröja, var den risken liten. Efteråt mådde jag lite dåligt över att jag gick förbi. Varför skämdes jag plötsligt?

Sedan kom jag på att det nog fanns en tydlig koppling till just klädseln. Som träningsklädd var jag anonym. Jag hade då ingenting att förlora på att associera mig med denna konstiga figur. Klädd som mig däremot blev det plötsligt personligt. Det är verkligen patetiskt men det hindrade mig. Vet inte om det handlar om det finns vissa element av galen tant i min klädsel, typ lång rock och rufsigt hår, och att jag därför inte ville sammankopplas med den här mannen, eller om det bara handlar om allmänt svag karaktär. Kanske borde jag helt enkelt alltid klä mig i luvtröja och mjukbyxor från och med nu.