Soptippslivet

Jag brukade tänka att jag ville vara en sammansatt person. Jag hade förstås en idé om hur det var att vara en sådan. Och att jag inte var så såg jag som ett problem. Mina kaffekoppar matchade inte min morgonrock, mina gummistövlar hade fel färg och mina lakan hade mensfläckar som inte gick att tvätta bort.

När jag flyttade hemifrån tänkte jag att det var en vändningspunkt. När jag skulle köpa basbehovsattiraljerna för hemmet på IKEA med mamma var jag konsekvent. Mina skålar matchade mina handdukar, som matchade decilitermåttet. När jag började läsa kurser så köpte jag pennor som passade till blocket, som kom från samma märke som kalendern. På något sätt hade jag fått uppfattningen att man skulle må bättre då. Det skulle kännas mer rätt. Liksom rimligt.

Men det fungerade ju inte så, märkte jag efter ett tag. Jag samlade på mig saker. Prylar som inte passade in. Liksom man har delar av sig själv som inte passar in. Man är ju en soptipp, bokstavligen. Hemmet speglar detta. Det finns ingen poäng med att försöka låtsas som att det inte är så. Skickar en hälsning till alla er andra soptippar där ute. Man måste hela tiden påminna sig om att livet aldrig någonsin kommer se ut såhär.