Ryggsäck?

Fashion156 skriver om ryggsäckar. Känner att det eventuellt är dags att skaffa en. Bara embrace:a ryggsäcken. Det är faktiskt väldigt praktiskt, som en vän sa. Gärna med såna där spännremmar över bröstet. Fast det är inte samma sak om man är tjej, förstås. Fan. Alltid detta dilemma. Brösten är i vägen! Känner mig som någon av Askungens styvsystrar. Glas-skon passar inte. Eller glasryggsäcken snarare.

Övre bilden från JW Anderson AW10. Den undre kommer från Jak and Jil. Från Fashion156.

Virgins & Suicides 23 april

Virgins & Suicides är på fredag! Det vill säga klubben bland annat jag har på Högkvarteret. Spelar gör punkbandet Hunx and his Punx, från San Fransisco, med medlemmar från bland annat Gravytrain. Dj-duon Do It står för dans senare på kvällen. Jag och Elisabet kommer spela tidigt på kvällen samt hänga runt och vara allmänt sköna (!). Vill uppmana alla vänner, blivande vänner och eventuella fiender att alla dyka upp! För mer info se här.

Originalet från New York

Bild från stureplan.se

Det är första dagen det snöar och jag är på en fest i en stor lokal i centrala Stockholm. Inte bara jag, förresten. Alla är där. Elementen för en lyckad fest är närvarande- ett karaokerum, hippa dj:s från New York, lite mindre hippa dj:s från Stockholm och mycket alkohol. Ändå är stämningen något stel. I klungorna på festen finns en outtalad fråga hängande, vad gör vi här?

Värden för kvällen är nämligen något så ovanligt som ett nytt mineralvatten. För att fira den svenska lanseringen bjuder man ett antal personer på fest. Vattnet går i grälla färger och smakar som utspädd saft. Spetsat med vodka smakar det förstås som vilket annat vatten som helst. Jag läser på flaskan. Glaceau Vitamin Water. Vänder på den och hittar ett Owned by the Coca Cola Company. Jag tittar på drinken i min andra hand. Tar upp mobilen och sms:ar till en vän som stannade hemma. Du missar ingenting.

Skränig elektro spelas i lokalen. De som är dj:s för kvällen är ett gäng 20-åringar, ursprungligen modebloggare. De får mycket bokningar, framförallt på fester ordnade av företag eller liknande samt på Stureplansklubbar. Med sig har de ett entourage av vänner, som gärna låter sig fotograferas av vimmelkamerorna. De har långt hår, tungt sminkade ögon och ser uttråkade ut. PR-människor går runt och fixar med saker. En av dem ser på mig och ler. Få av besökarna dansar utan de flesta driver mest runt i den gigantiska lokalen. Aktiviteterna är många här. Intrycket blir nästan ett tivoli i miniformat. Skapat av den anlitade pr-byrån som är livrädda för att någon ska bli uttråkad.

Besökarna på festen är svartklädda unga Stockholmare, vana vid liknande fester, om än kanske inte arrangerade av Coca Cola Company. Det finns kretsar i Stockholm där tonåringar vänjer sig vid att bli bjuden på alkohol av företag innan de ens fyllt arton. Ingen moraliserar över det här. Vissa av besökarna har fått inbjudningar med uppmaningen Din inbjudan är strikt personlig! Ändå har ryktet om festen spridit sig. Det finns en term för det- ful-osa. Man mejlar sitt namn till arrangören som om man var inbjuden och hoppas att ingen märker någonting. Vem som från början faktiskt fått inbjudan spelar dock ingen roll när man väl är inne på festen.

Man kindpussas, dansar lite förstrött och poserar för kamerorna. För kameror finns det i överflöd. Nästa dag kommer bilderna finnas på någon av de otaliga svenska vimmelsajter som dykt upp de senaste åren. Bilderna blir ett bevis för att festen ägt rum och även en legitimering för de av besökarna som fotograferas. Titta, jag var där. Jag var bjuden. Samtidigt blir företaget för de som i efterhand tittar på bilderna sammankopplat med dessa vackra människor. I alla fall är det detta som är tanken. När jag vid ett senare tillfälle ser dessa bilder ser det ut som världens roligaste fest. En känsla som liknar avundssjuka infinner sig, trots att jag var där och således minns att det knappast var det.

Senare talas jag vid med en bekant vid ett av borden. Han förklarar att han alltid brukade köpa mineralvattnet vid besök i New York. Det har funnits liknande i Sverige men det här har man bara kunnat köpa där innan. Originalet från New York, säger han.

Snöflingorna faller över ett öde Stockholm på vägen hem. Vi går ifrån festen på vingliga ben och tunga väskor. Ingen är så dum att de inte plockat på sig en flaska eller tre under tiden vi varit där. Stämningen är nu god, om än med något märklig eftersmak. Vi skrattar åt festen. Hur lättlurade tror de vi är?

Några dagar efter fester sitter jag med min pojkvän på tunnelbanan. På sätet bredvid oss ligger en tom Glaceau Vitamin Water-flaska. Jag nämner festen och tar upp flaskan. Vad är grejen, frågar han. Jag börjar förklara. Det är ett mineralvatten som bara funnits i New York och som nu kommit till Sverige. Originalet från New York, hör jag mig själv säga. Plötsligt blir jag medveten om att jag precis upprepade det som sades till mig på festen. Min av en händelse med reklam arbetandes pojkvän ser på mig. Vet du hur mycket det där är värt, att du säger det till mig? frågar han. Jag ser på flaskan igen. Vattnets slogan är till och med Originalet från New York. En fras som arbetat sig in i mitt språk, utan att jag märkt det.

Få av de som var på festen verkade särskilt positivt inställd till produkten efteråt. En vän sa senare Det finns en gräns för hur mycket man kan bjuda på något och sedan förvänta sig att folk ska vilja betala för det sen. Vi lovade varandra att aldrig köpa Glaceau Vitamin Water. Men på bilderna på vimmelsajterna ler alla. I handen håller de en flaska. Owned by the Coca Cola Company.

Daniel Björk om helt barocka ideal

Susanna och gubbarna av Peter Paul Rubens

Visthusbord med tjänare av Frans Snyders

Tips!
-->

Föreläsning med Daniel Björk

Söndag 18 april kl 14–14.45

Drömmen om en värld utan ideal - barockens svulstiga kontra dagens smala kroppar.

Modejournalisten Daniel Björk föreläser om den ideala kroppen.Den ideala kroppen vi möter i utställningen Rubens & van Dyck är en stark kontrast till den vi omges av i vår samtid. Björk har i flera artiklar i SvD diskuterat det samtida modefältets syn på kroppen. Är ett nytt ideal på väg? Vad är en ideal kropp idag?

Tid: söndag 18 april kl 14–14.45
Plats: Hörsalen (utrustad med hörslinga)
Avgift: Ingår i museientrén

Utställningen är såklart verkligen värd att se också! Mycket köttiga kroppar, krigskitsch och svulstiga stilleben. Läs mer om utställningen och föreläsningen.

Just Kids

Jag måste skaffa Just Kids, Patti Smiths kärleksskildring av hennes och Robert Mapplethorpes vänskap. Så fort jag fått pengar, that is. Passande, eftersom boken enligt henne själv handlar mycket om att klara sig, rent överlevnadsmässigt, som konstnärligt utövande. Interview har gjort en fin intervju med henne inför lanseringen av boken. Roligt citat från den nedan;

You know, there are pictures of me with cigarettes in the ’70s, and everybody thought I smoked. I can’t smoke because I had TB when I was a kid. But I loved the look of smoking—like Bette Davis and Jeanne Moreau. So I would have cigarettes and just light ’em and take a couple puffs, but mostly hold them. Some people said that was hypocritical. But in my world, it wasn’t hypocritical at all. I wasn’t interested in actually smoking them. I just liked holding them to look cool. All right, was it a bad image to show people? I’m happy to let people know I wasn’t really smoking.

McLarens sista mix

New York Times stilblogg lägger upp Malcom McLarens, som gick bort för några dagar sedan vid 64 års ålder, sista mix. Nämligen musiken till Dries Van Notens visning för höst/vinter 2010/11. De tar upp den som ett exempel på McLarens kulturella räckvidd, och jag är absolut beredd att hålla med. Hitchcockiansk filmmusik från Vertigo kombinerat med punksång. Genialt. Älskar även att The Raincoats In Love är infogad i mitten. Här finns hela mixen.

Ilaria Badolato

Hittade precis bilderna ovan och blev helt glad! Även om man är trött på Ash Stymest truliga rock-kille med smakfulla tatueringar-grej. Den som ska ha gjort kläderna och smyckena är Ilaria Badolato. Vem är hon? Kläderna ser ut som att de kommer från yttre rymden, på ett bra sätt. Hon är svår att googla fram. Det enda som dyker upp är detta Ash To Ash-modejobbet från theones2watch.com och en facebooksida. Jo, Hehe, jag har skickat en vänförfrågan. Men visst blir man lika förvånad varje gång allt och alla inte finns på google?

Rodeo snygg

Har förresten glömt tipsa om att finaste Benjamin tagit över Rodeo snygg. Ser fram emot en skönhetsbevakning som görs av en person som inte har ett oproblematiskt förhållande till smink!

Svaga karaktären

Jag var ute och sprang i Haga för några veckor sedan. Runt, runt sprang jag på stigarna och vägarna som den parken korsas av. Vid ett av vägskälen stod det en man. Han hade ett vitt band knutet runt huvudet och en hög stav i handen. Framför honom stod tavlor uppradade. En skylt med texten "2010 års föreställning" var uppsatt. De flesta gick förbi. Men han stod rak i ryggen och verkade inte ta vid sig av de frågande blickarna. Eller så låtsades han bara.

Jag stannade och frågade, mest för att vara snäll, måste väl erkännas. Han förklarade att han först höll ett lite föredrag på fem minuter, sedan fick man lyssna på utvald musik från hans kassettspelare, för att sedan titta på tavlorna han målat. Det hela tog ungefär tjugo minuter. Av det jag kunde se såg det ut att handla om samhället ur en något rättshaveristisk vinkel. Står du här ofta, frågade jag, eftersom tjugo minuter var lite över min smärtgräns för tillfället. Varje helg! svarade han. Men då kommer jag tillbaka, lovade jag. Han såg glad ut.

Men nästa gång jag gick förbi och han stod där hade jag ingen lust längre. Det kändes lite pinsamt, faktiskt. Alla andra gick fortfarande förbi. Så jag gjorde också det och hoppades att han inte skulle känna igen mig. Eftersom jag nu hade mina vanliga kläder, och inte mjukbyxor och luvtröja, var den risken liten. Efteråt mådde jag lite dåligt över att jag gick förbi. Varför skämdes jag plötsligt?

Sedan kom jag på att det nog fanns en tydlig koppling till just klädseln. Som träningsklädd var jag anonym. Jag hade då ingenting att förlora på att associera mig med denna konstiga figur. Klädd som mig däremot blev det plötsligt personligt. Det är verkligen patetiskt men det hindrade mig. Vet inte om det handlar om det finns vissa element av galen tant i min klädsel, typ lång rock och rufsigt hår, och att jag därför inte ville sammankopplas med den här mannen, eller om det bara handlar om allmänt svag karaktär. Kanske borde jag helt enkelt alltid klä mig i luvtröja och mjukbyxor från och med nu.

Soptippslivet

Jag brukade tänka att jag ville vara en sammansatt person. Jag hade förstås en idé om hur det var att vara en sådan. Och att jag inte var så såg jag som ett problem. Mina kaffekoppar matchade inte min morgonrock, mina gummistövlar hade fel färg och mina lakan hade mensfläckar som inte gick att tvätta bort.

När jag flyttade hemifrån tänkte jag att det var en vändningspunkt. När jag skulle köpa basbehovsattiraljerna för hemmet på IKEA med mamma var jag konsekvent. Mina skålar matchade mina handdukar, som matchade decilitermåttet. När jag började läsa kurser så köpte jag pennor som passade till blocket, som kom från samma märke som kalendern. På något sätt hade jag fått uppfattningen att man skulle må bättre då. Det skulle kännas mer rätt. Liksom rimligt.

Men det fungerade ju inte så, märkte jag efter ett tag. Jag samlade på mig saker. Prylar som inte passade in. Liksom man har delar av sig själv som inte passar in. Man är ju en soptipp, bokstavligen. Hemmet speglar detta. Det finns ingen poäng med att försöka låtsas som att det inte är så. Skickar en hälsning till alla er andra soptippar där ute. Man måste hela tiden påminna sig om att livet aldrig någonsin kommer se ut såhär.