Hurra för Central Saint Martins

Charles Youssef

Jackie JS Lee

Lilly Heine

Vi hoppar lite från ett ämne till ett annat här, som vanligt. Missa inte Central Saint Martins-visningen från London Fashion Week som finns på Style.com eller här, om man vill veta vilka studenter som gjort vad. (Och det vill man ju oftast.)
Sammantaget var det en sober känsla över de flesta av studenternas arbeten. Känslan av att Boombox och Jeremy Scott-eran (även om han fortfarande läggs upp på style.com) är över i London var tydlig. Samtidigt är det inte tråkigt överhuvudtaget. Det finns ett mellanting, hurra! Ni ser mina favoriter ovan. Vet ju inte så mycket om dem, och tycker att de talar för sig självt. (Grått, beige, aprikos och duvblått i vår, oui?)

Bon

Nya numret av Bon finns ute! Jag har intervjuat Joseph Altuzarra om ja, hans design, Marcus Werner Hed om varför man gör modefilm och Maiko Takeda om att bära skuggor som smycken. Plus att jag har spekulerat lite kring sportmode och smycken som skäms och gömmer sig. Sedan finns det massa andra bra saker som jag tyvärr inte kan uttala mig om eftersom jag själv ännu inte gett mig ut i vinterkylan för att införskaffa tidningen, hehe.

Angående it-girls och it-boys

Dj-duon Rebecca och Fiona, bild från DN Påstan

Jenny Damberg skriver en ganska reflekterande artikel om It-girls i DN Påstan idag. Ändå är det något med artikeln som är lite beklämmande. Damberg spekulerar kring begreppet, och även hur det kan användas i Sverige. Att jämföra svenska bloggare som Michaela Forni eller Petra Tungården eller djs som Rebecca och Fiona med amerikanska världskända it-girls som Paris Hilton och Nicole Richie fungerar inte, menar flera i artikeln. Dels har de inte samma bakgrund som de sistnämnda föddes med, men de är även mer hårt arbetande, antyds det. Ebba von Sydow säger i artikeln att hon alltid sett Paris Hilton som en affärskvinna, men det läggs det inte så stor vikt vid det i övrigt.

Damberg frågar sig varför hon inte skriver en liknande artikeln om it-boys, men svarar nedslaget; de är inte lika uppseendeväckande, och it-girls är, förstås, ett mer inarbetat koncept. Det som gjorde att jag reagerade på artikeln, och på hela begreppet egentligen, är att en viktig aspekt får alldeles för lite utrymme. Nämligen den begränsade tiden, som it-girls antas finnas, och ges utrymme.
Det framgår i artikeln att de själva är väl medvetna om det. Rebecca och Fiona talar om en treårsplan, som när den är slut antingen slutar med att de är för slitna, eller är på toppen och inte kunna ge mer. Michaela Forni kommenterar en kommande skokollektion med; "Tänk om de kommer hösten 2011 – då kanske jag är avdankad, haha. Jag måste passa på!"

Det hela känns väldigt likt något slags marknadstänk. De vet att deras nyhetsvärde kommer vara över om ett litet antal år, och behöver därför göra så mycket som möjligt nu. De har det, men det är bara till låns. Oavsett hur hårt de arbetar nu, vilket verkar underförstått. Här och nu.

Varför det inte finns några It-boys? Enkelt, unga män behöver inte tänka på sin karriär i treårsplaner. Deras existensberättigande är inte kopplat till tidsandan, för eftersom att de är män har de ett evigt värde som inte behöver understrykas med ett it-epitet. Man kan vara hipp och vara 40-årig man i Stockholms klubbvärld. Föreställ er en kvinna i samma position? Svårt, oui?

Den inspirerade outfiten

Inspiration är ett ord som används flitigt i mode och design-bloggfloran. Det används ju förstås i tidningar med samma tema också, men framförallt har det etsats in i bloggares och bloggläsares vokabulär. Jag känner mig lite fundersam angående användningen av det här ordet, för inspiration är ju ett begrepp som leder vidare någonstans. Det leder till ett skapande av något, enligt ordboksdefinitionen egentligen vad som helst, men ofta menar man kanske någon form av konstnärligt skapande, rätta mig om jag har fel. Länken mellan inspirationen och det färdiga 'verket' är förstås kreativitet, vår tids honnörsord kan man väl kalla det. (Copyriot har skrivit ett mycket bra inlägg om detta, läs även kommentarerna!)

Men när det gäller mode och kläder, vad är det egentligen man inspireras till att skapa? Vad är det Elin Kling, för att ta ett exempel, syftar på med sin rubrik i det här inlägget? Bilden föreställer en modell iklädd en tjock kofta, någon rutig överdel under det samt fläckiga jeans(se ovan).
Det som ska skapas är en outfit. En outfit är ju ett låneord från engelskan, som väl skulle kunna definieras som någon form av klädkomposition, med plagg, väska, skor och övriga accessoarer inkluderad. Om en outfit är något man med hjälp av kreativitet har skapat, kan det ses som ett verk då? Kanske kan man få det att verka lite mer seriöst, om man ser det som så.

Samtidigt gjorde ju många modebloggar en sväng för några år sedan åt att mer dokumentera och delge sin livsstil, mer än bara sin personliga stil. Inspirationsordet hängde dock med och fick i och med det en vidare betydelse. Nu verkar vad som helst kunna vara inspiration (se detta slumpmässigt valda inlägg för exempel). Här frågar vi oss igen, inspiration till vad? Inspiration till hur man ska leva? Är ett liv också en komposition på samma sätt som en outfit, själv ihop-plockat av en kreativ människa? Är alla människor inspirerade och kreativa då? Kanske måste man ha medel och möjlighet att konsumera för att vara kreativ?

Handgjort!

Missa för guds skull inte Nationalmuseums nya utställning Handgjort som pågår fram till den 16 maj. Utställningen består av ett urval av museets gigantiska tecknings-samling med fokus på porträtt och modebilder. Ett genusperspektiv finns också med på en kant.
Teckningar har ju den fördelen att de snabbt kan förfärdigas, vilket, i alla fall innan fotografikonsten dök upp, gjorde att de på ett helt annat sätt fångade ögonblicken och vardagen. De är också någon slags motsats till konceptet 'stor konst', vilket får mig att känna att det manliga geniet, som det talats så mycket om på senaste, är befriande frånvarande.

Jesus

Jag insåg precis en sak om det rådande mansmodet. Ni vet, skägget, de lite robusta kläderna och den allmäna macho-fast-snäll-grejen. Skäggisar, som jag och mina vänner kallar dem, finns ju överallt. Det ryktas till och med om en butik på Söder som säljer jaktvästar och dekorerar butiken med skjutvapen, och nej, den är antagligen inte till för män som faktiskt jagar, eller i alla fall har jagat länge. Jag har själv inte varit där men planerar ett studiebesök snarast.

Min insikt kom sig från det modejobbet från engelska GQ som ni ser ovan. För vet ni vem den ultimata skäggisen såklart är? Jo, Jesus Kristus. Kan det här vara en faktisk recessionseffekt? Ni vet, i oroliga tider går man tillbaka till trygga symboler som till exempel Guds son. Kan vi knyta ihop säcken och kasta den i Mälaren nu, eller vad tycker ni?

Bilderna kommer ifrån Coute Que Coute

Surdegsteorier

För de som är intresserade av min b-uppsats om surdegsbröd, identitet och maskulinitet så finns den att ladda ner här. För de som inte orkar kommer jag även att ha med en kortare, och lite mer ödmjuk, text om samma ämne i kommande numret av Bang!

Jag tappade förresten bort min leverfärgade Östermalmstants-sjal häromdagen. Ödet, eller vad man ska kalla det, ville lära mig en läxa. Jag kommer dyka upp här snart igen, förresten. Jag försöker att bara skriva när jag har lust. Eller något att säga.

I dagens SVD efterlyser Pelle Snickars i en krönika lite mer tröghet på webben. Jag håller med, och försöker dessutom leva som jag lär. Eftertanke for president 2010.

Gästspel!

Hej! Jag har en tredagarsromans med Bon Magazines sajt de kommande dagarna under Stockholm Fashion Week by Berns. Kan utlova de vanliga spekuleringarna, men också lite mer fysisk närvaro. Dessutom lägger ju Bon upp videos från alla visningar! Hej, igen.