...

Jag köpte Dorothy Parkers samlade verk häromdagen. På baksidan stod det She managed to express her real feelings in stanzas which snap and glitter like a chanel handbag. Mitt köp hade mycket med den meningen att göra- upptäckte senare att jag kanske inte är något Parker-fan ändå.

Nyheter på radion idag: Västvärlden använder fortfarande alldeles för hög del av sina resurser och Sverige i största ekonomiska knipan än på 15 år. Jag har införskaffat en parfym med toner av svarta vinbär, kryddor och choklad. Tung parfym för tunga tider. Tralala.

Vapen och pojkmodeller

I senaste Bon har upprörda läsare skickat in insändare angående föregående nummers modereportage Happiness is a Warm Gun av fotografen André Wolf och stylisten Yoko Miyake. Reportaget tolkar den amerikanska trenden Open Carry- det vill säga att bära vapen synligt och ställer frågan är ett rykande vapen höstens hetaste accessoar? Läsarna har reagerat på vad de verkar tycka är en glorifierad bild av vapenbärande. Det första jag tänkte på när jag såg reportaget var hur bra det faktiskt är(!!!), pojkmodeller i stickat bärandes skjutvapen blir på något sätt väldigt effektfullt.

Hursomhelst, människor opponerar sig självklart, även om tanken att ett modereportage i Bon skulle leda till några skolmassakrar i Sverige(möjligtvis skulle det kunna leda till ett på Riche) är ganska absurd. Tydligen var det så känsligt att Madeleine Levy fick skriva ett direkt svar/förklaring på DN.se och lägga till ett beklagligt nog till tidigare nämnda fråga om skjutvapnet som höstens accessoar... Hur kommer det sig att människor alltid tolkar modereportage eller moderapportering i övrigt som positiva? Att ett vapen i Bon tolkas som att Bon anser att vapen är något positivt? Det är verkligen inte självklart någon annanstans, snarare brukar ju det ibland ganska närliggande moderna socialrealistiska fotografiet ses som ett sorts neutralt upplysande(tänk Mary Ellen Mark eller Nan Goldin t.ex.) Men detta anses uppenbarligen modevärlden inte vara kapabel till- istället tolkas det utan undantag som ett sorts storögt och oreflekterat uppvisande av saker som uppfattas som häftiga.

Beskuren bild ur Bon 45/2008

Tips

Artikel om en match made in heaven

Ska ursprungligen vara från Vogue US 2007(?), men finns även på Anne Demeulemeesters hemsida. Bild från mainbrace.blogspot.com.

Irrationalism

Var på en föreläsning kostymens historia för en vecka sedan. Det hela var väldigt intressant men också något deprimerande. Föreläsaren menade att herrmodet inte har förändrats nämnvärt på flera hundra år. Basfärgerna har varit svart, grått och brunt, även innan franska revolutionen. Innan bar förvisso regenter och liknande färgsprakande dräkter men det ska också ses som just dräkter som är skapade för att regera i, och i och med det skapade för att få bäraren att likna gud, inget för gemene man alltså.
Han beskrev även kostymen som rationalismens främsta klädesdräkt. Rationalismen som ett namn på den idé som blev stor samtidigt som kapitalismen och industrialiseringen- tanken om att alltid sträva efter att tjäna mer och ta sig uppåt, annat beteende är helt enkelt irrationellt.

Jag köpte en rosa volangblus häromdagen. Den kan i detta sammanhang ses som ett slags motstånd mot allt detta. Den blir klädesdräkten för den nya motståndsrörelsen; irrationalismen.

Underbara kvinna

LLC intervjuar Charlotte Engelkes

Löv

Egentligen vill jag bara lägga mig i en lövhög, låta löven täcka mig och låta mina kläder multna med dem i två veckor. Inbillar mig att de kommer att få en brun-gul ton, i stil med landskapet. Det tillsammans med ett lapptäcke av löv som cape och robusta kängor skapar min höstlook. Håret ska se ut som Patti Smiths. Godnatt.

Jeans och Paris

Har ni tänkt på att alla de som slutade använda jeans förra året har börjat använda dem igen? Själv kan jag räkna till fem konversationer kring jeans den senaste tiden. Jag har lånat två stycken av pappa - de ska nämligen vara naturligt slitna, enligt min åsikt. Jeans känns lite mer äkta än andra byxor (haha).

Jag åker till Paris i veckan, om någon har tips så mottages de tacksamt.

Väl talat

" 'I höst ska du vara punk'. Modevärlden och den kristna kyrkan är lite lika, en långsam populistisk amöba som sväljer allt vad samhället anser stå högt och sedan gör det till 'sitt'."

citerat min vän Victor

Evig vinter

De flesta kollektionerna från Paris modevecka har en gemensam nämnare - de ser inte ut att vara kollektioner skapade för att säljas på våren/sommaren. Tunga färger och material, och absolut ingen solbränna på modellerna. Skönt att slippa fler sololje-doftande riviera-kollektioner känns det som.

Ann Demeulemeester (som i och för sig inte är känd för sin användning av färger och andra somriga attribut annars heller)

Givenchy?

Igår var jag på en stockholmsklubb med stockholmsmänniskor och stockholmsattityd, ni vet vilken sorts jag menar. De här var bara några år yngre, än vad de brukar vara. Jag kände mig gammal(och jag är inte särskilt gammal, mind you)På toaletten fick jag syn på en tjej som hade en outfit som exakt kopierade Givenchy-looken med slickad mittbena, svart tröja och kedjor och kors runt halsen. Sa någon i stil med "du gillar Givenchy..?", fast mindre drygt än vad det låter, och fick tillbaka "Vad är det??? Jag vet inte vad Givenchy är, jag hade bara lust att se ut så här" ... Det var så märkligt på något sätt. Jag stammade fram ett "eh, ja, det är ett märke, eh kedjorna, goth, och eh" och gick.

En fantastisk man

Jag vet inte om jag har berört min kärlek till Fantastic Man här förut? Nu har väl de flesta som vilat blicken på detta magasin känt några slags känslor av uppskattning, men tänkte ändå beröra ämnet här. Fantastic Man har en sådan lugnande effekt på mig- en känsla av att allt kommer ordna sig. Jag föreställer mig att det är för att jag inte riktigt tillhör målgruppen, den kanske kan känna sig något stressad av alla dessa detaljbeskrivningar som tidningen till absurdum handlar om. Det är ett evigt projekt, rätt märke, rätt passform, rätt längd (rätt man), som syftar till att skapa något slags internationellt nätverk av gentelmän, eller fantastiska män. Jag själv kommer troligtvis aldrig bli någon fantastisk man, möjligtvis en dito kvinna, men det är ett annat kapitel. Jag som läsare är enbart voyeur, behöver ej involvera mig.

Omslaget till senaste numret är fotograferat av Matthias Vriens och föreställer konstnären Francesco Vezzoli som blundandes ligger bakåtlutad med en fond av blått pool-vatten. Francesco Vezzoli som objekt, ett obesvärat objekt i poolmiljö. Fantastiskt omslag. Samtidigt kan hela gentlemanstanken som presenteras irritera mig, om man nu skulle för sig att tänka ur ett klass- eller genusperspektiv. Men då kommer pärlor till modereportage som det där de använt sig av "lovely London lesbians" som modeller visandes herrkläder, eller det där två unga manliga modeller luktar på varandras halsar, armhålor och så vidare.

Det är även fantastiskt att de i en text om stora fårskinnhandskar, som sätts i motsats till tidigare säsongers slimmade skinnhandskar, påpekar att layering(finns det någon bra ord på svenska för detta?) i ärmsluten är ett bra sätt att få en intressant look. Det handlar inte om snabb shopping, även om de ofta tipsar om inköpsställen och butiker. Det handlar på något sätt om ett mödosamt byggande av en utseendemässig och personlighetsmässig identitet. Antar att det är så upplyftande att läsa eftersom det på något sätt blir en motvikt till alla modebloggar som man liksom tvångsmässigt intar.

Beskärd bild ur Fantastic Man nummer 8

Topless

Min syster skrev i sin skunkdagbok "Om jag fick så skulle jag ha byxor och ingen tröja/BH på mig hela dagen! skönt att låta brösten hänga och svänga (om de nu skulle kunna det) fritt.... " och några dagar senare läser jag i senaste numret av tidningen re:publik om nätverket Bara bröst, det var de som ville kunna få bada utan bikini i badhus, om ni kommer ihåg. Uppfattade det då som en fråga som kändes som lite utan en petitess men insåg nu att det, så klart, handlar om något mycket större än så; att kvinnor aldrig tillåts att välja vilken del av deras kroppar, eller om de överhuvudtaget ska vara, sexualiserade. Bröst är inga könsorgan och deras upphöjda roll som symboler för kvinnlig sexualitet kan man definitivt hävda är något kulturellt skapat. Kvinnorna i Bara bröst gör alltså aktioner i form av att de helt enkelt gör något vardagligt, cyklar, åker tunnelbana eller badar - utan bikini, bh eller tröja.De var inte enligt egen utsago egentligen ute efter att provocera, och de hade nog inte kunnat föreställa sig hur upprörda människor skulle bli när de rörde sig offentligt utan tröja.
Det märkliga är att det för 10-15 år sedan ansågs relativt normalt att sola topless på stränder och gräsmattor i Sverige. Sedan kom silikonbröstdecenniet; 90-talet och en starkare sexualisering av bröst och med det ett tabutillstånd för de bröst i offentligheten som inte är sexualiserade.

Det är underligt hur fort ett tabu kan skapas. Jag själv märker hur fullkomligt vansinnigt roligt jag tycker att bilderna på dessa Bara bröst-aktioner i re:publik är, med kvinnor som sitter helt avslappnade på tunnelbanan utan tröja och medpassagerarna ser ut som att nyss ätit citroner. Jag är uppväxt under 90-talet, så jag är fullkomligt indoktrinerad med denna syn på bröst. Men många av de som reagerat värst på nämnda aktioner verkar ha varit medelålders människor som faktiskt antagligen inte sett det som så tabubelat innan.

Fråga

Hur kan Anna Wintour ha så högt anseende när hon är chefredaktör för en tidning som i september 2008 tyckte att det den här bilden kändes rätt att ha på omslaget? Slogs återigen av hur hemsk den här bilden är, på minst 3 sätt.

Guld

Kate Moss i rent guld. Skapad av konstnären Marc Quinn och finns numera på British Museum i London. Önskar att även jag någon gång blir gjuten i guld. Konstnären hävdar att det är den största guldskulpturen som gjorts sedan det forntida Egypten. Den väger 50 kilo, ungefär lika mycket som Kate själv.

Bilden kommer från http://ifitshipitshere.blogspot.com/

Korrläsning etc.

Bläddrar i svenska modemagasinet Perfect och förundras över hur tidningen verkligen dragit hela mode hjärta reklam-förhållandet till sin spets. Jag har väldigt svårt att skilja annonserna från modereportagen, och de textstycken som finns med låter som reklam, i mina öron.
"Betydligt mindre än St.Moritz, men betydligt mer sofistikerat, är Gstaad. Denna anrika schweiziska alpby är för evigt associerad med glamour och lyx. Och ingenstans glittrar det lika tätt som längst affärsgatan Haupterstrasse(...) Gstaads kronjuvel är Palace hotel, ett femstjärnigt palats på höjden som sedan ett halvt sekel tillbaka drivs av familjen Scherz. I hotellet ligger även Gstaads bästa nattklubb"
Texten ligger under en bild på en Pradasko, en puderdosa från Chanel och en väska från Hermés. Jag förstår inte. Tidningen har även begåvats med särskrivningar och ett i övrigt lite osmidigt språk. Modereportage och -fotografierna är det absolut inget fel på, men texten, bespara mig.

Läste även en intervju med någon av Fashion Tale-grundarna(kommer tyvärr ej ihåg namn) där han förklarade att de valt att göra ett magasin med endast modefotografi efter som de själva tyckte bättre om mode i bild än i text, och det finns det absolut många som gör. Men jag kan inte låta bli att slås av tanken att det känns som en allmän tendens. Sverige har många kompetenta stylister och modefotografer, men när det kommer till textkvalitén i många av de renodlade modemagasinen är det sällan de håller samma klass. Kanske då lika bra att strunta i det? Finns inget så banalt som en banal text om mode... Eller så lägger man ner lite tid och budget på att hitta de bra svenska modejournalister som faktiskt finns. (Och på att hitta bra korrläsare)