torsdagen den 26:e maj 2011

Om Siri Derkert, gatukonsten och nolltoleransen

Bild på Östermalmtorgs tunnelbanestation, lånad från Wikipedia.

Hade idag glädjen att få besöka Siri Derkert-utställningen på Moderna Museet som öppnar på lördag. Uställningen sträcker sig över hela Derkerts liv, mellan 1888 och 1973, via Parisvistelser i början av 1900-talet, livstraumat med dottern Liv som avled 1938, till Fogelstadsgruppen och Derkerts politiska engagemang. När jag stod där kom en känsla av tacksamhet till alla dessa kvinnor som kämpat och varit obekväma, och som skapat allt det vi har idag, över mig. (Fogelstadgruppen var till exempel med och kämpade för kvinnlig rösträtt när det begav sig). Men den väckte också många tankar om konstens vara och icke vara.

I ett hörn av utställningen visas ett videoklipp från SVT från 1962 där Derkert, som antagligen precis påbörjat sitt stora verk på Östermalmtorgs tunnelbanestation, debatterar den moderna konstens tillträde till tunnelbaneväggarna, med advokaten och högerpolitikern Patric von Ossbahr, en äldre herre iklädd fluga. Derkert som är i sitt esse rör sig som en poetry slam-deltagare och låter von Ossbahr få veta både ett och annat. Von Ossbahr är i sin tur upprörd och indignerad över hur konst som, underförstått, den stora massan inte förstår ska få vara en del av det offentliga rummet. Han efterlyser konst som är trevlig. Det är komiskt att se de båda mötas, men någonstans där säger Derkert att de, alltså SL, ”har gett oss väggar”, vilket fick mig att haja till. De moderna konstnärerna fick bokstavligen väggar att uttrycka sig på i det offentliga rummet. När man ser debatten mellan von Ossbahr och Derkert inser man hur fantastiskt detta egentligen var.

SL gör ju förstås plats för modern konst i tunnelbanan idag också, men det är också uppenbart hur The von Ossbahrs av idag har vunnit. Hur definitionen av ”trevlig konst” förvisso vidgats, men att det fortfarande är väldigt villkorat. Jag vet inte vad Siri Derkert skulle tycka om jämförelsen men hennes verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation- den skissartade, enkla blandningen av fraser och bilder och budskapet- påminner om klottret, grafittin och gatukonsten av idag.

Häromdagen följde jag med min lillebror till affären Highlights på Östgötagatan i Stockholm där s man kan köpa sprayfärgburkar samt tidningar och böcker om graffiti. Det slog mig när jag stod där, att det är fantastiskt att en sådan affär ens finns i Stockholm. Vi har ju som bekant sedan 2007 nolltolerans mot graffiti och klotter i Stockholm. Man får inte ens göra saker som kan ”väcka intresse för klotter”, vilket Citys Sofie Nohrstedt skrivit bra om precis. Kundunderlaget för Highlights borde vara minimalt om man förutsätter att de flesta inte målar graffitti hemma. Nu finns det ju alltid folk som lyckas måla oavsett, men ändå. Det måste vara svårt att hålla den kulturen levande här. Affären ska också ha fått påhälsning från polisen många gånger.

I City-artikeln menar trafikborgarrådet Ulla Hamilton att graffitti är ”En tavla på väggen”. Klotter däremot ska bekämpas. I Stockholm ska det vara ”tryggt och snyggt”, enligt henne. Det känns som ett eko av vad von Ossbahr menade skulle finnas på tunnelbanans väggar. Trevlig konst. Men då var det Derkert som fick rätt. Hennes konst fick vara kvar och påminna om kvinnokampen och sticka konservativa i ögonen fram till idag. Uttalandet ”de gav oss väggar”, känns så sorgligt i relation till idag. För gatukonsten, som kanske kan beskrivas som den mest kontroversiella konsten av idag, får inga väggar i Stockholm. Vi har nolltolerans, som om det vore droger eller våld vi talar om och inte konst och kreativitet.

Team von Ossbahr, som Hamilton helt klart tillhör, har ett stadigt grepp om samtalet om den offentliga konsten idag.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Lika intressant att läsa som vanligt!

Anonym sa...

Blubby kommer sluka oss alla

Sanna Samuelsson sa...

Blubby von Ossbahr :(