onsdag 21 oktober 2009

Naturen och jaget

Francesco Vezzolis verk Greed- en reklam för en parfym som inte existerade.

Caspar David Friedrichs Munk vid havet(Der Mönch am Meer)

Affischbild för Man tänker sitt

Ser en tydlig koppling mellan parad-utställningarna på Moderna museet och Nationalmuseum just nu. Moderna museet försöker föra fram Salvador Dalí som en konstnär som kan säga något om vår egen tid. Samtidigt parar de ihop Dalí med Francesco Vezzoli, en nutida konstnär som jag måste erkänna innan mest funnit i mitt bakhuvud som en vacker man i en intervju i ett Fantastic Man-nummer. Kanske är detta symptomatiskt, Vezzolis konst verkar till viss del handla om jaget och fåfängan. Samtidigt är Vezzoli besatt av andra stjärnor, i sitt eviga utforskande av kändismyten. Dalí blev under sin tid beskylld för att vara, med ett bra ord, mediahora. Sanningen är väl att han använde sitt kändisskap i sin konst, vilket kändes ovant då, men som är det som nu kopplar ihop de två utställda konstnärerna.

Nationalmuseums utställning med Caspar David Freidrich känns vid en snabb blick kanske långt ifrån Dalí och Vezzolis gränsöverskridande kändiskonst men jag ser en tydlig koppling till vår tid. I en tid när våra jag, om vi upplever att vi har sådana, upplevs som allt mer suddiga finns det någonting extremt åtråvärt i Friedrichs ensamma vandrare i överväldigande landskap. Hans personer är öar, som står i någon slags vördnadsrelation till naturen, om än tydligt skild från den.


En vän hävdade häromdagen att det kommer komma en ny romantisk era snart. Frågan är om den inte redan är här, i alla fall i vissa sammanhang. Tänker på Man tänker sitt-romantiken, naturproggen som verkar vara tillbaka i en sorts avpolitiserad version, Stadiumreklamen med väderbitna män och kvinnor i extrema landskap.

Den jag-kult som presenteras på Moderna museet känns lite stressande. Friedrichs däremot är lätt att idealisera i dagar som dessa.
Kanske behandlar Vezzolis konst och vissa delar av Dalís produktion fenomen i vår tid som upplevs tidstypiska men kanske inte så önskvärda. Friedrichs målningar blir i sammanhanget en utväg, en älskad myt som vi gör allt för att fortsätta tro på.

1 kommentar:

Jacob sa...

Jag tycker att vissa scener i Försvinnande minner lite om de känslomättade landskapen hos Friedrich också: http://bit.ly/2FZgvr