torsdag 13 mars 2008

Den lyckligaste dagen i vårt liv

Det finns något fascinerande över bröllopsfotografier. Fotografier tagna för att föreviga ett pars stora dag. Fotografier tagna för att manifestera ett slags tvåsamhetens triumferande; här är vi, vi hör ihop, vi älskar varandra, vi två. Jag menar dock inte fascinerande på ett direkt positivt sätt, snarare på ett lite patetiskt sätt. Bilderna tangerar ofta det tragikomiska då de alltid rör sig inom de satta ramarna för just ett sådant fotografi. Personerna på bilderna är klädda i kläderna de bär under själva ceremonin, de ser ofta varandra i ögonen, håller i varandra och ler. Ofta är det någon slags växtlighet i bakgrunden, etc. På senare år har jag märkt en sorts påtvingad lekfullhet i bilderna då man antagligen gärna vill komma bort från det stela fotostudioposerandet med bukett och en brud som sitter jämte en stående brudgum. Och det är på något sätt här det blir patetiskt. Då fotografierna ofta visar människor som inte är mer vana är vem som helst, det vill säga inte så vana alls, vid att stå framför kameran blir det alldeles för tydligt hur fotografen instruerat paret till att se avslappnade ut, vara sig själva och så vidare. Jag blir lite illa berörd av det totalt likriktade i det hela.
En sak som är intressant är att kläder, smink och frisyrer spelar så stor roll i hela bröllopsceremonin. Detta är dagen då alla annars så vanliga kvinnors dröm om prinsesslivet äntligen får blomma ut. En dröm som är djupt rotad, många flickor har nämligen i den tidiga barndomen en så kallad prinsessfas, då de enbart målar prinsessor på dagis etc. (Skulle kunna skriva ett inlägg om det bisarra i denna kulturbetigning men lämnar det åt en annan gång) Alltså, dagen då kvinnor, inte män, märk väl, får klä sig så vackert de vill. Det skulle ju kunna bli så att detta blir ett slags kreativt uttryck för en unik personlighet, som de flesta människor ju tycker sig ha, men icke. Istället resulterar detta i en total likrikting. De flesta brudar klär sig nämligen extremt lika. Vi har marängklänningen, alternativt den lite enklare lätt utställda, axelbandslösa klänningen, materialet är siden och eventuellt spets, håruppsättningen, solbrännan och tiaran. Antar att ni känner igen det jag talar om. Är det inte märkligt?

2 kommentarer:

C sa...

Väldigt bra analys av en egentligen ganska märklig företeelse; giftermålet - själva urmanifestationen av fungerande kärlek och lycklig tvåsamhet, men som givet sin rigida hållning och strikta etiketter egentligen mest är konstruerad och artificiell.

Det hemskaste är ju hur allt ställs på sin spets på den stora dagen; ett helt liv av förväntan kokas ihop till ett par timmars clowneri. "Titta på oss, vi är lyckliga.", "Skärskåda min frisyr som kostat en förmögenhet" osv.

Jag undrar hur många barndomsdrömmar som demoleras varje
år i kyrkor runt om i landet.

Sanna Samuelsson sa...

Jag tror barndomsdrömmarna snarare demoleras runt fredagsmys-matbordet, men ja, verkligen!