Ätstört

Banta banta banta banta bort din mänskokropp

Banta banta banta banta bort din mänskokropp

Kroppen den ska tiga och va gla

Munnen den ska sjunga tra la la (inte äta)

Kroppen har du fått för du ska synas la la

Banta banta bort allt som är kropp

(melodi Sudda bort din sura min av Gullan Bornemark, text av Sanna Samuelsson)

Alla, och då menar jag verkligen alla, borde läsa antologin Ätstört. Den är relativt ny, jättebra och viktig och tar upp ätstörning på ett sätt som jag personligen aldrig stött på i Sverige. Ämnen som offerskap och agens, hur det kommer sig att man kan vara ätstörd och feminist samtidigt och att "sjuka ideal i reklamen" kanske inte är hela orsaken till ätstörningar tas upp. Jag vet inte om jag håller med alla i boken. Men det är så fruktansvärt viktigt att man inte struntar i ätstörningsproblematiken, bara för att den är jobbig och konstig och inte går att diskutera. För det går. Det märks i den här antologin. Som det står på baksidan av boken:

Av någon anledning duger sällan den kropp vi har. Att vi lever i en tid av extrem utseendefixering undgår ingen. Media rapporterar ständigt om svältande kändisar, om nya rön i bantningsträsket och om nya sätt att med hjälp av träning, kirurgi eller andra medel skapa den där kroppen som är målet och som av någon anledning helt enkelt aldrig är den vi redan har.

Den här antologin vill vara en möjlighet för oss som genom våra kroppar och/eller ätstörningar betraktats som objekt, patienter eller offer att ta plats som subjekt, vara de som ställer diagnos och levererar analys.

Ätstört är det samtal vi själva saknat. Här talar vi inte bara om vår vardag som feta och ätstörda, utan som feminister, som människor med politiska blickar på det mest privata.

Finns för bara 37 kronor på pocket! Köp! Alla ni som är ätstörda eller har varit, alla ni som inte ätstörda eller kanske är det lite eller inte vet vad ni är.

Retorisk diskussion i vägen för ställningstaganden

Det är viktigt att de här frågorna diskuteras. Hur ofta hör vi inte den meningen, upprepas likt ett mantra i medier, av pressade politiker, kulturpersonligheter, filmmakare. Vad som är rätt och fel är upp till var och en, men det är viktigt att vi diskuterar. De. Här. Frågorna. Så även i diskussionen kring Maria Lind och Tensta konsthalls samarbete med Bukowskis, det anrika auktionshuset numera ägt av den ökända familjen Lundin, under utredning för folkrättsbrott.

Som om offentligheten är ett enda långt terapisamtal. Det är viktigt att vi pratar. Lättar våra hjärtan. Men vad kallas frågor som inte kräver svar? Retoriska frågor. Är det som vi mer och mer verkar trassla in oss i en enda lång retorisk diskussion?

När Maria Lind och Tensta konsthall gjorde samarbetet och utställningen Abstract Possible: the Stockholm Synergies med Bukowskis gjordes ett val. Ändå framställs det av de förstnämnda som om inget ställningstagande har gjorts. Man illustrerar små institutioners hjälplöshet. Man säger sig vilja använda sig av en inifrån-position för att kunna diskutera ”konst och pengar”. Man talar om meta-nivåer och hänvisar till abstrakta tendenser internationellt. Ändå är det tydligt att man inte vill diskutera det ställningstagande man själv gjort. Istället detta mantra: det är viktigt att vi diskuterar de här frågorna. Som om diskussionen i sig skulle göra någon skillnad. Som om bilden av en diskussion är samma sak som en faktisk diskussion. Som om en faktisk diskussion skulle tillåtas existera.

Det är vad man gör och inte vad man säger som gäller, är ett vanligt råd till föräldrar. Och frågan är om det inte gäller i detta ämne också. För oavsett hur viktigt det är att Bukowskis koppling till Lundin petroleum diskuteras, så står helt plötsligt Tensta konsthall på Bukowskis planhalva. På den andra står resten av Sveriges små konstutövare och är villrådiga. Om Maria Lind gör det, varför kan inte vem som helst i konstsverige göra det? Om så med samma rökridåer till diskussion som Tensta konsthall döljer sig bakom.

Om diskussionen inte i slutändan leder till slutsatser, till ställningstaganden och till handling, vad är den då bra för? Vem tjänar på den? Frågan är om det inte är Bukowskis ändå. De kan dölja sig bakom en klädsam retorisk diskussion, njuta av kredden som ett samarbete med en viktig kurator som Maria Lind ger, och fortsätta öka sin försäljning av samtida konst. Det är så viktigt att vi diskuterar de här frågorna!

Rosa grått

Jag läser Fanny Ambjörnssons Rosa- Den farliga färgen (Ordfront förlag, 2011). Den är genialisk i sin relativa enkelhet. Färgen rosa, tänk vad okomplicerad genusvetenskapen kan vara ibland. Jag har haft Fanny som lärare vid några tillfällen. Jag minns det som att hon ofta var klädd i en matchande rosa plyschdräkt. Kram på det! Eller vänta nu, var den blå...

Anyways, jag tänker på min garderob och inser att det inte finns ett enda rosa plagg i den. Tesen i Ambjörnssons bok är att rosa som färg kopplas ihop med femininitet, naivitet, något överdrivet och too much. Prinsessor bär rosa, liksom. Rosa blir för framförallt barn ett sätt att ta plats, att få uppmärksamhet, att kräva den kanske. Många av föräldrarna i boken, som tillhör den medelklass som finns i Stockholms innerstad, vill inte att deras döttrar ska bära rosa. Färgen signalerar nämligen allt möjligt mellan undergivenhet, passivitet och klassanstruken dålig smak i deras ögon. Det är väldigt intressant.

Ambjörnsson intervjuar även queeraktivister som gärna bär rosa. De gör det också som ett sätt att ta plats. Ett femme-igt fuck you till majoritetssamhället. Att bära mycket rosa leder till mycket kommentarer, uppmärksamhet, en del våld för vissa. Det är för mycket, vilket är att göra anspråk. Rosa blir både ett sätt att kräva sin plats, samtidigt som det blir en sorts rosa utopi.

Ni får läsa boken själva. Den är verkligen mycket intressant. Framförallt för föräldrar. Men jag tänker på min garderob. Vad vill den. Vad vill jag. Jag tror att den framförallt vill, jag vill, är att framstå som neutral. Den ska vara ingenting. Helst. Jag vill vara ingenting. Ingen oönskad uppmärksamhet. Inga blickar. Ingenting. Tänk vad skönt. Som en man. Nästan. Att få välja.

Det är rätt patetiskt egentligen. Jag är inte man. Jag kan inte bestämma över vad som händer med min ”kropp” i det offentliga rummet. Bättre då att göra som queeraktivisterna. Att aktivt slåss mot det där. Istället för att försöka smälta in och därför bekräfta. Men det är väl min utopi lite. En grå utopi.

Konst Schlonst

Idag ska en debatt/samtal om "konstens finansieringsformer" hållas på Tensta Konsthall. Medverkar gör bland annat Michael Storåkers, vd för Bukowskis och föredetta reklamman och en gång i tiden rådgivare åt Carl Bildt. Bukowskis ägs som bekant av familjen Lundin, vars företag Lundin Petroleum utreds för folkrättsbrott. Något som svenskar dömts för bara två gånger sedan det inrättades, eftersom det är ett så allvarligt och ovanligt brott.

Att Maria Lind valt att samarbeta med Bukowskis är en konstskandal av stora mått. Och inte bara en konstskandal, utan en vanlig skandal, med verkningar utanför konstvärlden. Detta är inget som Lind eller Storåkers vill kännas vid. De talar hellre om metanivåer inom konsten som i ett (mycket bra) program som Nya vågen i P1 gjorde om ämnet nyligen, där Lind sa apropå utställningen på Tensta konsthall och Bukowskis;

Abstract possible rymmer en metanivå, den illustrerar själv det den handlar om – hur konsten finansieras.

Enligt mig så gör man ett rätt tydligt ställningstagande när man samarbetar med företag som ägs av familjer som utreds för folkrättsbrott. Att tala om metanivåer då blir mest patetiskt och världsfrånvänt.

Tensta konsthall idag 23 februari, kl 18.30- "Hur ska det gå för samtidskonsten- debatt om konstens finansieringsformer i Sverige idag och om 10 år"

Ängslig kritik

När det kommer en hyllad konstnär till Sverige är det bäst att dra öronen åt sig. Tänk vad ängsligt om man själv skulle hylla konstnären. Så oerhört ängsligt, som om man inte hade rätt till en egen åsikt. Om konstnären dessutom är hyllad lika mycket för sitt samhälleliga engagemang som för sitt konstnärliga, då är saken biff. Biff med bambuskott.

Nils Forsbergs recension av Ai Weiwei på Magasin 3 i Expressen börjar med ett tankeexperiment. Om man tänker bort konstnärens politiska engagemang och utsatthet, vad händer då med konsten? Det är förstås frestande, men meningslöst. Det finns ingen anledning att skilja på något som Ai Weiwei själv inte skiljer på.

Konstvärlden som slutet system blir aldrig så tydligt som när konstnärer tar sig utanför konstvärlden. Då blir konsten banal, för tydlig, enligt kritikerna. God i sitt politiska syfte, visst, men irrelevant för de som enbart har konstsystemet för ögonen. Kritikerna manifesterar sitt ogillande. Ai Weiwei gör konst som de utanför konstsystemet kan förstå. Som dessutom kommer vanliga kineser till gagn, genom att med sin politiska och digitala aktivism hela tiden vidga perspektivet.

Konstnären Bo Holmstrand kritiserar Nils Forsbergs recension i samma tidning och kallar det för slapp kulturjournalistik. Frågan är om den är slapp så mycket som förväntad. Det är kritik som bedömer Ai Weiwei som om han vore en vanlig konstnär. Med insikt i Kinas situation idag inser man att han inte är det. Nils Forsberg svarar genom att kalla Holmstrand för medioker debattör och kass konstnär.

Sophie Allgårdh skriver i SVD att Ai Weiwei kritiserar ett system som han själv är en del av. Det är en märklig kritik. Vem kan sägas stå utanför ett system som man lever i? Det är en naiv bild av hur diktaturer fungerar. (Om det ens går att ställa sig utanför systemet i demokratier.) Det Ai Weiwei gör, som gör honom till en viktig konstnär, är att han använder sin position i ett system till att hjälpa andra som är under honom i hierarkin. Han vidgar konstnärsrollen till att gälla samhället och kinesers liv. I eller utanför systemet. Han gör skillnad.

Något få andra konstnärer, kinesiska eller ej, kan beskyllas för att göra. Kalla mig okritisk, men jag älskar det. Inte för att man inte får kritisera Ai Weiwei. Men man får slipa sina argument lite. Slentrianmässiga invändningar faller ganska platt i sammanhanget.

Kan man göra lifestyle av allt?

Den här länken skickades runt innan helgen. Varuhuset NK har tillsammans med trendexperten Stefan Nilsson gjort något som de kallar för Occupied. Det är en butiksyta vars namn anspelar på Occupy-rörelsen och som säljer olika "medvetna" designprodukter. Till exempel ett lakansset som ser smutsigt/slitet ut och en sparbössa i form av en bedjande kvinna på knä.

Det hela är otroligt märkligt. NK försöker på något sätt associera sig med den sociala och politiska rörelse som Occupy är. Jag gissar att det är på initiativ av trendexperten i fråga. Sådana verkar ha en tendens att inte kunna skilja på trender och allmänna tendenser i samhället, efter vad jag förstått efter att ha läst alla de otaliga artiklar där den yrkesgruppen figurerar. Det är märkligt framförallt eftersom Occupy handlat mycket om att kritisera kapitalismen, ur ett slags sunt förnuft-perspektiv.

Det är lätt att skratta åt det hela. Men jag insåg att Occupied på NK besvarar en fråga jag länge funderat på. Nämligen: kan man göra lifestyle av allt?

Svaret är alltså nej.

Tack.

Tips

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Hej alla modegrisar där ute. Nu är det modevecka. Tänkte dock ignorera detta faktum för en stund och istället tipsa om texter jag har skrivit till senaste numret av Nöjesguiden som precis kommit ut.

En gästkrönika där jag skriver om tantens år, griniga gubbar och femininseringen av arbetsmarknaden.

Ännu en krönika där jag skriver om hur både nöjesetablissemang och modeaffärer signalerar vilka kunder som är önskvärda på intrikata sätt.

En text om ascoola tatueringssalongen Skäggiga damen i Bagarmossen

samt!

En text om nya modeordet entreprenör (nej jag kunde inte låta bli). Obs med illustration av den underbara Clara Aldén

Tal till nationen

Tal till nationen av Iris Smeds

Lösningen

Genialt. Av Tove Greitz och Minna Magnusson på Beckmans.

Med ångestfyllda hälsningar

I Sverige köper vi 24 kg textil per person och år. Det är lika mycket som får rum i sex tvättmaskiner. 1994 var det 15 kg.

2005 handlade svenskarna kläder för 56 miljarder kronor, det är cirka 6 200 kr per person

2006 ökade vår konsumtion av såväl hemtextil som kläder med drygt 8 procent från 2005.

Många av butikskedjorna har gått från att ha säsongvaror till att ha nya varor varje dag i butiken.

94 procent av alla kvinnor i åldern 16-24 år handlar nya kläder minst en gång per månad. Var femte köper nya kläder varje vecka. Vi handlar kläder nästan som plockgodis.

Siffror ovan från Naturskyddsföreningen, 2009. Jag undrar vad de är idag. Något säger mig att de knappast har minskat.

Tankar för det nya året

Jag tänker att en viktig egenskap är att kunna stänga av. Att kunna fokusera på det man ändå fortfarande gillar och de man ser upp till och sätta idealen jävligt högt. Bli arg för att allt inte svarar mot dem. Försöka förändra det. Fuck många bollar i luften. Jag tänker en, två bollar, som jag håller hårt i. Kastar högt mot himlen. Höjden svindlar till. Men jag fångar dem ändå på vägen ner.

Det måste gå att bekämpa distraktionerna. Stänga ner dem, en efter en. Titta bort. Inåt. Fokusera. Obs. Inte mindfulness. Bara gammal hederlig koncentration.

Min kamp. Av Sanna Snausgård.

To be continued.

COS-ifiering

COS-ifieringen av Sverige har bara börjat. Bild från dagens luciafirande i SVT. Cashmere åt folket!

God jul från BLACK AND BEYOND-redaktionen.

The Jonestown Library

På fredag är det presentation av konstnären Nichola Bergström Hanses projekt The Jonestown Library, curerat av Johan Norling, på Renseriet. Det är inte en utställning utan ett tillfälligt residency. Därför är presentationen ett bra tillfälle att få inblick i detta spännande projekt, som handlar om en lantbruks/socialism/självmords-organisation som flyttade från USA till Guyana på 1970-talet. på sajten kan man läsa;

I mitten av sjuttiotalet grundades i nordvästra Guyana the Peoples Temple Agricultural Project, mer känt som Jonestown. Initiativtagare var Jim Jones, ledare för Peoples Temple – ett nordamerikanskt religiöst samfund. Bosättningen drevs under kooperativa former fram till den kaotiska serie händelser 1978 då mordet på en amerikansk kongressledamot ledde till attJonestowns invånare begick vad de kallade kollektivt revolutionärt självmord. Efter sig lämnade de en öde by, tyst och stilla, och en omvärld full av frågor kring vad som hänt, hur och varför?

I The Jonestown Library återbesöker Nicola Bergström Hansen det bibliotek som fanns i byn. Genom att ta del av dokument från FBI har hon lyckats ta reda på vilka böcker som fanns med ute i djungeln. Böckerna har sedan i den mån de finns tillgängliga lånats in från bibliotek i Stockholm. Vad kan böckerna berätta om Jonestown – och vad kan de berätta om oss?

På Renseriet, Stockholm mellan 18-21 på fredag den 2 december! Läs projektets blogg här också. Const har skrivit mer utförligt om detta!

In Case of Loss

Det här tyckte jag var fint. Fotografen Francesco Giustis serie "In Case of Loss" ger oss ansikten på de anonyma gästarbetare som fått lämna Libyen efter revolutionen. De kom från Bangladesh innan allt detta började, för att arbeta åt kinesiska, koreanska och europeiska företag. De tänkte antagligen att de skulle kunna spara pengar. Så blev det nu inte riktigt, och de har fått hjälp från Bangladeshs stat för att ta sig hem igen. Många skuldsatta.

Bilderna får mig att tänka på alla gästarbetare från Bangladesh och Indien man kan se om man besöker vissa länder i Mellanöstern. De gigantiska byggena, sandöarna och skyskraporna i Dubai och Abu Dhabi som världen är så fascinerad av skulle inte finnas utan alla dessa anonyma arbetare. Det är så orättvist. Alla dessa drömmer men också... Ingen är så liten i världen som en gästarbetare från Bangladesh.

Bilderna föreställer de säckar med tillhörigheter som dessa 35 000 gästarbetare tog med sig hem igen. De är märkta med foton med förhoppning om att det ska hjälpa ifall säckarna skulle komma bort.

Via Another Africa.

Tips

Nu ska jag göra något jag gör alldeles för sällan här! Ge tips. Jag älskar nämligen att ge tips. Så här kommer mina tre bästa strategier för ett internet- och telefonanvändande med bihållen sinnesro.

1) Self Control. Världens bästa program. Lite som Freedom fast att man kan bestämma vilka sajter man vill blocka. Man kan exempelvis blocka facebook och twitter men inte wikipedia. Bra om du pluggar eller jobbar på datorn. Att "self control" är något man uppenbarligen inte har om man måste ladda ner programmet är en parentes.

2) Inga pushnotiser på din eventuella smartphone!!!!!! Fy.

3) Tryck "hide" på alla dina kontakter i din facebookfeed. Det kan ta lite tid, men det är värt det. När du loggar in på facebook nästa gång möts du av en helt tom sida. Dessutom försvinner den där störiga feeden på högersidan som uppdateras i realtid. Se det som en investering i din sinnesro. (Det här är alltså ingenting som syns för personen du gömt.)

Ni får gärna bidra med fler tips i kommentarsfältet!!!!!!

De frälsta och de andra

De finns överallt. De frälsta. De med lysande blå ögon fästa på skärmen. De som älskar internet.

Jag har lite svårt att förstå hur man kan älska internet. Jag kanske tar det för givet. Saknar väl inte kon eftersom hon står där i båset, 24 timmar per dygn. Det är ju praktiskt. visst. Det är bra med information. Vi har en aldrig överträffad möjlighet att veta. Samtidigt finns det en stor risk att man blir förvirrad.

Men det där med frälsningen. Det förstår jag inte. Början på det här inlägget är en liten parafras på Eric Schüldts och Jonas Anderssons bok Framtiden. Den är skriven i den där stilen. Lite profetisk, samtidigt tillbakablickande. Det handlar om teknikfrälsning, blindhet och internetprofeter. Den är intressant, även om det är ett hemskt krångligt sätt att säga "vi hade fel!". Boken var nämligen tänkt att handla om den digitala revolutionen. Men författarna började tveka mitt i. Insåg att något var fel.

En fråga inom mig väcktes när jag läste boken. Hur kunde ni tro så starkt? Hur kunde ni tro att människor skulle sluta vara människor?

Så började jag tänka att det kanske är en generationsfråga. Hanna Fahls internet-avhållsamhetsartikel i DN tyder på det. Slutsatsen i artikeln är att det är jobbigt att inte ha internet. Att det är tråkigt och krångligt. Fahl blir irriterad av att inte ha det. Hon skriver;

Jag älskar internet. Internet älskar mig. Vi älskar varandra, jag och internet. Jag drömmer om att internet ska finnas i mig, inbyggt i hjärnan, integrerat i mina neuroner, alltid där utan den distraherande distansen som är tangentbord, skärm, kablar.

Vilket är lite märkligt eftersom det låter exakt som Schüldts skräckvision, pyramiden. Där inga kroppar finns, naturen tynar utanför och där en stor röd komet på himlen avfärdas alldeles för enkelt. Bara att Fahl fortfarande verkar liksom frälst. I alla fall någorlunda. I samma artikel pratar Fahl med Rasmus Fleischer som är vettig som vanligt. Han säger;

Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Detta apropå att det lätt blir antingen eller. Antingen är man internetfrälst eller så vill man tillbaka till naturen och ligger och böka på en skånsk leråker.

Varför är måttfullhet svaret på allt? För att vi bor i Sverige? Nää. Men jag förstår fortfarande inte det här med de frälsta. Jag känner inte igen tongångarna heller. Ingen jag känner pratar så där. Men det kanske är för att jag och mina vänner är generationen under. Internetskeptikerna? Vi som stänger av telefonen när vi ska sova. Som inte skriver på twitter innan vi går och lägger oss. Som tar bort vårt facebookkonto varannan månad. (men har kvar det ändå) Vi som förtvivlat försöker hitta någon slags kärna i det där informationsflödet.

Eller kanske pratar jag bara om mig själv nu. Hjälp.

Nöjesguiden och rasismen

Nya numret av Nöjesguiden har tema rasism! Nu kanske ni kanske vet det redan men tänkte jag skulle nämna det här ändå. Jag är stolt över att skriva i en tidning som gör ett sådant ställningstagande, och som dessutom praktiserar det man predikar(förlåt för anglicismen). Skulle tro att få redaktioner i Sverige har medarbetare med så olika bakgrund som Nöjesguiden. Känns löjligt att påpeka det, men det tål att sägas om och om igen.

I senaste numret som kom igår skriver jag en artikel om sajterna Politiskt Inkorrekt och Avpixlat, som deras nya projekt heter. Jag intervjuar Annika Hamrud, som har skrivit boken Svensk, svenskare, om paranoia, misstro mot media i Sverige och hur SD och de här sajternas språkbruk infiltrerar mainstreammedia.

På mina modesidor skriver jag om Kanye Wests modeshow (även om jag må vara sist på bollen är det ändå sjukt intressant) och en text om hur hur retorik- och stilexperter i tv-sofforna och tidningarna skapar ett mediaklimat där Jimmie Åkesson kan räknas som en fullgod politiker eftersom han ser ut som en. Sedan har jag skrivit en krönika om hur begreppet identitet är kopplat till valfrihet och konsumtion.

Missa heller inte de andra texterna i tidningen! Bland annat skriver Kawa Zolfagary om politiskt korrekt som begrepp och Mona Masri om hur motstånd mot SD och klassförakt ibland gifter sig på ett obehagligt sätt.

The Death of a Queen Bee

Det är mäktigt med kollektiv sorg. Framförallt när det gäller egyptiska divor. När Umm Kulthums, "The Star of the East", kista bärs fram av en böljande folkmassa har i alla fall jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon dog 1975.

Aldrig prata om kriget

Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen

Jag minns en lektion i samhällsvetenskap i ettan på gymnasiet. Vi hade gjort arbeten i valfritt ämne och en kille i min klass redovisade sitt om krigen på Balkan på 90-talet. Det fanns bara ett problem, han var själv från forna Jugoslavien, från Serbien för att vara exakt. Det fanns uppenbara delar av hans arbete som inte stämde med den gängse historieskrivningen kring kriget. Budskapet var oavsett att det inte var serbernas fel, något av det. Jag minns inte vem han menade var skyldiga till konflikten men det var i alla fall inte serbernas. Ingen vågade ifrågasätta honom, inte ens läraren. Han var ju ändå där, då, när det hände. Men han var inte den enda i klassen som var där när det hände. En annan klasskamrat var nämligen från Kroatien, en annan part i kriget. Inte heller hon sa något. Men jag minns den konstiga stämningen i klassrummet, och hans stela blick när han redovisade.

Jag kom att tänka på den lektionen när jag besökte Färgfabrikens pågående utställning I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1. Den handlar om just det kriget och är en samlingsutställning med både gamla och nya verk av konstnärer som Marina Abramovic, Igor Grubic, Alma Suljevic och konstnärskollektivet Chto Delat? Särskilt Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen berörde mig. Det är en gigantisk vägg, en muralmålning med stora hyenor och på andra sidan en historieaxel med krigets viktigaste händelser. Men tidsaxeln sträcker sig ända in i vår tid. Attacker mot prideparader i Belgrad 2001 och rättegången mot Ratko Mladic i år är där också. På det sättet förbinds vår tid med kriget, som ju inte var för alls länge sedan. Men i vårt medialandskap och i Sverige känns det så avlägset, trots att så många flydde till just Sverige från kriget och är kvar än i dag, som självklara svenskar. Men man pratar så sällan om det, om kriget, om vad som hände. I alla fall i min omgivning.

När vi var på utställningen hörde jag en guide säga att det innan utställningen ens börjat blev bråk om just Oleynikovs verk. Historieskrivningen är fortfarande osäker. Att göra en tidsaxel med självklara punkter är verkligen inte självklart. Kanske är det därför det är så svårt att prata om konflikten. För den pågår fortfarande, även här i Sverige. Det är känsligt. Därför är det fint att Färgfabriken gör en utställning om det, även om det river i fortfarande oläkta sår.

I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1 pågår fram till den 19 oktober, missa ej.

Samvaro lika bräcklig som kartonghus

Konstnären Per Kristian Nygaards verk "Untitled House, Cardboard" finns att beskåda i konstmontern på Odenplans tunnelbanas perrong just nu. Det är ett smått deprimerande bygge, satt bakom glasväggar. Det fick mig att haja till ändå, även om det smälte in ganska väl i den grå tunnelbanemiljön. Den sköra konstruktionen, limmet och skarvarna, fick mig att tänka på skörheten i vår samvaro. I det gömda förtrycket som finns i vår mer och mer likriktade stadsmiljö. Eller var ligger det egentligen? Det går liksom inte att ta på, det glider under fingrarna som tjock rök.

När jag såg kartonghuset kom jag, inte alls osökt, att tänka på Maria hotellhem, den grå kolossen på Wollmar Yxkullsgatan 17 vid Mariatorget, som nu ska rivas. De sista hyresgästerna flyttade ut i början av hösten. Den fristad för bostadssökande ungdomar och alkoholiserade gubbar(och gummor?) som huset var på Södermalm rivs i höst. SVD:s Adam Svanell har skrivit ett fint farväl till huset, som han flyttade ut ur som en av de sista hyresgästerna.

Mariatorget blir härmed lite mer städat. Maria beroendecentrum ligger förvisso kvar på nummer 25 på samma gata, till bostadsrättsägarnas stora förtret. Svanell skriver om stiftelsen som ägt Maria Hotellhems planer på att bygga i Västertorp.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Man flyttar alltså ut hotellhemsverksamheten till "förorten", men inte ens de vill ha den. Västertorp är ju just del av det område längs röda linjen söderut med Telefonplan, Midsommarkransen och Hägerstensåsen som blir lite fräschare och fräschare för varje dag som går. Det är sorgligt att man inte kan tänka sig att dela det med de sämre lottade. Det borde egentligen inte behöva vara så att värdet på ens lägenhet, och därmed ens område, ska vara något man själv ska behöva ta ansvar för. Om Stockholm har blivit kallt, som Orup skrev, så har det definitivt inte blivit varmare av bostadslån-kallsvett-nätterna som många bostadsrättsägare i medelklassen antagligen går igenom. Det är ett tydligt exempel på hur våra ägodelar ibland äger oss. Ändå är det oansvarigt, rent ut sagt vidrigt, att låta det gå före våra medmänniskors rätt till en skälig tillvaro.

Nygaards kartongkomplex är satt bakom glas. Fönstren gapar tomma. Liksom Maria Hotellhems gör det nu. Snart ska det rivas. Snart finns det inte plats för sådana hus i innerstan. De är ju så fula. Människorna som bor där är så fula. De drar ner priset. Vi kommer kanske minnas det med nostalgi. Tänk när fattiga fortfarande kunde få bo i innerstan! Vad fint, va. Så socialdemokratiskt på något sätt. Men ändå, orealistiskt. Vi har ju våra bostadsrätter att tänka på.