Erodera

Up-and-coming mansklädesmärket Rochambeau har inför släppet av deras höstkollektion tagit hela look book-konceptet ett steg längre. I en sorts scrapbook-liknande handbunden bok med svart läderomslag ligger bilderna mellan plattor av olika sorters metall. Metallen får bilderna att erodera och åldras i förtid. Boken ser ut som den där sortens gamla biblar som man hittar på loppmarknader, tummade, skrivna i och knappt ihophållna längre bär de på dåtidens drömmar, tro och hopp. Bilderna kommer åldras lika snabbt som kläderna– över en säsong kommer de vara svåra att skilja från varandra och utan funktion.

Rochambeaus kollektion baseras på väder, förfall, lager och skydd. Kläderna kanske inte är lika fantastiska som lookbooken, men den räcker definitivt långt.

Bilder från fashion156.

upplysning

Anna-Sara Dåvik-glasögonen nedan är gjorda i gummimassa. Själv beskriver hon sina kläder som väldigt intuition-baserade. Slutsats: gummimassa plus intuition blir en bra kombination.

Apoliva

Apoliva-reklamen som går på tv nu väcker tydligen en del känslor. Filmen är gjord av Johan Renck med modellen Adina Fohlin sjungandes en folkvisa med ny text om det svenska klimatet. Facebookgruppen "Jag är rädd för tjejen i Apoliva-reklamen" har idag 83 000 medlemmar.
Adina Fohlin är som svensk, internationellt framgångsrik modell knappast konventionellt svenne-vacker.

Är det kanske detta som skrämmer..? Okonventionell skönhet på bästa sändningstid i svensk tv, hu. Snart kanske det dyker upp reklam på tv med tjocka människor eller något ännu mer bisarrt..!

Arthur Tress

Hermaphrodite Behind Venus and Mercury (1973)

Blue Collar Fantasy (1979)

Arthur Tress-utställningen på Galleri Kontrast just nu kan verkligen rekommenderas. Hans fotografier undersöker ämnen som manlighet, homosexualitet, manlig skönhet och de myter som dessa omgärdas av/består av. Utställningen håller på till den 2 augusti på Hornsgatan 8.

Anna-Sara Dåvik

Här är de utlovade bilderna från Anna-Sara Dåviks bidrag till Mercedes-Benz Young Fashion Industry Award från senaste modeveckan. De är helt fantastiska. Kombinationen stelt/ fallande tilltalar mig extremt mycket.

Ytliga härfärger etc

Blondinbella har färgat sitt hår brunt, och även enligt uppgift gjort sina naglar mer "naturliga". I sin blogg skriver hon att hon vill göra sig av med Blondinbella. Fast inte bloggen, utan "mest det ytliga runtomkring". Inlägget där hon lade upp första bilden har i nuläget 608 kommentarer. Det är intressant hur en naturligt blondin tycker sig bli mer naturlig när hon färgar håret i en annan, mörkare färg. Hon är då så att säga nästan född onaturlig, även om det platinablonda självklart också var skapat. Ordet naturlig har helt klart glidit bort något från sin forna innebörd?

Jag läste i någon kupétidning att en av tre kvinnliga britter som är födda blonda har färgat sitt hår någon gång för att verka mer seriös i ett jobbsammanhang. Trettioåtta procent av de tillfrågade blondinerna tror att deras hårfärg hindrat dem i deras karriär på ett sätt eller annat.

Våra kulturella myter sätter hela tiden krokben för oss.

...

Det här är inte en blogg om musik men:

Ganges

Jag har varit på Gagnef-festivalen, Dalarna i helgen. Det är en slags festival, fast för människor över 18, och det är lite som Stockholm, om man ser till typen av besökare, fast folk är trevliga. Jag har uppenbara problem med fenomenet "oömma kläder" som jag nog tidigare nämnt. Detta är något som jag nu inser måste ha startat i väldigt tidig ålder. Allt som min mor försökte tvinga på mig– gummistövlar, cykelhjälm, regnjacka, etc, såg jag som ett hån mot hela min person, och något som definitivt skulle ha negativ effekt på min så kallade sociala status. Det gör jag ju fortfarande, trots att jag egentligen verkligen vet bättre. Men när man befinner sig i en skog med gräs och det regnar får man göra vissa kompromisser med sig själv. Lösning: chelsea boots istället för gummistgövlar, svart trenchcoat istället för regnjacka, och så vidare. Jag klarade mig, tror jag. (Skoja.)

För övrigt tältade vi bredvid en goa trance-husvagn med goa trance-människor som spelade goa trance hela dygnet. Det vi upptäckte var hur nära den stilen/musiksmaken man ibland befinner sig helt plötsligt. Jag gillar när den sortens gränser löser upp sig, helt av sig självt.

...

Jag lyckades ramla i en rulltrappa häromdagen (på grund av hala skor, obs.) Nu ser det ut som att jag har blivit riven på benet av... en panter, tiger, ozelott? Rätt så nöjd ändå, ärr är ju verkligen att föredra framför tatueringar, som ju egentligen är ärr fast med flit..!

AA

Man glömmer så fort– men sextrakasserier och naken tjej-reklam ihop blir en ganska otrevlig kombination.

Candy Flip

Candy Flips version av Strawberry Fields Forever. Candy Flip var ett band i utkanten av Madchester-scenen under början av 90-talet som fick en hit med ovan nämnda låt men som enligt uppgift aldrig ska ha setts som särskilt äkta(?) av de andra banden i sammanhanget. Väldigt, väldigt bra band, hursomhelst. Låtnamnet kommer för övrigt från den speciella upplevelse som man sägs få om man blandar ecstacy och LSD, det säger en del om musiken faktiskt– och om kläderna!

Den här sortens ful-estetik som kan ses i videon är så fruktansvärt befriande.

Givenchy Couture

Givenchy Couture fall 2009. När någon som Riccardo Tisci, som ofta drar åt det något gotiska hållet, gör ljust och lätt blir det finare än när någon som redan är ljus och lätt redan gör det. Sara Mower på style.com nämner Marocco, berber och stamestetik i allmänhet. Flera modeller har ansikten nästan helt täckta av smycken i guld, mycket effektfullt, om inte annat.

They Dont Call Them Lovers in High School, Leeland

Jag vill slå ett slag för Sea of Shoes-Janes andra blogg They Don't Call Them Lovers in High School, Leeland. Det är en slags inspirationsblogg, extremt diffust vad den handlar om men den är bra. Närmast dadaistisk i sitt användande av lösryckta bilder, upprepande och helt orelaterade rubriker.

Har tänkt på att mycket av det fina med Sea of Shoes är att bloggen liksom är ett helt kvinnligt universum? Hennes liv är som en flick-fantasi där hennes mamma är hennes enda mänskliga relation, skor hennes enda intresse och pengar är något som finns där, utan ansträngning. Som en punkig chick lit-roman, men utan besvärliga kärleksrelationer.

Vithet/solbränna

I Shanghai, Kina och i Asien i allmänhet(väl?) är det fint att vara vit. Ju vitare hy desto mer förfinad, fashionabel och så vidare. Butikerna säljer krämer som gör hyn vitare, de flesta ansiktskrämer har i alla fall lite vitt i sig. I alla modetidningar görs det reklam för den sortens krämer– Dior, Chanel och så vidare har sina egna som de marknadsför i just Asien. Chanels heter White Essentiel och Diors Snow om jag minns rätt. Kvinnor använder parasoller dagtid för att exponeras för så lite sol som möjligt, och om man cyklar finns det speciella skärmar, som en sorts heltäckande glasögon för ansiktet.

Det första som slog mig var att det skulle kunna vara någon form av kolonial rest, tydligen opererar många kinesiska kvinnor även sina ögon för att liksom lyfta dem och därmed få mer markerade ögonlock och större ögon. Alltså att det västerländska skönhetsidealet ligger kvar även sedan det att kolonialmakterna dragit sig undan. Om man bläddrar i kinesiska modetidningar så är det förvånansvärt många västerländska ansikten som fladdrar förbi. Jag skulle uppskatta det till i alla fall mer än 50% västerländska kvinnor i de kinesiska utgåvor av Vogue och Elle som jag tittat i. Dock har just de tidningarna också västerländsk härkomst. Det enda sammanhanget där det nästan enbart var asiatiska kvinnor var i annonserna för olika sorters ansiktsprodukter, och då ofta dessa vithetskrämer.

Samtidigt kan man tänka sig att det faktiskt är enklare än så. Att det med hy och solbrändhet fungerar likadant som i Sverige, det vill säga att det omedvetet ses som en indikation på klass och social tillhörighet. Innan svenskarna i allmänhet fick möjlighet att åka på solsemester på grund av ordentlig semesterledighet och ökad inkomst var det ju även här fint att vara blek. För vilka är bleka då? Jo, de som arbetar på fälten, gatorna, torgen. Det är underförstått att dessa människor inte har de högra positionerna i ett samhälle, snarare tvärtom. I Kina är det många som arbetar på, just det, fälten och gatorna. Antagligen har relativt få råd/möjlighet att åka bort och lägga sig på en strand i en vecka eller två. Därav blekt ideal, eller..?

Samtidigt har vi i Europa de senaste åren gått mot ett allt blekare ideal igen verkar det som. De morot/brons-färgade strandkvinnorna blir färre och färre. Istället är det allt oftare bleka, ljusa modeller man ser i tidningar och annonser. Vad handlar då detta om? Jag tror att det helt enkelt inte anses vara särskilt fint att åka och pressa på en strand längre. Det är nämligen något som i princip alla kan göra. Många åker till New York eller Paris istället, och där blir man knappast brun. Dessutom vill man nog inte riskera att bli förknippad med det så kallade backpacker-proletariatet.

Nu vänder det

Miucca Prada har valt fem relativt nya ansikten till Miu Miu's höstkampanj, efter att tidigare använt sig av kända ansikten som Kirsten Dunst och Katie Holmes. Kan man se det som ett tecken på roligare tider där man vågar använda annat än säkra kort? Kanske inte, men hoppas det, två av modellerna som valts är för övrigt svenska, Ilda Lindqvist och Mimmi Söderström(ovan).

Harry Potter etc.

Vi såg nya Harry Potter-filmen i en helt tom biograf i Shanghai, uppenbarligen vill kineser gärna se Harry Potter tala kinesiska, inte engelska. Den onda sidan är, tyvärr, mest stilfull av alla.(Varför är det alltid så..?) Bellatrix Lestrange måste man älska, även om hon kanske lite är en personifiering av den galna/kåta kvinnan i västerländsk kultur.
Familjen Malfoys vätesuperoxiderade hår är fint och Draco ser ut som en blivande arkitekt klädd i Margiela(fattas bara de runda glasögonen.)

Shanghai I

Shanghai är en stad av tusen ansikten och tusen fönster. Om man river ett kvarter med gamla hus och bygger skyskrapor istället får man plats med i alla fall 20 gånger så mycket människor. Framåt, framåt. Som skönhetsrådet-indoktrinerad svensk kan man lätt få lite ont i hjärtat av sådant men är medveten om att det är så städer/samhällen fungerar. Även de små röda stugorna i Vitabergsparken kommer rivas någon gång(!) under en period med den sortens anda i Sverige.

Hur ett land/stad som tidigare lagt allt fokus på kollektivism och den revolutionära kampen hanterar begreppen individualism och modernisering är intressant att se. Eftersom jag är besatt av fakta har jag parallellt som jag till fots(taxi) uptäckt Shanghai även läst "The Search for Modern China" av Jonathan D. Spence vilket gjort att jag– just det, blev om möjligt ännu mer förvirrad.

Först och främst måste jag säga något om det här med blickar. Jag tycker att det säger ganska mycket om en stad/land/folk hur mycket folk tittar/stirrar på en. I Shanghai tittar folk inte i särskilt hög utsträckning. Trots att man ofta var de enda västerländska på gatan så fick man vara ifred. Upptäckte när jag gick till affären nyss på Söder att människor nästan tittade i högre utsträckning här, trots att jag i princip borde räknas som en som ser ut som alla andra. Blickar är en sorts valuta– antar att man i Stockholm i så pass hög grad är en del av det lokala pengasystemet att hela mätar/utvärderingsprocessen blir av större vikt här.

...

Jag älskar sakerna folk googlar på och sedan råkar komma hit: "små snäckor i havet" "bohemisk stil" "medeltida huvudbonader" och så vidare.

Sapfo

Sapfo av Charles Mengin från 1877- märkligt att något kan kännas så samtida, eller såklart, inte hundra procent modernt kanske. Men tänk er det här som ett modereportage, eller som en av Cindy Shermans Untitled Film Still! Sapfo är ju för övrigt en av de finare klassiska legenderna.

Imorgon går mitt flyg till Shanghai, Orientens hora- som staden tydligen kallas, lär återkomma med i alla fall några observationer. På återseende!

...

Oväntat: Nakkna visar tydligen på Dubrovnik Fashion week. Tror att det är deras aw09-kollektion, ser ut som det?

...

Läser en Ulrika Dahl-text om femmes och femme-nism i ett gammalt nummer av Bang och fastnar för ett citat av poeten Tara Hardy som sätter fingret på en del av mina tankar kring kvinnlighet, kläder och spegeln som vän eller fiende:

"Låt mig säga det igen, jag kommer aldrig tro att femininitet orsakar våldtäkt. Så börja ignorera de där 'förbjudet att passera av uppfuckade genus-skäl'-skyltarna. Gå rakt igenom ditt eget stort-hår-dålig-flicka-klampande-slampa-träsk. Kamma second hand-affärerna efter efterlämnande fräckheter... och när alla flinar och spottar efter dig, stå rakryggad. För alla femmes överallt: våga kalla spegeln mäktig, passionerad och vacker."

Karva fram en man

De här bilderna som Hedi Slimane tagit av en ung man i norske Harald Lunde-Helgesens trärusning är verkligen fantastiska. Ni vet, jag älskar ju symbolik, och rustningar.

Hope ss10

Hopes ss10-kollektion ska vara delvis inspirerad av kartor, och jag har svårt att tänka mig en bättre tolkning för tillfället. Hope använder sig både av kartor som tryck, av kartor i struktur/skrynkel-mening och genom de konnotationer som kart-läsande ger. Framförallt på herr, men även på dam, ledde dr. livingstone-aktiga hattar och safarijackor tankarna till djungelutforskande och malaria-dödar. Samtidigt har Hope alltid sin något arbetar-romantiska bas att luta sig tillbaka på, och då de kartor som trycktes på flera plagg tydligen ska föreställa kvarteren runt deras butik på Norrlandsgatan(rätta mig om jag har fel) och med fina arbetarskjortor, som jag väljer att tänka på dem som, svarta korta västar, samt snörstumpar i byxhällorna blir det även lite Stockholmsromantik över det. Samtidigt fanns det uppenbart samtida drag som nästan varit obligatoriskt de senaste säsongerna, det vill säga transparensen, den låga grenen på byxorna och kavajerna på båda dam och herr.

Jag tänker mig kollektionen som ett modernt kärleksmöte mellan just Dr. Livingstone, via upptäcksresandekänslan, och Per Anders Fogelström, på grund av arbetarinfluenserna, det vill säga hans Mina drömmars stad-serie, som ledde till att ett underbart litet skrynkligt Hope-barn föddes.

Stylingen var gjord av Ellen af Geijerstam. Ljus och ljud, som tydligen ska ha varit spektakulär enligt källa, jag hann inte dit själv, gjordes av Andreas Nilsson. Bilderna har jag lånat från
Café och Elle.

Skandal

Anna-Sara Dåvik vann alltså inte Mercedes-Benz Young Fashion Industry Award. Inte för att det var något fel på andra deltagarna, men skillnaden var ändå relativt uppenbar. Jag ville faktiskt gråta när Dåvik-modellerna schvungade fram på catwalken, för att det var så fint alltså. Återkommer om det här, förhoppningsvis med bilder.

...

Om man sitter front row på en visning får man inte le, det är lag på det. Även om man är en slumpvis framvinkad person som fått ta någon annan persons plats för att denne inte dök upp är det viktigt att komma ihåg det. Le aldrig. Det finns två undantag; dels om det dyker upp en oväntad toppmodell som flugits in från utomlands, och dels när designerna dyker upp för att tacka i slutet av visningen. Då är det okej att le, men det är viktigt att förstå att man ler för att man har koll, inte för att man är glad. Det är ett slags leende på nåder.

Minimarkets modellgerilla

För övrigt talas det ju en del om Minimarkets modellposse, som kliver runt på Berns och på övriga visningar. Hela idén med en grupp gerilla-modeller som i sig själva är en visning, gör området till en catwalk och så vidare, är väl ganska rolig och säkert väldigt effektiv, i pr-syfte det vill säga. Samtidigt kan jag tänka mig att de andra märkena kanske inte uppskattar det till etthundra procent, på grund av uppmärksamheten de får. På Cheap Mondays visning på Höglagret vid Telefonplan igår till exempel, stod de i en klunga snett bakom catwalken, väldigt synliga, och väldigt färgglada. Vad modellerna får betalt för att leva Minimarket-liv i två dygn? Kläder, såklart.

Bild lånad från Agnes B.

Systrarna Aldén

En modell som gick Noir et Blanc-visningen är finaste Agnes, som utgör femtio procent av mitt bästa modell/konst/musik-syskonpar, ihop med Clara. Agnes kommer även gå Hopes visning senare idag, ska bli kul att se. Båda ligger på Kid of Tomorrow, för övrigt.

Noir et Blanc + Odeur

Noir et Blanc och Odeurs gemensamma visningar hade förutom tid och plats en del annat gemensamt. Båda är unga märken som fått möjlighet att visa på veckan på grund av utomstående finansiärer, det vill säga Umeås kommun, dessutom uppfattade jag det som att de hade ett liknande formspråk. Stort fokus på den så kallade skandinaviska enkelheten kan sägas vara kännetecknande.

Noir et Blanc(ovan) hade gjort många versioner av den lilla svarta, och även använt sig mycket av ett grå-vitt-svart mönster med tryckta diamanter på. Till det var det mycket korta kavajer och påbyggda höfter. Visningen börjades med en film med ett mönster som loopade, likaså musiken, som var en piano-slinga. Det hela gav mig en känsla av loop, det vill säga att det var trettio variationer på samma tema, vet inte om det var meningen eller inte. Helt klart fina klänningar, i övrigt.


Likadant med Odeur-kollektionen, som fick mig att anteckna följande "LWH- little white hoodie", det vill säga, mycket vita huvtröjor där. Det fick mig att tänka lite på Julian Reds tidiga kollektioner. I övrigt var det mycket shorts och bara bröst. Håret på modellerna var silversprayat, fin detalj. Samtidigt så var just enkelheten kanske lite för enkel stundtals. Gillar för övrigt att märket bara gör herr, det finns få svenska märken som enbart koncentrerar sig på detta i Sverige.

Måste ge en eloge till Umeå kommun för bra initiativ. Fler kommuner borde göra så, inklusive Stockholms! Första bilden är härifrån, och den andra är härifrån.

Local Firm ss10

Local Firms visning igår kändes som en helt rimlig fortsättning på den förra. Framtidskrigarna, som jag föreställde mig då, har tagit på sig sommarsviden, vilket i det här fallet innebar en något mer sportig känsla. Överhuvudtaget tyckte jag mig se mycket influenser från amerikansk sportkultur, med baseballkepsar och -jackor samt slitna jeans. Samtidigt fanns det även vissa inslag som jag uppfattade som wall street-iga, som man kan säga så, med kavajer, tunna åttiotalsjackor och tunna fladdrande slipsar samt portföljer.

Färgerna gick från svart till aubergine, via grått, beige och vitt och hade en något metallic-aktig ton. Materialen var blandade, med en del jeans, såklart, men även siden, något slags transparent tyg, virkade långa linnen, som iofs liknar några som Fifth Avenue Shoe Repair gjorde för ett tag sedan. På kepsarna och på hårband hade man satt fast förkortningen TLF, vilket fick mig att tänka på Sox-kepsarna alla hade på 90-talet. När man läser kollektionsbeskrivningen beskriver de själva visningen som en kombination av 90-talets gatumode och labb-tekniker, antar att det är där min vision av en wall street-man kommer in. Med fanns även en fantastisk plastjacka och kjol à la Balencagas blomdräkt för några säsonger sedan. Den var stel, glansig och ljusblå och fick modellen att se ut som en dröm i hårdplast. Hoppas den kommer i produktion och inte bara är ett show piece.

Samtidigt som stylingen, även denna gång signerad Robert Rydberg, var spektakulär även denna gång, så var även själva arrangemanget. Själva visningen började med att Emily McWilliam stod längst fram med en mikrofon, samtidigt som det tillhörande bandet stod längst ner i lokalen. De spelade en Depeche Mode-cover varpå musiken sedan övergick i andra låtar. Musiken kan beskrivas som ganska synthig med både nämnda Depeche-covern och även en version av The Cures Lullaby. Frågan är kanske varför man väljer 80-talsmusik till en 90-talsinspirerad visning, men det kanske är labb-teknikern som kommer in igen.

Bilder lånade från Marith, visningsvideon finns som vanligt på Bon.

En sen inledning

Det är en kort modevecka i år. Det är alltså inte ens en vecka, utan mer 2, 5 dagar. Vilket innebär att cirka fyrtio procent av veckan redan passerat. Generellt kan man säga att det är en hel del bortfall i år. Varken Acne, Filippa K eller Carin Wester syns överhuvudtaget. Fifth Avenue Shoe Repair, Whyred samt Rodebjer bjuder in besökarna till sina butiker på presentationer men har inga konventionella visningar i år. De förstnämnda tänker visa på andra närliggande modeveckor, andra har uppenbarligen inte möjlighet/ känner sig nödgade att ha en visning på Berns i år. Nykomlingar är Odeur samt Noir et Blanc, vars visningar sattes ihop till en dubbelvisning på Berns som tydligen sponsrades av Umeå kommun, som båda märkena har anknytning till.