...

Gudrun Schyman var där också. Hon stod och rökte ciggarill utanför färjeterminalen. Även hennes mungipor var nedvridna likt en röd paprikabåge på en svettig ostsmörgås. (menar inte att hon är en ostsmörgås) Hon såg på mig och såg, följdaktligen, lite sur ut. Men jag förlät henne, liksom, hon rökte CIGGARILL utanför FÄRJETERMINALEN.

Flanellskjortor och nedvridna mungipor

Det finns så många kvinnor som liknar Maud Olofsson. De är överallt, med kort hår, piffig men ändå seriös klädsel och en mun med nedåtvridna mungipor. Jag inbillar mig att de flesta av dem arbetar inom vården eller på... socialstyrelsen. De är en armé, en armé som inte längre behöver behaga. De är ofta välklädda, men på ett seriöst sätt. Här är tanken på att behaga någon inte det främsta målet. Snarare att inte störa helhetsintrycket. När jag var på Gotland häromveckan och skulle handla närodlat och närbakat bröd med T så såg jag en sådan kvinna bakom mig i kön. Hon såg verkligen sur ut. Och var verkligen lik Maud Olofsson. Sedan inser jag att det är Maud Olofsson, prototypen, the one and only. Hon försvinner med sitt sällskap efter att, inbillade jag mig att jag hörde i alla fall, ha yttrat något om priserna på stället vi var på.

Har Göran Greider och Barbro Hedvall skrivit om det här i sin "Stil och politik"? Det har de säkert. Göran Greider såg jag också på Gotland, eller snarare på Gotlandsfärjan. (Denna godispåse av olika svenska sociala skikt) Hans dotter verkar ha någon slags emo-stil. tyckte det var lite ironiskt på något sätt. Två kvinnor som satt bredvid mig viskade om att det var "så kul" att Göran Greider av alla människor gett ut en bok om kläder och mode. Jag tycker också det är "kul" men mest störande. Förstår inte varför han anses ha en intressant åsikt i ämnet. Han hade för övrigt exakt de kläder jag förväntade mig, eller det kanske är de kläder han alltid har på sig; svarta mjukisbyxor, rödrutig flanellskjorta och t-shirt.


* Tydligen finns det en Rocky-strip som behandlar just det här Maud Olofsson-ämnet. Borde kanske nämna det, även om jag själv är lite osäker på om jag läst den tidigare eller inte.

Solsting

Jag hade kanske en släng av solsting när jag skrev understående. Hursomhelst, och det här har inte något med något att göra men; alla borde verkligen läsa Bitterfittan av Maria Sveland. A-L-L-A. Smärtsamt nyttig bok, vilket jag är medveten om att jag inte är först med att tycka eller skriva, men men. 

En ö i havet

Är på en ö i havet med ett par och en stor vit hund. Solen verkar alltid skina här fastän man kan se att det är molnigt på fastlandet. Låter min solbränna och min hårfärg leva sitt eget liv. Mina pigment är yrvakna, undrar vad som står på. Klipporna grå, överallt ligger små snäckor. På havet är perspektiven alltid större- en båt syns mer än ett par skor. 

Mångfald?

Ingen mer än jag som reagerat på streetcastingen, som jag i alla fall antar att det var, som Carin Wester hade använt för att hitta sina modeller på herrsidan..? Det var totalt kaos, med olika längd, kroppsform, hårfärg, hållning, gångtakt och så vidare. Detta kan ju tyckas vara sympatiskt om man jämför med den övriga likriktningen i modebranschen. Men saken är ju den att det bara var de manliga modellerna som såg ut lite hur som helst. De kvinnliga var lika likriktade som alltid, med några undantag. Filippa K har länge gjort likadant; streetcastat herrmodellerna men använt professionella modeller på dam. Tråkigt att det bara är herrmodellerna som tillåts se ut lite hur som helst. Tråkigt också att det ganska avslappnade valet av herrmodeller också tenderar att påverka kvalitén på visningen.

På sin s/s 09-visning på Paris herrmodevecka senast avslutade Ann Demeulemeester med modeller som såg ut att vara runt 60 år gamla eller äldre. Ett lyckat grepp som fick fram karaktären hos kläderna och dessutom skapade en viss uppmärksamhet. Ska bli intressant att se vilka modeller hon väljer till sin visning för dam senare i sommar. Jag tvivlar dock lite på att det kommer vara några 60-åriga modeller representerade där.

Ann Demeulemeester s/s 09, bilden lånad från Style.com

F-f-furu

Och Acne-skorna, de med omöjlig klack som ser ut att vara gjorda i furu!

(bilden lånad från rodeo.net)

Stockholm Fashion Week by Berns...

Stockholm Fashion Week by Berns är över, nu ser vi bara fram emot Moderådets modevecka i augusti och +46:s alternativa modemässa..? Liksom, sedan när är två modeveckor ett bra sätt att locka internationell press och utländska inköpare till den något avlägsna modemetropolen Stockholm? Well well, detta är förhoppningsvis inte något som kommer göras om nästa gång på samma sätt...

Generellt var det ganska många frågetecken i kollektionerna. Många plagg, som kan anses vara "trendiga" kändes inslängda i sista stund, kanske som något av en panikhandling till följd av svikande försäljningssiffror i de egna butikerna. Just det faktumet, som tros vara en följd av att människor blivit påverkade av alla de varsel om en kommande lågkonjuktur att de helt enkelt minskat på sin konsumtion och därför påskyndat det de fruktade, kändes allmänt närvarande. Det var generellt, i alla fall hos de större märkena, en känsla av back-to-basic och nästan en släng av feghet.

Jag tänker inte gå igenom alla kollektioner här då detta kan räknas till kategorin onödiga inlägg, men vissa visningar förtjänar ju faktiskt att hyllas.

Hope till exempel, som hade lyckats att göra en fantastisk kollektion som fick mig att komma på mig själv med att tänka "Så modernt!" Bra materialval, till största delen naturfärger, väl valda grafiska prints och deras ständiga förmåga att förnya sig själva.

Nicolaj d’Étoiles förvånade något genom att göra en av de visningar och kollektioner som kändes roligast. Det vill säga, det förvånade mig, som tyckte att den förra visningen var något av ett sömnpiller. Nu var den något uttjatade dandystilen borta och istället hade de satsat på en riviera-inspirerad kollektion med uppknäppta skjortor, korta shorts, kavajer i någon form av glansigt material i gott sällskap med scarfs, guldkedjor, repstumpar och nakna fötter. Det hela ackompanjerades av den sortens dansmusik som, föreställer jag mig, spelas på Stockholmsveckan i Visby. Nu kan det tyckas lite märkligt att just jag skulle falla för den här typen av kollektion. Men saken är den att det hela verkligen andades den sortens gayromantik som jag skattar högt. Helt enkelt, shortsen var lite för korta och byxorna var lite för tajta för att detta skulle kunna gå förbi obemärkt.

Carin Wester hade ju, som ni säkert vet, en öppen visning i Berzelii Park, som blev lyckad med passande inramning av växtlighet och solsken. Själva kollektionen var ganska mycket blandad kompott, i sin helhet väldigt feminin, både på dam och herr och mestadels i pastellfärger. Herrdelen var den som mest föll mig i smaken, så som det brukar bli med Wester, med en Ghandi-aktig siluett med långa skjortor och vida byxor och oväntade val av mönster, såsom blommigt och med sidenband knutna kring halsen. Damkläderna var helt klart intressanta de med, även då de ibland andades lite väl mycket Dallas, med volangkragar på blusar och så vidare. Några blusar som dock var fantastiska var de aprikosa och ljusblå med nerhasade fårbogsärmar. En tunnt stickad hudfärgad tröja ihop med tillhörande stickade shorts i dito färg var även, öh, fint. Damdelen vare lite för rörig för att kunna ge ett generellt omdöme.
Dock, var inte den sistnämnda något överstylad..?De dubbla glasögonen, sminkningen, handskarna och så vidare. Tyckte det kändes lite omotiverat, men stylisten hade säkert en bra dag. Frisyrerna med hårband på herr var i alla fall helt klart omotiverad..!

Rättelse

Jag tar tillbaka det där. En smart närstående påminde mig om att det är skillnad på vida trenchcoats som svänger runt kroppen och figursydda smala. Det ena- lite lantligt 1970-tal, det andra- H&M 2003. Hope var ju för övrigt inte de enda som hade dem.

IT´S ALIVE!

Hope hade flera trenchcoats i sin SS09-kollektion som visades idag på Hallwylska palatset. Ja, ni hörde rätt, t-r-e-n-c-h-c-o-a-t-s. Är världen redo för detta? Jag vet att jag inte är det.

(bilden är från modette.se...)

Starka kvinnor etc.

Jag har kommit fram till att min fascination för modevärlden är väldigt nära sammankopplat med min fascination för starka kvinnor. Kvinnor på alla plan av modebranschen; Anne Demeulemeester Rei Kawakubo, Cathy Horyn, Carine Roitfeld och så vidare. Har liksom inget till övers för varken Valentino eller Lagerfeld. Inte så att jag positionerar mig mot dem heller, är bara inte så intresserad. Det finns för mig något tydligt lockande i en värld mestadels styrd av kvinnor och homosexuella män, verkar det som.

Såg en ung kvinna på stan idag, iklädd jeans med vita och gröna stringtrosor över. Ett helt eget tolkande av synliga underkläder-grejen som varit på tapeten ett tag, tänkte jag.

För övrigt har jag besökt Carl och Carin Larssons gård i Sundborn i Dalarna. Tror jag kommer återkomma till Carin Larsson och hennes liv och konst senare. Ännu en cool brud!

PR är PR är PR är PR

Prinsessan Madeleine blir officiell beskyddare åt Stockholm Fashion Week by Berns. Bara jag som rent spontant tycker att det känna lite... töntigt? Sedan när är kungahuset något man gärna associerar sig med? Svenskt mode har haft något av en underdog-stämpel, något som jag tycker är positivt. Den svenska modebranschen är varken tillräckligt stor eller utvecklad för att göra sig av med den. PR är alltid PR, och att ha en person som egentligen består av ren PR som beskyddare kan ju i och för sig ses som ganska naturligt. Men prinsessan Madeleine? Svensk damtidning, solsemester i St. Tropez, tiara och balklänning i cerise siden på Nobelmiddagen?

Fashion Week by Berns är i och för sig arenean för de stora spelarna inom svenskt mode, inte avant-garde-modet. Men jag har svårt att tänka mig att någon av de märkena, förutom möjligtvis Lars Wallin tidigare, tycker att kungahuset är en trevlig institution. Kanske är jag bara lite skadad av att precis ha läst Överklassen i Sverige av Anette Kullenberg, vem vet.

Efter ansvarstagande; förtvivlan

Människor bryr sig, konsumerar världen bättre. Trots, det uppenbara faktumet, att detta är ett ganska hopplöst företag. Så länge makthavarna, regeringarna, och storföretagen, inte gör något kommer ingenting heller förändra sig. Tanken att det är privatpersoners ansvar att rädda världen är äckligt marknadsliberal. "This Is Not a Plastic Bag"-påsen masstillverkas i Kina och när en air av ansvarstagande runt ett märke eller företag egentligen mest används som bra PR känns det så tomt, ack så tomt.
Det miljötänkande modet är sorgligt nog egentligen just det; ett mode. Jag tänker att min egen, och alla andras, nuvarande vurm för ekologiska linnetyger i ljusare färger kommer bytas mot något annat, ett mörkare dito. Så verkar ju hösten gå i just den hopplösaste färgen av alla; svart.

Hum-du-dum

Mycket går ut på att försöka hålla kvar i den lilla känsla av lekfullhet runt iklädande och socialt liv. Det är så lätt att stelna till, ängsligt. Det gäller att rusa fram tillräckligt fort så det inte hinner ifatt en. Eventuellt stå helt stilla. (Nu svamlar jag.) Hursomhelst, mansmodeveckan i Milano gör mig glad. Egentligen är den så långt ifrån lekfullhet man kan komma, men det känns avslappnat. Så länge jag slipper involvera självkänsla och självbild i det hela är jag nöjd. Jag vill klä mig som Bob Dylan pratar, snårigt men fint. Förstår ni va ja menar?

GAMMALT Å NYTT

Räknar ut att det finns ungefär 60 butiker med utvald secondhand i Stockholm med omnejd. Just utvald secondhand var något som kom stort i början av 2000-talet, då övervintrade pandor och indiebrudar med flera dammsög stadens vanliga secondhandbutiker efter 40-, 50- och 60-talsklänningar, hattar och skor. Sedan kom det här att införlivas i någon slags allmän fyndkultur, där sökandet efter det perfekta plagget eller tinget kunde, och skulle, ta tid. När miljötänket blev stort kunde detta även införlivas i sammanhanget. DNs och SVDs helgbilagor gör med jämna mellanrum nerslag i huvudstadens secondhand-flora och jag kommer på mig själv med att tänka "Tar kläderna aldrig slut..?".
Den franske sociologen Pierre Bourdieu har hävdat att iklädandet av secondhandkläder är ett ifrågasättande av modevärlden och att "säga upp det underförstådda kontrakt som delegerar monopolet på skapande till modeskaparna...". Men detta gäller inte riktigt utvald secondhand och vintage. Här är modevärlden i stort närvarande. Ägarna tjänar antagligen på att hålla sig någorlunda ajour med modets strömningar och att ta in plagg som någorlunda passar in i mallen. Jag har börjat undvika dessa butiker, kan tänka mig att jag inte är ensam om det. De bästa plaggen hittas oftast på traditionella loppmarknader och liknande. Gillar egentligen inte att bli skriven på näsan vad jag själv bör vilja ha.

I_nspirerande etc.

Salka Hallström Bornholds nya bok "Salka frågar" (Pocky förlag) borde ni, om ni inte redan har, verkligen läsa. Den är, för att uttrycka ett något slitet adjektiv, inspirerande. Och lärorik!

(Fast titeln påminner om en barndomsklassiker man kanske helst vill glömma - "Filip frågar")

På tal om andra böcker som getts ut nyligen är ju Martina Bonniers "Fashionista" en märklig publikation. Den ser ut som en turkos smyckesask, kanske en fin idé i och för sig, men tillsammans med texter som känns som Damernas värld-reportage och bilder som nästan enbart föreställer Martina Bonnier själv, blir det hela lite... skevt. Jag gillar Martina Bonnier, av odefienerad anledning, men "Fashionista" känns tråkig. Och målgruppen, vilken är den? Människor som själva definierar sig som fashionistor, om nu någon gör det, köper nog inte den här boken. Människor som inte gör det är nog ganska ointresserade. Kvar står den lilla grupp som kanske gärna vill se sig som sådana, men inte riktigt tar steget fullt ut. Antagligen är det här också en bok som unga kvinnor kommer få i julklapp av någon välmenande släkting med orden "Du gillar ju kläder!"

Man About Town

"Church´s shoes are a British institution representing timeless elegance and luxury. From their origins back in 1873, they have always stood for style and quality above all else. The original city banker´s footwear, they give the wearer an understated yet undeniable air of confidence and authority.
The experience of walking into a Church´s shop is testament to the company's discerning approach. Decorated floor to ceiling with oak and deep carpets, the scent of leather hangs in the air and hints at a sophisticated charm. This reflects the values of the business- there has never been anything brash or noveau about Church´s. The clientele they appeal to possess a distinguished style that whispers, rather than shouts. "

Text ur modetidning utgiven i början av en lågkonjuktur, någon?

Man About Town - Issue 2 / Spring- Summer 2008

Tvångströjor

Blir illa berörd av designers som till exempel Roberto Cavalli som verkar(verkade) ha som mål för sitt klädskapande att få kvinnor att känna sig kvinnliga och sexiga. Det vill säga; att få dem att vara sådana, riktiga kvinnor alltså. Jag vill inte klä mig i kläder som är skapade av en man, för män att se på, attraheras av. Det finns något tryggt i faktumet att modevärlden befolkas till stor del av kvinnor och homosexuella män.

Döda tid

Ibland i kollektivtrafiken brukar jag roa mig med att dissekera folks kläder och försöka tänka ut ursprunget, typ ljusa slitna jeans- 1970-tal, vit t-shirt- Marlon Brando, etc. Så om jag stirrar, gör jag det i all, eh, välmening.

Gräs och flätat

Befinner mig i hemstaden, utanför hemstaden, på landet. Solstrålar lyser genom molnen, ner på allt grönt, olika nyanser av grönt, grönt. Vill klä mig i gräset, bladen, äppelblom. Masskonsumerar även modemagasin av olika kaliber. Mitt på min systers golv står en provdocka, på den är ett gammalt fårskinn upphängt. Ihoptråcklat och flätat till en slags cape. Egentligen är allt ganska enkelt, att klä sig är ett kreativt uttryck som vilket som helst annat. Man kan hävda att det är mer till för andra, för andras blickar. Men frågan är om inte skrivande eller målande är lika mycket så. Allting görs ju med tanken på någon slags mottagare, inte sant?

För övrigt känns det ibland som att man kan läsa svenska Elle eller Damernas världs modereportage som en manual i hur du inte bör klä dig, om du vill uppnå någon slags individualism i hur du klär dig. Detta kan kanske låta lite som att jag borde komma ner från mina höga hästar, men jag tror jag stannar där ett tag till i alla fall.

Stockholmshistorier

Jag var på den där gratisfestivalen i lördags för att se ett svenskt favoritband, (Elenette heter de för övrigt) för att upptäcka att jag hade hamnat på någon slags synth-tillställning. Till saken hör ju att det verkar vara en subkultur som till ganska stor del domineras av antingen människor med några år på nacken, som varit med från början, eller väldigt unga människor, i 14-15-16-årsåldern. Ganska märklig klädstil i alla fall. Det mesta verkar gå ut på att se så tillgjord, och då menar jag inte på ett negativt sätt, ut som möjligt. Två unga kvinnor, ålder var ganska svårt att bestämma, som klädde sig i någon slags cybergoth-stil (googla!) fick för mig för ett ögonblick bli de direkta symbolerna för att vackert/fult och sexigt/osexigt är något så kulturellt, av oss människor skapat. Klädda i enbart syntetmaterial. med konsthår i neonfärger, skyhöga platåskor och med en sminkning som inte direkt applicerats för att förstärka naturliga drag såg de ut som något från yttre rymden.

Var även på F12-premiären i torsdags. Kan inte låta bli att bli totalt chockerad över att skinnjacka och knut på huvudet fortfarande verkar vara uniformen, även denna sommar! När tänker folk hitta något nytt..? Ibland verkar modet frysa, på vilken klädstil verkar vara helt slumpmässigt. Kanske är det på sådant som känns lite bekvämt, och kanske borde jag sluta vara en sådan sur voyeur.

Lite modern bohemisk stil typ

Har uppfattat att det finns ett visst motstånd mot säsongens hippie-influenser. Kanske inte så konstigt, de har en tendens att dyka upp med lite väl jämna mellanrum. Själv har jag av någon anledning omfamnat det ganska okritiskt. Inte för att hippie-termen direkt lockar mig. Jag tänker mer på min stil just nu som en form av modern bohemisk sådan med kulturtantinfluenser. Är det något som känns trött, och som också brukar ställas i motsats till hippiemoden, så är det det klassiska avantgarde-stilen, färgen svart, dekonstruerat, etc. Eller jag är inte helt trött på den, men lite matt börjar den kännas! Antagligen tycker jag motsatsen känns bättre då jag aldrig riktigt använt mig av de attributen tidigare. Kände aldrig att Ohlsen-systrarnas boho-stil kändes speciellt lockande när det begav sig.

Var på en konstvernissage i dagarna. Det är inte första gången det har varit tydligt, men konst verkar verkligen vara den konstform som, lite som mode har gjort ett tag nu, kommer dominera de kommande åren! Människorna där, stämningen och så vidare kändes lite för hipp för att det ska gå förbi omärkbart.

(... när kommer konstbloggarna?!)

Ett tråkigt besked

Valerie Steele-föreläsningen är inställd. Buhu.

Dressing power

Apropå förra inlägget, var inte 1980-talets powerdressing ett sätt att försöka få ut mesta möjliga genom sin klädsel, i alla fall karriärmässigt? Genom att klä sig som män, fast med en feminin touch försökte affärskvinnorna ta en likvärdig plats i näringslivet. Undrar om det fungerade? Blev de tagna mer seriöst i kavaj med axelvaddar än de hade blivit i en blommig långklänning?

Hur klär sig en snattare?

Pratade för ett tag sedan med en väktare, som dock då var ledig och således klädd i sina civila kläder. Han pratade om att han inte riktigt brydde sig om hur han klädde sig etc. och att de folk som han ofta blev beordrad att spana på, han jobbade på ett köpcenter, brukade klä sig ungefär som honom. Dels så var det ju lite roligt att han var medveten om det, och även helt okej med det. Men också lite märkligt att han visste om att han egentligen klädde sig som en typisk snattare, vilket borde medföra problem i vissa situationer, men ändå inte ändrade klädstil. Det fick mig att fundera lite, trots att jag själv inte klär mig så som jag alltid borde. Det finns väl egentligen ett vedertaget smart sätt att klä sig. Det vill säga ganska neutralt, men ändå relativt intressant. Skulle en person tjäna märkbart på att klä sig så, eller skulle det bara vara marginellt? Jag läste för inte så länge sedan en text av George Van Ness Dearborn, som var en amerikansk läkare i början 1900-talet, som behandlade den fysiska aspekten av klädsel, och som hävdade att folket borde upplysas i hälsoaspekten av kläder, liknande sexualupplysning för att ta ett exempel. Detta känns ju något föråldrat och nästan socialhygieniskt. Men frågan kvarstår, finns det ett bättre sätt att klä sig, socialt, fysiskt och psykiskt?

A.K

Annete Kullenberg är verkligen fantastisk. Hennes sätt att skriva och hela hennes uppenbarelse är magisk!

Kornblått!

Idag gick jag klädd i kornblå skjorta, svarta skor och beiga chinos. Det fick mig att känna mig smått lurad. Det hela kändes lite väl våren 2008 för att jag skulle undkomma med värdigheten i behåll. Känns inte kornblått och chinos precis som en sådan sak som någon trendbyrå i Paris eller Milano kommit på är väldigt rätt just denna våren och sedan pådyvlat modevärlden?

Frågan är kanske lite varför jag egentligen känner mig lurad? När jag är medveten om grejen i fråga?

För övrigt fick Yves Saint-Laurents senaste kampanj med Kate Moss mig att inse att jag återigen tycker att ljust gråmelerad jersey känns bra igen. Jag hade en period när jag var 16-18 år då jag verkligen älskade det materialet i den färgen. Sedan... tröttnade jag, enligt naturlagarna. När jag såg bilden med Kate Moss, som jag i och för sig inte är något större fan av men, tänkte jag; nu är det dags igen. Det är intressant när man på något sätt lyckas fånga ögonblicket när man ändrar sig och börjar tycka något känns nytt igen. (Kate Moss har väl för övrigt även något kornblått på sig på den bilden)

Mode hjärta bröst

"- Det här modefotografiet känns lite blekt, inte så cutting edge, avant garde, etc. etc. Kläderna är kanske inte tillräckligt intressanta för att få folket, läsaren, att haja till... Vad gör vi..?
- Vad sägs om att lägga in ett par bröst..? Det känns fräscht. Säg åt modellen att dra ner tröjan. "

Valerie Steele #2

För övrigt verkar ingen annan än jag kunna se flyern jag försökte posta om Valerie Steele-föreläsningen som Centrum för modevetenskap ordnar framöver, alltså;

"Gothic Dark Glamour
Open Lecture with Dr. Valerie Steele
Friday the 23rd of may, 3 PM in auditorium C6"

Urban Healers

Var på en filmvisning i ett queerfeministiskt sammanhang häromdagen. Flera filmer visades, allihop handlade de på ett eller annat sätt om hur man genom sitt utseende och kläder konstruerar sin personlighet och verklighet vilket fick mig att tänka på hur modet och queerfeminism ofta har många likheter, eller snarare, att det är när modet, liksom queerfeminismen, tar itu med normer, lagar och regler i hur man klär sig, som det blir riktigt intressant. Det är då små revolutioner i modet händer. En film som verkligen fångade mig var Melina Ånstrands Urban Healers. En konstfilm där olika karaktärer poserar i olika kläder, alla med den gemensamma nämnaren att de ser helt förryckta ut. Sådana kläder som får folk att stirra och peka, trots att de egentligen bara är en liten bit utanför vad som är socialt accepterat. Det vill säga; det handlar om inte om en lila blåvalsdräkt, utan snarare om brudslöja kombinerat med adidasshorts. Filmen var, förutom vacker, väldigt rörande i sitt enkla sätt att ifrågasätta klädmönster. I vår tid finns det någon slags utbredd uppfattning om att allt redan har gjorts i modeväg, samtidigt som det är så uppenbart lätt att provocera. Kanske handlar det om att röra sig i sammanhang helt obesvärat i sådana kläder, det är då det uppfattas som störande. I en intervju med Ånstrand i Nöjesguiden från 2007 berättar hon genom att klä sig i socialt oacceptabla kläder i offentliga sammanhang vill kasta om normer och få oss att tänka självständigt kring hur vi klär oss.
” — När jag gick på Konstfack fick jag nog. Alla skulle göra snygga saker, se snygga ut. Det finns ingen jävla ursäkt, jag tycker att konstfackstilen är trist. Jag fick panik, jag är helt ointresserad av snyggt. Då började jag att klä mig som en tant. Mina kompisar skäms för mina kläder ibland och undrar ”måste du se ut så där?”. Men jag tror på det jag gör, att jag måste göra det här. Kläder är mitt universum, mitt uttryck. Jag syr lite ibland men mest är jag intresserad av hur kläder påverkar personen som bär dem och hur de uppfattas av omgivningen.”

Tyvärr vet jag inte riktigt var man kan få tag på filmen om man vill se den, så länge får ni väl hålla utkik på stan..! Melina Ånstrand är även med i avsnitt 5 av ZTV:s modeprogram Streetsmart, en satsning som jag för övrigt tycker är ett bra exempel på hur man kan göra ett modeprogram som både känns någorlunda analyserande men samtidigt lyckas underhålla.

Gypsy Chic

Såg två systrar på T-centralen idag som man, om man utgick från kläderna och utseendet, kunde anta var finska romer. Jag hyser ganska varma känslor för deras sätt att klä sig. Har ingen aning om hur länge romer egentligen har klätt sig så, var de traditionerna kommer ifrån och så vidare, men det är så extremt tydliga identitetsmarkörer. De långa kjolarna, användningen av färgen svart, guldsmycken, blusarna med volanger och det uppsatta håret utgör en så tydlig kontrast mot omvärldens kläder att de är liksom självlysande i en folksamling. Trots att dessa kläder helt klart, på grund av de många fördomar som finns, utgör ett socialt hinder för dessa kvinnor finns det en stolthet och någon sorts till synes självklar kvinnlighet hos dem som fascinerar mig. Varför bära dessa kläder när de antagligen medför sådana problem? (Och, varför inte, och så vidare.)

Systrarna på T-centralen klädde sig dessutom i någon slags moderniserad version av den traditionella kläderna. Gjorde lite min morgon faktiskt.