Det var jag igen

Mitt hjärta Clara Aldén har ritat av mig bakifrån, till höger. RIP min gula kånken! Till vänster ses M.Strom. Klicka här för att se hennes andra bilder.

Oflexibla hjärtan

I Hsiao-Hung Pais reportagebok "Scattered Sand- The Story ofChina's Rural Migrants” (Verso, 2012) tecknas en deprimerande bild av det kinesiska ekonomiska undret. Att Kina blivit hela världens lilla fabrik kommer sig av hukou-systemet, där kineser födda på landsbygden har få rättigheter utanför sin region, samtidigt som de har tilldelats så lite mark hemma, att de inte kan försörja sig på jordbruk. Jordplättarna som de har tilldelats är ofta en hektar stor, det vill säga ungefär två fotbollsplaner. Hukou-systemet gör att migrantarbetarna från landsbygden inte kostar tillväxtregionerna något. Samtidigt håller de Kinas undermåliga välfärd på landsbygden under armarna när de skickar hem pengar till sina föräldrar. Dessa gamla bönder, som inte får någon pension av staten trots ett liv av slit, tar samtidigt hand om barnbarnen hemma.

Kinas migrantarbetare, som de kallas, hanteras av den kinesiska staten som en naturresurs. I jakt på en inkomst och på ett liv utanför de traditionella byarna, flyttar unga till städerna där jobben finns, på fabrikerna, gruvorna, och i servicesektorn. Somliga utnyttjas inom drog- och sextrafficking. De söker sig självmant till tillväxtregionerna längs med kusten, eller rekryteras direkt i byarna av agenter som tar en procent av deras lön. Vissa tar lån för att kunna betala ”resebyråer” som hjälper dem med resor till Sydkorea, Japan, USA eller Europa, där de utnyttjas som billig arbetskraft.

Och det är de unga som är eftertraktade, gärna de som under 25 år gamla. 60 procent av arbetarna på de kinesiska fabrikerna är 80- och 90-talister. Det är min generation. Vi som även i Sverige, utan vidare jämförelse, får flytta mellan städerna för att hitta arbete.  Landsbygden ses som hopplös, även här. Annat än som romantisk dröm i ett shabby chic-reportage i inredningstidningarna.

De kinesiska arbetarna utnyttjas i ett system som gör det omöjligt för dem att stanna hemma, men lika omöjligt för dem att skapa sig ett nytt, drägligt liv i storstäderna. De är en flytande generation, som tvingas att förflytta sig mellan de platser där kapitalet och arbetstillfällena finns. Pai skriver i boken om hur företag, till exempel ökända Foxconn som tillverkar elektronik åt bland andra Apple och Amazon, numera har flyttat en del av sin tillverkning till inlandsstäder där minimilönerna är ännu lägre. Detta efter att det har varit många konflikter mellan arbetare och företag i Pearl Delta-området, där gigantiska industristäder som Guangzhou och Shenzhen ligger. Där har de nämligen varit tvungna att höja minimilönerna efter många arbetsplatskonflikter, eller ”mass incididents” som den kinesiska staten kallar det, har inträffat. Den yngre generationen är mindre benägen att anpassa sig till dåliga villkor än den äldre. De har inte upplevt kulturrevolutionen och Mao, utan har snarare växt upp med Deng Xiaopings retorik om ett Kina som utvecklas, där individuell merit räknas framför kollektivet. Det gör att de är mindre tacksamma och mer benägna att inte ta skit. Samtidigt är systemet som migrantarbetarna befinner sig i byggt på att de ska ta just skit.

Pai beskriver den klyfta som skapas mellan generationerna. Både mellan hembygden och storstaden i Kina, men också mellan de som emigrerar för att arbeta utomlands och de som stannar kvar. De beskriver en isolerad tillvaro i det nya landet, där de har svårt att bli en del av samhället på grund av rasism och en segregerad arbetsmarknad, men att de samtidigt känner sig avskurna från hembygden, som de inte längre är en del av. Att flytta tillbaka permanent verkar sällan vara ett alternativ, varken inkomstmässigt eller mentalt. De är fångade i mellanrummet. De är den flytande generationen, som med sin vätskeliknande form fyller varje hål på arbetsmarknaden, som lätt och ledigt flyttar mellan regioner och länder. Men vars hjärtan i praktiken värker av isolering, hårt arbete och känslan av att ha tappat något på vägen. Vår yngre generation, särskilt i Kina, må vara flexibel arbetskraft, men hjärtan kan aldrig vara flexibla.  

"Kampen om Umeå" i Konstnären

Konstnären 3/2013

När Umeå blev utsedd till Europas kulturhuvudstad 2014 jublades det bland stadens politiker. Nästa år blir det av och ett gediget program kommer att erbjudas under året. Fokus ligger på kulturell tillväxt och medskapande. Men kulturskaparna och konstnärerna, känner sig nödvändigtvis inte inkluderade i fyrverkerierna. Och samtidigt pågår en stadsomvandling i Umeå, där starka fastighetsägare får mycket att säga till om, och fria kulturutövare får flytta på sig. 

Läs mitt mastodontreportage om Umeå kulturhuvudstad 2014 i nya numret av Konstnären! 

Rödvinshögern

Mitt reportage Rödvinshögern från senaste numret av Konstnären har blivit utnämnd till månadens artikel i Tidskriftsrevyn #5. Firar detta genom att lägga upp hela här! Med fantastiska illustrationer av Pontus Lundkvist.

Läs reportaget via Google docs.  Tror det är lättast om ni laddar ner det. 

Hej bloggen. 

Finns du ens? Jag skulle uppdatera dig med en resedagbok från när jag var på Capri, men sen glömde jag bort det. Resedagboken fanns på telefonen, och telefonen blev jag rånad på. Men då var jag tillbaka i Stockholm redan. Så, vad är nytt. Jag har börjat frilansa igen, på heltid. Jag håller på med ett nytt kul projekt och när det är på g och officiellt och allt blir ni, mina trogna imaginära bloggläsare, de första som får veta. Jag lovar. Om jag kommer ihåg. 

Jag vill tipsa om att jag har skrivit om den nya borgerliga kulturdebatten i tidningen Konstnären. Reportaget heter "Rödvinshögern" och finns inte digitalt än, men att köpa på affärn. Det var väldigt roligt att skriva den texten, för en av de saker som jag uppskattar med mig själv är att jag 1) har lätt för att gå in i saker totalt 2) kan ändra mig om någon har övertygande argument. Nu blev jag inte övertygad liberal eller kulturkonservativ av att skriva den texten, men ibland kändes det lite väl nära. Tur att jag inte hade så lång deadline på det reportaget... Och att argumenten inte var tillräckligt övertygande... 

Se omslaget bredvid, med bild på coola Roxy Farhat som intervjuades av my girl Ida Therén. 

Resedagbok,

Hongkong, april 2013.

Tittar man ut från balkongen där jag sitter så ser man bergen. De ångar i den fuktiga kvällen. Fåglarna tjattrar från den täta växtligheten. Överallt där det inte är berg, utan är platt, finns det hus här. Hongkong lider av "land shortage" som det kallas. Det finns för litet plats. Hongkong är för litet för att rymma sig självt. Det är en av världens mest tätbefolkade regioner och hyrorna är höga. På Hongongön är hyrorna jättehöga. På Kowloon är de ibland ännu högre, eftersom det är så fin utsikt över Hongkongön därifrån. Läser man South China Morning Post, den engelskspråkiga dagstidningen, så handlar artiklarna inte sällan om just mark, i olika hänseenden. En artikel handlar om "land theft" det vill säga om ockupationer av olika slag, dels att folk bygger på andras mark, men också att sopor och bråte dumpas. Tyvärr saknades en förklaring om varför det sker i artikeln... 

En annan text handlar om en helt ny stad som ska byggas, söder om den befintliga staden Yuen Long, norr om Kowloon, inte långt därifrån jag sitter på balkongen. Projektet har fått kritik för dålig planering och brist på samordning, men också för att marken där staden ska byggas är för dålig. I artikeln beklagar chefen för projektet det hela, men säger samtidigt att det inte finns någon bättre jord i Hongkong. Jorden är slut. 

Resedagbok,

Hongkong, april 2013. 

Hongkongs mjölkvita himmel, tjock av smog och dis. 

Vi bor i Lapsees mormors lägenhet i västra delarna av New Territories, som det så brittiskt kolonialt heter. Det är norr om Hongkongön. Utanför vår balkong ligger bilverkstäder, bostadshus och sedan bergen. De gigantiska bergen där växtligheten ligger som en tjock matta. Bilarna går för det mesta i skytteltrafik utanför men nu är det lugnt. Svalorna flyger tjattrande över gården. Fjärilar skyndar sig bortåt i sin ryckiga flygstil. 

När vi drack öl och åt jordnötter på balkongen häromnatten kunde vi höra trummor och sång från någonstans i området. Med tanke på att många som bor i området är stilla pensionärer drog vi slutsatsen att det inte var de som festade. Det kan ha varit några av de afrikanska migrantarbetarna som jobbar i området, på bilskrotarna och verkstäderna. 

Jag sitter på balkongen igen med mitt kaffe, svagt som jag alltid lyckas göra det. H och L håller på med en mix därinne, ljudet av basen blandar sig med ljudet från fåglarnas skrik, grannens lilla fontän och oljudet från vägarbeten utanför. 

Resedagbok,

Hongkong, april 2013.

På vägen från flygplatsen åker jag fel. Eller, taxichauffören åker fel. Han förstår inte, jag kan inte förklara. Jag vet heller inte riktigt var jag ska. Vi åker över de stora broarna mellan Lantau och Hongkongön. Här finns hamnen, en historisk viktig handelshubb i Asien. Nu fortfarande viktig men inte riktigt lika viktig. Hamnarna på kinesiska fastlandet tar över. Kranarna svänger över det gigantiska områdena med containers. Jag vet att det är strejk här, för det har jag hört på P1. En grupp med hamnarbetare, många av dem kranförare protesterar mot låga löner och långa arbetstider, ofta tolvtimmarspass. De har inte fått höjda löner på tio år, vilket i praktiken betyder sänkta löner, med tanke på hur priserna har gått upp i Hongkong.  

Till slut släpps jag av på en busscentral i Kowloon, ön norr om Hongkongön. Gubbar sitter på torget med sina burfåglar som kvittrar högt, skolbarn i prydliga uniformer tittar undrande på mig där jag står med min väska, så uppenbart vilse. 

Resedagbok 

Sheremetyevo International Airport, april 2013. 

Jag befinner mig på Carlbergskafeet på Moskvas flygplats. Det är roligt med flygplatser. De ser nästan alltid likadana ut. "Fräscha!". Undantaget är typ Pyonyangs flygplats? Jag har inte varit där, men jag tänker mig att den är mer business Nordkorea än business Resten av världen.

Jag väntar på min flight mot Hongkong. Dricker ensam öl efter öl. Äter Lays dillchips. Ständigt denna dill... Läser Neil Gaiman. Han är rätt snygg på sitt författarfoto på baksidan av boken. Är det därför han har ett författarfoto? Det är knappast obligatoriskt, tänker jag mig.  

Jag tänker alltid mycket på kläder när jag är ute och reser. Kanske mer än vad jag egentligen borde, med tanke på mitt psykiska välmående. Vissa länder är förstås värre än andra. Syrien, Jordanien och emiratländerna, där kände jag mig lite som en hora.  Det kan vara i mitt rasistiska huvud bara. Men man är alltid minst påklädd hur man än försöker. Folk tittar. Om man inte är i de kristna kvarteren, om det finns några sådana. I närliggande Beirut däremot kände jag mig som en svensk slusk. Slappt och praktiskt klädd. Ej perfekt smink. Ej perfekt hår. Platta skor (men inte ballerinaskor). Svettig. I Seoul, Sydkorea, kände jag mig som en tjock jätte. Alla, okej inte alla men många, såg ut som chica hipsterdockor. Det var en surrealistisk upplevelse. Rekommenderar resor alla dessa länder, obs! Förutom Syrien. :C

Men det finns också andra fallgropar... Man kan bli misstagen för amerikan. De är hatade, i alla fall som turister, i nästan alla länder i världen. Undantaget är kanske just Sydkorea. Varför de är hatade? För att de äger världen, än så länge. Men också för att amerikanska turister, om man ska generalisera kraftigt, är rätt...lufsiga och arroganta. Även de som är "liberal" och reser. De vet allt, det intrycket har jag fått lite för många gånger. 

Därför vill man som västerlänning slash "blond" slash "rik" inte se ut som en amerikan när man reser. För det väcker så många känslor. Jag kommer att tänka på det när jag sitter här. Jag är klädd i mjukisbyxor (som jag fått i min syrra i present, med grisar och kålhuvuden som hon har målat på, på men whatever), t-shirt (med tryck från mina kompisars clubcrew men whatever) och Nike-skor (de första jag någonsin ägt, köpte dem på min första och hittills enda USA-resa men whatever). Till det en praktisk ryggsäck (ja, en Kånken). Vilka personliga anledningar jag än själv tycker mig ha till att jag bär de här kläderna (hipster som jag är) så ser jag ut som en amerikan, inser jag.. Och det är inte bra... Inte alls bra... Förlåt alla amerikaner.

Det är därför man ska se lite fin ut när man reser. Bekväm men ändå lite uppklädd. Fritidskläder antyder att man tycker att man duger oavsett. Som att ens status är medfödd. Så amerikanskt... så imperialistiskt. Tänker på att J alltid bär kavaj när han reser. Folk är trevligare då. (Även om man förstås har medfödd status, som har ett svenskt pass och utseende. Men man kan kanske vara lite ödmjuk med det...) 

Den ryska tanten i kassan på Carlbergskafeet stirrar surt på mig. 

PRESSMEDDELANDE: DISKO D

 Disko Dumpling den 28e mars presenterar:

The Betlehem Beard Corporation

Nicola Bergström Hansen

Marlena Lampinen

Disko Dumplings Dansande Demos (cd-r)

*

Disko Dumpling är en klubb som sedan drygt ett år tillbaka huserar på Bamboo Garden på Åsögatan i Stockholm. Sedan starten har det kommit att bli en plats för livemusik, filmvisningar, konst, dans och dumplings. En mötesplats för unga stockholmare i klassisk sino-svensk miljö. För att fira sitt första år inleder de 2013 års säsong av dansanta dumplings med att släppa en samlingsskiva med demos av lokala artister på en exklusiv cd-r.

Disko Dumplings Dansande Demos är en samling med autentisk musik från hela regionen. Den består av handplockade band och artister av bästa kvalitet. Från olika genrer och bakgrund har de en sak gemensamt, de gör något jävligt bra. Och de älskar dumplings.

Skivan inleds med ett specialskrivet ledmotiv av Silverarken, toner för kommande härliga stunder på Bamboo Garden. Övriga medverkande är: Paresse, Molly Nilsson, Saigon, Veraluz, Bruno Hibombo, Penelope Strikes, Thomas Bush och Taxi Taxi.

Under kvällen den 28e mars spelar the Betlehem Beard Corporation live, Nicola Bergström Hansen visar ett interaktivt videoverk och Marlena Lampinen spelar skivor. Som vanligt serveras också rykande färska äkta dumplings från Södermalmsregionen och autentisk öl till fördelaktiga priser.

Disko Dumpling, Bamboo Garden

Åsögatan 120

28e Mars

19:00 - 00:00

Varmt välkommen!

/City, Serious, Flappi 

No Brow -> två verk

Svarta hålet är en ambulerande konsthall, bakom står curatorn Johan Norling(som jag har klubben Disko Dumpling med) och konstnären och formgivaren Hampus Larsson. Under tre onsdagar i mars har de haft "No Brow" en serie med performance- och konstkvällar i sin lokal i Gamla stan, med olika teman men med det gemensamma att konstnärerna använder sig av referenser till populärkultur i sin konst. Två verk har fastnat särskilt, så jag tänkte köra på den klassiska referatstilen. Se nedan:  

Iris Smeds 

Konstnären Iris Smeds föreslår i verket "In Order To Eat Another Man's Soul" en helt ny lösning på det sökande efter helhet och meningsfullhet som många människor ägnar sig åt. Sex, mat, droger eller kärlek funkar inte, menar hon. Själar däremot, konsumtion av mänskliga själar, är något som får en att känna sig 100% hel, den där känslan som man hoppas få av droger eller sex, men som alltid bara är tillfällig. Konsumerar man en mänsklig själ så är känslan inte tillfällig. 
Hur får man då tag på en mänsklig själ? Jo, man köper den. I form av konst. Äger man tillräckligt många själar i form av verk, så blir man en soul master. Men en soul master behöver mycket plats för att få plats för sin samling. Ett museum, till exempel. Där kan soul mastern visa upp sina själar för andra människor, vilket ökar värdet av själarna. Att sälja och köpa själar ökar också dess värde. Tyvärr har inte alla råd att bli en soul master, det beklagar Smeds. 

Nicola Bergström Hansen

Nicola Bergström Hansens verk "Over the Rainbow" är en video med journalistiska bilder från krigszoner från de senaste decennierna. Över dem blinkar slogans från svensk krigsindustri. "THE FACE OF SUCESS", "LONG TERM SOLUTION" och "SECURING THE SKY". Till det spelad en melankolisk version av "Over the Rainbow" från Trollkarlen från Oz-filmen, av Bofors brassorkester. Videon har visats utomhus i Karlskrona som del av utställningen "Space Matters". Jag kan verkligen relatera till mysteriet som vår svenska krigsindustri är. Jag är själv uppväxt i Linköping, där Saab tillverkar krigsflygplan och även utvecklar drönare, obemannade flygplan, vad jag kan förstå. Många i Linköping jobbar inom den industrin. Den har gjort staden till en relativt välbärgad stad. Men en stad med blod på händerna? Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Svensk välfärd och stabilitet, kontra krig i andra länder... Det finns en koppling.

Snömannen, en förebild

Jeepen

"Han hade lämnat sitt hem i Mellansverige efter trassel med jobb och pengar. Men livet i Umeå blev inte den nystart han tänkt sig. Han hittade varken arbete eller bostad. Sov i tältet, i bilen eller hos någon bekant.

Pengarna tog slut och julen närmade sig.

– Jag fick för mig att fira i skogen. Jag ville åt lugnet. Få vara i fred, säger han.

Den 18 december 2011 samlade han ihop lite kläder och åkte för att proviantera. Några limpor med skivat bröd och skinka. Grillad kyckling, yoghurt. Alkohol, kaffe, cigaretter.

Sedan körde han ut och ställde sin svarta jeep vid skogens kant några kilometer utanför Sävar norr om Umeå, på en plats han kände till sedan sommaren."

Och sen tog maten slut och ciggen slut och kaffet och alkoholen. Och han hade snöat fast. Kunde inte ta sig bort. Gav upp och gick i ide i sovsäcken. Citat från Aftonbladets Staffan Lindbergs intervju idag med Peter, 45, också känd som snömannen sedan några skoterförare hittade honom 2012.

Tänker ni någonsin att ni bara skulle vilja försvinna? Gå upp i rök? All prestationsångest, all stress, alla drömmar och mardrömmar om livet och att bli vuxen skulle försvinna då. Tänker jag ibland. Även om det kanske är antisocialt tänkande. Det lockar liksom lite. Det vore skönt om den möjligheten fanns. Fast i mitt fall kanske det mer skulle handla om att jag skulle sluta skriva och flytta hem till mina föräldrar igen. Sluta vara semi-offentlig och ha en semi-karriär. Fast jag vet att det inte skulle vara kul. Jag skulle inte vilja det. Jag skulle bli väldigt olycklig, förlåt m&p. Men jag tänker på det ibland. Och så tänker jag på de stora skogarna där mina föräldrar bor. Hur vinden får de gigantiska granarna att kraftigt susa och knaka. Hur de vajar tillsammans, täckta av pudrigt snö. Tysta, slutna och icke-relaterade till allt som är mitt liv. Jag tänker på dem i skymningen. Att de är där. Att de är alldeles mörka och självtillräckliga. Utan någon mål och mening.    

Och ja, jag vet att det är mestadels granplanteringar skapade av mänsklig hand. Don't Maciej Zaremba me. Skitsamma. Jag kan relatera till snömannen. Jag kände från första början en märklig lycka när jag hörde talas om honom. Jag tänkte: han har gjort det! Han har bara skitit i't. Åkt ut. Försvunnit. Förutom att man inte kan försvinna, han blev ju hittad, tack och lov vid liv. Jag noterar att han innan detta varken hittade jobb eller bostad i Umeå. Nu vet ju inte jag hur enträgen han var, men det känns väldigt symptomatiskt. Han hamnade i vår tids bristsamhälle, brist på jobb, vilket innebär förnedring, brist på bostäder och hemlöshet, vilket innebär förnedring.  Han hade kanske skulder också. Många har ju det. Förnedring. Man måste vara en ivrig liten bäver för att inte hamna där. Det eller att flytta hem. Det finns inget utrymme för att misslyckas. Att vara lite halvkass, halvengagerad, ha otur eller dåliga förutsättningar. 

Ibland blir jag så trött. Ska det alltid fortsätta? Hjulen bara fortsätter rulla. Man ligger under dem. Samtidigt som man styr dem, med en hand, iphonen i den andra. Slentriansurfande. Slentrianrullande. And round and round they go. Fast man kan inte bara rulla med. Det kräver ständig ansträngning. Jag kommer aldrig att kunna sluta att pressa mig själv. Jag kommer alltid att behöva vara högpresterande. Och jag kommer alltid tycka att jag inte har gjort nog. Och då känner jag för att göra en snömannen. Bara göra tvärtom. Ge upp. Ge upp hela det "moderna projektet". Bostad jobb karriär partner socialt liv. Samtidigt som jag skäms över den tanken. Jag försöker tänka att det har att göra med min kärring-mot-strömmen-karaktär. Jag klarar inte av att bli tvingad till saker. Jag hatar det. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. 

Disclaimer: Hell, missförstå mig rätt, jag gillar det jag gör, den jag är, jag klagar inte. Men det gör inte snömannen heller. 

"Peter jobbar ett par timmar tre gånger i veckan i kommunen. Han söker riktiga jobb, hoppas på något där han får vara ute i skogen. Tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa en stuga.

Peter ser det lilla huset framför sig. Det ska ha öppen spis och ligga isolerat – långt ifrån de stora vägarna.

– Där skulle jag kunna få vara för mig själv, som i bilen.

Den svarta jeepen står kvar i skogen utanför Sävar, vandaliserad, och nu åter täckt av snö. När den kommer på tal ser Peter glad ut.

– Jag ångrar inte att jag åkte ut. Tvärtom, jag längtar tillbaka. Det var en härlig tid."

Jag blev också ett klubbkid under en högkonjuktur

Den här bilden är från början av 2007 och tagen av Evelina. Klubbar jag brukade gå till då: F12. Teatron. Marie Laveau. Ace. Hehe. På samtliga fanns mingelfotografer men så kul ska vi inte ha det. 

Missa inte att läsa Rasmus Fleischers inlägg på Copyriot, "Krisen, del 84: Tonår och krisår- hur blev vi till 70-talister, 80-talister, och 90-talister?"om när man gjorde sin klubbdebut, under högkonjuktur eller lågkonjuktur, apropå Kajsa Haidls text  om just det i Sydsvenskan. 

Extremt många intressanta kommentarer (just nu 90 st!) från olika generationer, subkulturer och uppväxter. Jag älskar klubbkultur, det har varit så stor del av mitt liv sedan jag flyttade hemifrån, men det skrivs sällan om. Därför är det så intressant att läsa om andras upplevelser. 

Repostar skamlöst min första kommentar här om när jag själv började gå ut. Det var länge sedan, känner jag nu... 

"Som 87:a som började gå ut runt 2005-2006 upplevde jag en tydlig tendens till att det glammiga var eftersträvansvärt, vilket jag i efterhand kopplar samman med högkonjunkturen då. Tror att jag och mina kompisar egentligen varit “indie” sedan högstadiet, började vi, först lite ängsligt ironiskt men sedan

ganska uppriktigt, flörta med riktigt kommersiell musik och mode. Tex var vår favoritlåt under en period Paris Hiltons Stars Are Blind. Det får väl sägas vara typiskt 2006. En arvtagerska som blir en it-girl och gör en låt med text som är skriven utifrån någon slags marknadsundersökning och har en lorem ipsum-text, men som vi ändå kände uttryckte vad vi kände just då. Någon slags ungdomligt rus som kanske är lättare att känna under en högkonjunktur. Då bodde jag i Linköping och gick på studentställen med öl för 25 kronor. Men jag minns också att vi gick till lite mer bratiga ställen på försök och även att jag köpte några stövlar som jag uppfattade som lyxiga i läder, till skillnad från mina tidigare obligatoriska vinterskor Converse.

När jag flyttade till Stockholm 2006 hade en klubbvåg dragit igång med Nacht på Spybar som kombinerade skeva lite queera men skitsnygga klubbkids i konstiga kläder med ett klassiskt bratställe som Spybar. Det skulle komma många fler såna klubbar. På Berns, Riche och F12 där fokus låg väldigt mkt på utseende och klädseln och att hamna på mingelbilder på Stureplan.se. Folk hade ofta mingelbilder som profilbild på Facebook. Till och med indieklubbar som Ace hade mingelbilder. Det finns fortfarande kvar lite men började minska efter typ 2009.

Idag upplever jag att det finns en helt annan strömning. De stora klubbarna är mer Berlin-orienterade och vill verka underground. Under bron har tex fotoförbud, antagligen för att de vill likna Berghain. Många av mina vänner vill hellre gå på smalare klubbar med mer musikinriktning och öppnare/mindre elitistisk stämning. Man har små klubbar på små ställen. Det är mer snack om politik i klubbvärlden, både vad gäller könsfördelning och exkludering. Eller det kanske bara är i min lilla bubbla."

Läs alla kommentarer här och bidra själva!

Gammal anteckning

Du blåkindade, kantiga och märkta. Du står där och äter din korv. Tuggar tarm och ketchup. Hade du varit en kvinna hade jag tolkat dig som någon som behövde hjälp, någon som behövde räddas. Men dina blåmärken på kinden är inte såna, de är frivilliga, fria, villiga. Du har valt att bli slagen eller att slå. De är ett tecken för ditt självbestämmande. Dig kan ingen rädda. Du bär dunjacka och keps. Ja, jag känner med dig ändå. 

Mystiskt mervärde

Var på en föreläsning, "Det mystiska mervärdet", anordnat av Marabouparken, Tensta Konsthall, Botkyrka konsthall, Konsthall c och Mossutställningar, i samarbete med ABF. Medverkande var Berit Svedberg, kulturdirektör Stockholm stad, Elisabeth Lilja, sociolog som har skrivit en bok om segregeringen av Stockholm, "Den segregerade staden" och Lars Mikael Raattamaa, arkitekt och poet.

Föreläsningen var del av en extremt intressant föreläsningsserie som har handlat om konstens finansiering, gentrifiering, och så vidare. Helt enkelt det rätt osofta klimat som finns i vårt samhälle för konsten. Temat den här gången var just gentrifiering, hur konsten blir ett verktyg för att gentrifiera stadsdelar, hur konstnärer är "förstörelsens stormtrupper". Eller inte?

Men det var inte första gången som det togs upp. Jag minns hur Kim Einarsson, f.d verksamhetsledare på Konsthall C beskrev hennes olust inför känslan av att vara en del av gentrifieringsprocesser av Hökarängen. Det var på en annan föreläsning, men det liksom fastnade. Eftersom de, tror jag, får ha konsthallen gratis i en av Stockholmshems lokaler, så är de direkt bundna till ett fastighetsbolag, vare sig de vill eller inte.  

Åter till den här föreläsningen: Elisabeth Lilja talade först på om gentrifieringen av Stockholms innerstad, vilket för mig som ej uppfödd i stan var rätt intressant. Hur konstnärer flyttade till Södermalm och Birkastan på 70-talet för att det var billigt att bo där då. Då var det majoritet låginkomsttagare där men idag har mängden höginkomsttagare på vissa delar av söder femdubblats. God knows hur mycket den har ökat i Birkastan. Sen på 90-talet insåg näringsidkare på söder att det fanns pengar att tjäna. Sofo lanserades. Och tja, ni känner ju till resten av historien. Lilja beskrev hur hon i intervjuer märkte att det för de nya grupperna på Söder, gentrifiierarna som hon lite passivt aggressivt kallade dem, var viktigt att stadsdelen där de bodde var som en förlängning av dem, att den var perfekt anpassat till dem. Det skapar en ganska monokulturell stadsdel, med höga hyror förstås.

Och allt detta är di stackars konstnärernas fel? Nej, jag vägrar tro det. Ofta saknas en maktanalys i gentrifieringsdiskussionen. Panelsamtalet gick till så att konsthallarna i tur och ordning ställde några frågor till panelen. Nu glömde jag anteckna dem, men ett tydligt tema var: hur kan vi som små konsthallar, ofta i förorten, undvika att hamna i en process som syftar till att gentrifiera vårt område, att höja hyrorna och göra det "attraktivt" för vissa grupper så att andra trängs ut?

Svaret på den frågan kom aldrig. En svår en förvisso. Men Berit Svedberg från Stockholms stad förklarade att de inte hade någon gentrifieringspolicy men sa i nästa andetag att det är kul att Konsthall C finns i Hökarängen och att de samarbetar med Stockholmshem och att det därmed gör området mer attraktivt. Att det "ökar värdet" i Hökarängen.
Vad är det för värde som åsyftas. undrar jag då. Det som gör gentrifieringen av vissa delar av Stockholm lite extra vidrig är den otroliga bostadsbristen i vår stad. Det kan knappast saknas hyresgäster i en enda förort i Stockholm. Det är inte som att lägenheterna står tomma. Så att folk ska flytta till Hökarängen till exempel kan knappast vara målet. Snarare att vissa ska göra det. Vit medelklass, kanske till och med kreativ sådan, och voila här har vi gentrifieringen. Det tyckte jag lät som en policy om något, med tanke på hur positiv Svedberg lät till det.

En annan sak som gör förhållandet mellan konst och gentrifiering speciell i Stockholm är enprocentsregeln. 1% av budgeten för alla byggnationer i Stockholm stad ska gå till konstnärlig gestaltning. Det för att vi ska ha mycket offentlig konst i staden. Regeln klubbades igenom 1963 och är förstås fantastisk. Men det sammankopplar också konsten med fastighetsbranchen på ett sätt som är... intressant, eller något. Jag vet inte så mycket om det, ska göra lite mer research och återkomma. Godnatt bloggen!

Former indietjej rap

Jag ser att du tittar på mig
och jag förstår vad du tror
Du tror att du kan köra
med mig
Att jag skulle vara bra
att ha med till dina
borgerliga föräldrar
som jobbar med kultur
att jag skulle vara klädsam
vid din sida.
Att jag skulle finnas där.
Att jag skulle kanske vilja
gifta mig
någon gång
när jag insett att det är
for the best
och slutat tänka så mycket på
patriarkatet.
Du i dina glasögon
i din klädsamt skrynkliga skjorta
och bok av valfri svår akademiker
slash filosof
som insuinerande sticker upp
ur fickan på din duffel.
Du har en mössa
och ett borgerligt hjärta
jag vet vad du är för en,
du har en idé om mig
och du kommer aktivt försöka
kväva allt som inte passar in i den
och du kommer kanske kalla
mig för
din fästmö.
All I have to say to you is
Get real
för det kommer inte
att hända.

Kämpa kreativa Malmö

På tal om arenakultur... Eurovision Song Contests logotyp för finalen i Malmö 2013... Är inte den otroligt ful? Och den kärnfulla sloganen "We are one".  Men man blir ändå rörd över det vackra budskapet. Tanken är liksom att lyfta fram Eurovisions fredsbudskap. Lite som förra året när det arrangerades i Azerbajdzjan alltså. I Kulturnyheterna säger Martin Österdahl, melodifestivalens exekutive producent att: 

- I år ville vi att logotypen skulle vara modern, vacker och specifik för just Malmö 2013. Fjärilen är en art som finns i oändligt många variationer, precis som vi människor. Den står även för förändring, förvandling, frihet och skönhet.

Kämpa, kreativa Malmö... 

ps: på tal om det, Johanna Karlsson skrev en sjukt bra text om Azerbajdzjan och Eurovision förra året. Hoppas på en Malmö-uppföljning i år.  

Arenalandet

"När konstnärskollektivet ”Ett rum med utsikt” dansar står Globen tomt" skriver Kulturnyheterna om ett verk med koreograferad dans utförd av tre arenor på en arena. Tre dansare utklädda till Globen, Hovet och Stockholmsarenan snurrar runt på scenen framför de gigantiska tomma läktarna. Det är en kommentar till hur byggandet av skrytarenor premierar viss kultur. Hur annan kultur blir lite bisarr i sammanhanget. Liksom, så liten, för små gester. 

Jag tänker på Friends Arena i Solna, "De stora ögonblickens arena" som de kallar sig. Jag bor nära och såg folkströmmarna gå dit och hem vid invigningen. Det var sjukt mycket folk och Mitt i Solna rapporterade om trafikkaos. Ska vi ha det så här jämt, frågade sig reportern. Men hen behöver nog inte oroa sig. Det är nämligen inte ofta som STORA ögonblick sker i Solna...  Fram till november 2013 har de bara runt 15 evenemang inbokade. På ett helt år alltså. Arenan används säkert till träningsmatcher och liknande, som jag inte känner till. Men det är uppenbart att Friends Arena verkligen har en viss typ av evenemang in mind. Den har plats för 67 000 personer. (Globen har plats för 16 000.) Det bor 71 000 personer i Solna kommun. De har förstått tänkt sig att dra gäster från hela landet, men man undrar ändå lite hur de har räknat. Och vad biljetterna kommer att kosta. Men Solna kommun är nog glada, de har fått sitt skrytbygge och kan låtsas att de är en riktig liten stad. (utan teater, utan kulturhus... utan kultur).  

Solna påminner om Linköping där jag kommer ifrån. Jag vet inte vad det är med mig och de här superborgerliga kulturfattiga städerna. Det är ett självdestruktivt beteende som jag inte vill gräva närmare i. Jag bara hamnar där. Linköping invigde sitt Cloetta Center 2004 med en konsert av Lars Winnerbäck, linköpingssonen. Och här är det också helt uppenbart en viss kultur som premieras. På Wikipedia står det: "Kända musikartister som har spelat i arenan är bland andra  Deep Purple, Europe, Jerry Lee Lewis, John Fogerty, Toto, W.A.S.P. och Whitesnake." Och så Melodifestivalen då. Det påminner om line-upen på Friends Arena under 2013. Eddie Izzard, Bruce Springsteen, One Direction, Kiss och Iron Maiden. (och Melodifestivalen!) 

Behöver jag påpeka att det nästan bara är män? Det finns kanske inga artister som är kvinnor och stora nog att spela på Friends Arena eller Cloetta Center. Eller så bokar de bara artister som de bokar sportevenemang. 

Äh, det var inte poängen med den här texten egentligen. Men jag såg det nu, när jag kollade. Och kulturen, kulturen som premieras. Inget annat än det som 60 000 personer kan tänka sig att se får finnas. Och så kan Solna kommun säga att de visst lägger pengar på kultur. För det gör de ju, skitkultur.