Rosa grått

Jag läser Fanny Ambjörnssons Rosa- Den farliga färgen (Ordfront förlag, 2011). Den är genialisk i sin relativa enkelhet. Färgen rosa, tänk vad okomplicerad genusvetenskapen kan vara ibland. Jag har haft Fanny som lärare vid några tillfällen. Jag minns det som att hon ofta var klädd i en matchande rosa plyschdräkt. Kram på det! Eller vänta nu, var den blå...

Anyways, jag tänker på min garderob och inser att det inte finns ett enda rosa plagg i den. Tesen i Ambjörnssons bok är att rosa som färg kopplas ihop med femininitet, naivitet, något överdrivet och too much. Prinsessor bär rosa, liksom. Rosa blir för framförallt barn ett sätt att ta plats, att få uppmärksamhet, att kräva den kanske. Många av föräldrarna i boken, som tillhör den medelklass som finns i Stockholms innerstad, vill inte att deras döttrar ska bära rosa. Färgen signalerar nämligen allt möjligt mellan undergivenhet, passivitet och klassanstruken dålig smak i deras ögon. Det är väldigt intressant.

Ambjörnsson intervjuar även queeraktivister som gärna bär rosa. De gör det också som ett sätt att ta plats. Ett femme-igt fuck you till majoritetssamhället. Att bära mycket rosa leder till mycket kommentarer, uppmärksamhet, en del våld för vissa. Det är för mycket, vilket är att göra anspråk. Rosa blir både ett sätt att kräva sin plats, samtidigt som det blir en sorts rosa utopi.

Ni får läsa boken själva. Den är verkligen mycket intressant. Framförallt för föräldrar. Men jag tänker på min garderob. Vad vill den. Vad vill jag. Jag tror att den framförallt vill, jag vill, är att framstå som neutral. Den ska vara ingenting. Helst. Jag vill vara ingenting. Ingen oönskad uppmärksamhet. Inga blickar. Ingenting. Tänk vad skönt. Som en man. Nästan. Att få välja.

Det är rätt patetiskt egentligen. Jag är inte man. Jag kan inte bestämma över vad som händer med min ”kropp” i det offentliga rummet. Bättre då att göra som queeraktivisterna. Att aktivt slåss mot det där. Istället för att försöka smälta in och därför bekräfta. Men det är väl min utopi lite. En grå utopi.