När det kommer en hyllad konstnär till Sverige är det bäst att dra öronen åt sig. Tänk vad ängsligt om man själv skulle hylla konstnären. Så oerhört ängsligt, som om man inte hade rätt till en egen åsikt. Om konstnären dessutom är hyllad lika mycket för sitt samhälleliga engagemang som för sitt konstnärliga, då är saken biff. Biff med bambuskott.
Nils Forsbergs recension av Ai Weiwei på Magasin 3 i Expressen börjar med ett tankeexperiment. Om man tänker bort konstnärens politiska engagemang och utsatthet, vad händer då med konsten? Det är förstås frestande, men meningslöst. Det finns ingen anledning att skilja på något som Ai Weiwei själv inte skiljer på.
Konstvärlden som slutet system blir aldrig så tydligt som när konstnärer tar sig utanför konstvärlden. Då blir konsten banal, för tydlig, enligt kritikerna. God i sitt politiska syfte, visst, men irrelevant för de som enbart har konstsystemet för ögonen. Kritikerna manifesterar sitt ogillande. Ai Weiwei gör konst som de utanför konstsystemet kan förstå. Som dessutom kommer vanliga kineser till gagn, genom att med sin politiska och digitala aktivism hela tiden vidga perspektivet.
Konstnären Bo Holmstrand kritiserar Nils Forsbergs recension i samma tidning och kallar det för slapp kulturjournalistik. Frågan är om den är slapp så mycket som förväntad. Det är kritik som bedömer Ai Weiwei som om han vore en vanlig konstnär. Med insikt i Kinas situation idag inser man att han inte är det. Nils Forsberg svarar genom att kalla Holmstrand för medioker debattör och kass konstnär.
Sophie Allgårdh skriver i SVD att Ai Weiwei kritiserar ett system som han själv är en del av. Det är en märklig kritik. Vem kan sägas stå utanför ett system som man lever i? Det är en naiv bild av hur diktaturer fungerar. (Om det ens går att ställa sig utanför systemet i demokratier.) Det Ai Weiwei gör, som gör honom till en viktig konstnär, är att han använder sin position i ett system till att hjälpa andra som är under honom i hierarkin. Han vidgar konstnärsrollen till att gälla samhället och kinesers liv. I eller utanför systemet. Han gör skillnad.
Något få andra konstnärer, kinesiska eller ej, kan beskyllas för att göra. Kalla mig okritisk, men jag älskar det. Inte för att man inte får kritisera Ai Weiwei. Men man får slipa sina argument lite. Slentrianmässiga invändningar faller ganska platt i sammanhanget.
2 kommentarer:
konstkritik kan vara så lol
blev glad av att snubbla in i denna text,
men jag heter leif holmstrand, inte bo
(det var jag som svarade på nils forsbergs rec)
/ Leif
Skicka en kommentar