Rebecka jämför med bloggprojektet Kroppsbilder som görs av journalisten Julia Skott. Tanken är att visa upp olika kroppar, med tillhörande "siffror", så att man inte behöver känna sig onormal för att man inser att det finns många olika kroppstyper. Men Rebecka skriver "det enda som händer när jag ser dessa bilder är att jag fortfarande tänker på min jävla kropp?"
Det jag tyvärr tänkte när jag läste bloggen var, vem är jag mest lik? Är det hon eller hon, hoppas inte hon... Sen tänkte jag; undrar vad mitt BMI är. OBS: räknade inte ut det. Har ett starkt överjag. Jag förstår att Skott menar väl med bloggen, men frågan är om den inte bara förstärker den retorik vi har idag kring kroppen som kopplat till mätbarhet och hur den på ytan ser ut. Hur den ser ut på bild.
Jag tänker på badrumsvågen. Hur stor del har den lilla tekniska möjligheten i att människor svälter sig? Att det finns en möjlighet att mäta små resultatförändringar upp eller ner? Att BMI används? Jag läste en gammal Bon där Sigge Eklund skrivit en artikel om neo-narcissister. Andres Lokko är intervjuad. Förstås inte om kroppsbild(det hade varit något) men om behov av bekräftelse. På frågan om folk är mer bekräftelsetörstande nu svarar Lokko: "Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antalet vänner." Då tänkte jag på mina 520 twitterföljare och vad vetskapen om den exakta siffran gör med mig.
Det här med självbild, kroppsbild. Det är märkliga ord. Kroppsbilden. Vad är det? Den bild man har av ens kropp. Kan man ha en bild av den som är rättvis? Ibland får jag känslan av att min kroppsbild är förvrängd, ouppdaterad. Att jag borde anpassa den till "verkligheten". Men egentligen, är det inte ett felaktigt antagande, att man kan och borde ha en "frisk" kroppsbild? Är det inte hela grejen med kroppsbild att den aldrig kan återge kroppen riktigt? Att det är en sjukt mått på en verklighet av kött, nerver och levande massa som vi rör oss med och i varje dag. Borde inte kroppen bedömas utifrån hur den känns och upplevs för den personen som har den? Istället för att jämföras med bilder av andras kroppar.
En bild kan återge en kropp lika lite som vikt, längd och BMI kan det. En spegel återger ett eko av kroppen. Ljus som studsar mot den och reflekterar hur den eventuellt ser ut. Hur den känns säger det ingenting om, fast det borde vara det mest rimliga. Kroppsuppfattning istället för kroppsbild. Kanske.
Vet ni någon som skriver om vår tids besatthet vid mätbarhet och siffror i förhållande till kropp får ni gärna tipsa!
Inlägg
5 kommentarer:
Jag har också tänkt mycket på just det här, med vår tids fokus på mätbarhet i alla dess former. Inte just ur fysiskt (?) perspektiv, men status och samhälle osv. Tror det fuckar upp folk, det blir ju extra tydligt med internet där allt är 1:or och 0:r, i verkliga livet är det ju knappast lika antingen eller. Du är inte antingen vän med någon eller inte, utan du är något slags flytande - kanske hälsar du när ni träffas, kanske inte......
Har inte skrivit mycket om det, det närmast är kanske det här - där det också finns nån bra kommentar som gränsar till det här..
http://rodeo.net/const/2011/06/30/integritet/
Just med kroppsbilder så tror jag att alla tolkar den utifrån sina egna förutsättningar. Personligen tycker jag att det är befriande att se bilder på tjejer som man själv tycker se bra ut, och sedan veta att de väger 70+ kg. Att se att ett BMI som betyder övervikt kan innebära en helt "vanlig" tjej.
För mig så bryter bilderna sönder siffrorna, för att de visar att en siffra inte betyder någonting.
Ida: intressant! Alltså det går ju hand i hand med att mätbarhet blir ett krav överallt, typ i humanioraundervisning etc. Att vissa vill att det ska se likadant ut som naturvetenskaplig.
Momji: Okej, ja, det är det som Skott skriver också ju! Det beror såklart på förutsättningar som du skriver, hur man uppfattar bloggen. Men att siffrorna ens finns där, befäster inte det att de verkligen spelar roll? Eller är det bara jag som är en hippie som stör mig på siffror generellt? Jag känner en svår motvilja mot att t.ex. beskriva min kropp utifrån BMI.
Först tipset: René Girard har skrivit om anorexi som konkurrenssamhällets mimesisbegär, begäret efter att imitera (och imitera bäst), i boken Anorexi och mimetiskt begär (Themis, 2010). Jag har själv inte läst den, men den verkar spännande. Eller viktig.
Sedan en tanke: Kan det finnas något samband -- å, detta för smygliberaler hemska ord -- mellan att vi mäter vårt samhälles kvalitet i BNP, våra kroppars kvalitet i BMI och våra psykens kvalitet via KBT? Jag menar, om fenomen som "det goda samhället", "den bra kroppen" och "det friska psyket" blir mätbara kan de också individualiseras i kollektiv bemärkelse: vi får "objektiva" måttstockar efter vilka vi kan mäta oss. Lyssna: KBT, BMI, BNP... Det vetenskapliga skimret är förföriskt.
Vad är nu denna kollektiva illusion (idén om det friska, snygga, rätta, hippa osv.) som vi alla individuellt bidrar till att upprätthålla om inte det Jacques Lacan kallar "den Store Andre", den symboliska ordning -- "Gud", "Chefen", "Staten" osv. -- efter vars internaliserade lag vi handlar?
Men håll hästarna lite, invänder vi nu, som postmoderna subjekt skiter vi väl i den Store Andre? De stora berättelserna -- sanningsanspråken på att kunna förklara världen, kristendomen, marxismen, psykoanalysen osv. -- har väl fallit? Kanske. Men, med Slavoj Zizeks vassa analyser i huvudet, hur ska vi förklara tendensen hos människor att å ena sidan hemfalla åt ett automatiserat cyniskt förnuft på politisk nivå ("De som har makt ljuger, alla ljuger, så då kan jag också ljuga för att ta mig dit jag vill...") och allmän paranoia ("Man kan inte lita på någon. Det är alltid någon dold makt som styr...") och å andra sidan en lust att åsamka den egna kroppen så mycket hård, kalkylerande disciplinering (tänk på alla stegräknare, vågsiffror, sifferdieter -- eller antalet kroppsliga idealbilder som bombarderar oss i medierna)? Kanske har "den Store Andre", vår kollektiva illusion, flyttat till en plats där vi för att kunna uppleva oss som verkliga i denna alltmer individualistiska, cyniska, datoranimerade och abstrakta värld måste ta idealbilderna från medierna och PÅ RIKTIGT karva in dem i våra kroppar och psyken (rätt mått, rätt halter av det eller det ämnet)? Det är det destruktiva priset vi betalar för vår avsaknad av den Store Andre där den behövs för att skapa ett samhälle baserat på något annat än konsumtionssiffror, midjemått, piller och psykiska problem som trycks in i KBT-scheman.
K.D.
Lyssnade på Radiolabs avsnitt "Numbers" från -09 imorse, som jag kan rekommendera. Ingen specifik koppling till kroppsuppfattning, men däremot ett fint avsnitt där de talar om friheten och styrkan i att tänka på siffror och räkning som någonting som även om vi konstruerat hela vårt samhälle kring det, samtidigt är någonting som vi, åtminstone i visa tider av vårt liv - både som ung och gammal, inte alls använder för att leva våra liv.
I alla fall, länk: http://www.radiolab.org/2009/nov/30/
Skicka en kommentar