Bildbonus!

"ART, HARMONY, JOY, JUSTICE, ABUNDANCE, PEACE"

Den här bilden tog jag i Caochangdi, konstdistriktet i östra Beijing där Ai har sin studio med de kända turkosa dörrarna. Synd att bilden är av så dålig kvalitet. Jag frågade någon, minns inte vem, om det fanns en tanke med texten. Han trodde inte det. Sådana där små regionala slagord finns överallt. Men ändå; ironin.

En stad av våld

Poliser utanför porten till Ais studio i Caochangdi i Beijing. Från svd.se

Ai Weiwei skriver i Newsweek om Beijing som mardrömsstad. Som ett Kafkaslott, men utan metaforerna. Banalt i all sin tydlighet.

Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird’s Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence.

Det är en text som även fångar min personliga känsla av Beijing. Texten är inte överdriven. Inte melodramatisk. Den är poetisk men konstaterande. Den kinesiska misären är en misär som inte går att romantisera. Det fula. Det fattiga, men på det själsliga planet. I Beijing är det som mest tydligt.

De sovjetliknande boulevarderna, sandstormarna på våren, allt som tillslut får samma dimgrå färg. Luftrapporten varje dag; unhealthy, unhealthy, very unhealthy. Det är amerikanska ambassaden som gör den. Kinesiska staten skulle aldrig erkänna hur dålig luften verkligen är. Känslan: jag kan inte andas här.

Försäljarna på gatan, böjda huvuden. Ingen är särskilt intresserad av en vithyad som en själv. De har annat att tänka på. Apatin. Den går inte att komma undan. Turister klagar på de otrevliga kineserna. Newsflash. Man blir inte trevlig av att leva i en diktatur. Man blir inte trevlig av att bli trakasserad av polisen. Att få se sitt hus köras över med bulldozers.

Man åker till Beijing för att turista i makt. Man är en blåögd besökare i ofriheten. Man vågar inte fråga för man vet aldrig vad man får för svar. Ibland svarar de "Ja, ja, såklart" men ofta de där spelat oförstående ögonen "vad menar du?". Man vet inte var man ska börja. Jag har hört folk säga att de älskar Beijing. Jag ville svara; hur kan du älska det? Det finns så många fina människor, så mycket att se. Men ändå. Man kan inte älska Beijing. Man kan älska det i Beijing som inte känns som Beijing. för Beijing är partiet, på något sätt.

Varje dag runt fem-sex blir det trafikkaos i hela stan. En eftermiddag råkar taxichauffören i vars bil vi sitter i köra in i en annan bil. En dyr bil. De stannar. Taxichaufförens ögon när han inser att det är hans fel. Den fullkomliga tröttheten. Kvinnan i den andra bilen, klädd i dyra kläder, skriker. Chauffören nickar hjälplöst. Ser ner och säger ingenting. Det är så ofantligt svårt att se. För det finns liksom inget skydd för honom. Det var Beijing i ett nötskal. Den som är fattig och råkar illa ut är utan hjälp. Komplett utan hjälp. Även om det skulle vara den andra kvinnans fel egentligen. För hon är rik, hon är antagligen partimedlem. Han är bara en vanlig man. Vem bryr sig om vanliga män? Ingen i partiet i alla fall. Inte polisen. Inte det juridiska systemet. Vi är tvungna att dra därifrån. Man kan råka illa ut som utlänning om polisen dyker upp. Så säger turistskrönorna. Vi lämnar taxichauffören. Trycker en sliten sedel i hans hand. Han märker det inte knappt.

Beijing is two cities. One is of power and of money. People don’t care who their neighbors are; they don’t trust you. The other city is one of desperation. I see people on public buses, and I see their eyes, and I see they hold no hope.

Beijing är det perfekta giftermålet mellan kapitalism och kommunism. Det är ett lyckligt äktenskap för alla utom invånarna. Att Old Ai skriver en så utlämnande och ärlig text kan bara betyda två saker. Antingen har han förlorat allt hopp. Eller så vet han att de inte kommer åt honom. Jag hoppas att det är det senare. Jag hoppas verkligen det. Men jag vet inte vad som i övrigt tyder på det.

Den gudomliga boutiquen

På Färgfabriken kan man just nu se Katarina Elvén och Karin Lindhs utställning Den gudomliga boutiquen. Jag gick dit, dels lockad av tramsiga namnet också på grund av den enligt beskrivningen på hemsidan "kretsar kring konsumtionens bilder, objekt och historia". Spännande tänkte jag. Eller förhoppningsvis så.

Utställningen består av interiör från varuhus och bilder på skuggor av modemagasin. Symmetriskt uppställda skospeglar återger mig upphackad och stirrande tillbaka. "Är det här allt?". (Konsumismens eviga fråga.) Det är svårt att skilja på utställning och utställningsrum, vilket antagligen är meningen. En ensam varudisk tronar hermetisk i det ena rummet. Jag blir förvirrad. Fortfarande denna känsla av tomhet. Var är... objekten? De finns inte här. Varorna har trollats bort av konstnärerna. Varuhusinteriör i sig är inte spännande för oss. Ögonen är för vana. Glider över utan reflektion. Så vad händer när enbart inramningen finns kvar? Utställningen är ett försök till att trolla det magiska samband mellan framgång, åtrå och varor som är så förhärskande i vår tillvaro.

Genom att härma, förflytta och miss-bruka varuvärldens språk och arkitektur försöker de upphäva och ta tillbaka det grepp marknadens visuella retorik har över våra drömmar och handlingar...

skriver man om konstnärernas taktik i utställningsbeskrivningen. Jag köper det. Det är ett intressant försök. Men magin blir inte riktigt omvänd. Skospeglarna och disken är för snygga. Med mina konsumtionsögon kan jag inte se på dem som något annat än estetik. Produkter lösryckta ur sitt sammanhang. Jag vill äga en av de där skospeglarna och går därifrån med en känsla av fortsatt tomhet. Samtidigt som jag tvingas till att reflektera över var magin egentligen sitter.

Tips: Den 14 september kl 19 kommer det vara "performance, föreläsning, release och bar" på Färgfabriken med Katarina Elvén och Karin Lindh som presenterar ett nytt textverk och dessutom låtit konstnärerna Petra Axelsson, Maja Hammarén och Ulrika Sparre göra varsitt verk i anslutning till Den gudomliga boutiquen.

Den gudomliga boutiquen finns kvar till den 16 oktober.

Våldsam harmoni i Kina

Ni vet när jag hängde i Kina i våras? Nu finns numret med reportaget jag skrev i Konstnären, "Våldsam harmoni i Kina", på nätet. Det handlar om förföljda konstnärer i Kina och om konstnärer som inte alls är förföljda därför att de vet att hålla käft. Läs!

Jag intervjuar Philip Tinari där bland annat, chefredaktören för LEAP Magazine där, en extremt bra tidning om kinesisk konst på både engelska och kinesiska. Tips om man är intresserad av samtida konst och/eller Kina eller bara av en jävligt bra och snygg tidning.

Modesamtal i Malmö

För er som finns i Malmö! På tisdag den 23 augusti samtalar bland annat jag om 'mode, känslor och politik' på Malmöfestivalen. Det är Fordral som anordnar och andra medverkande är Hanna Witrock, Lisa Svensson och Margareta Melin.

Kom! Det kommer bli kul. Platsen är Biograf Spegelns foajé och tiden är 18-19.

M-O-D-E

Jag måste sluta ljuga på denna blogg... Måste även sluta skämta om sjuka ideal men vad ska man annars göra? Gråta? Ja, kanske det.

Jag tänker istället på helt andra saker. Jag har inget intresse av att VARA mode. Min person måste få vara separerad från allt det där, annars kvävs jag. Men om man inte ÄR mode, vad är det då som gör en legitim som skrivande om mode? Om inte en Jil Sanderkavaj, en Gareth Pughtopp eller för den delen en liten billig Marc by Marc Jacobstygpåse inte bevisar att jag ÄR en del av allt det där? Var ligger det, liksom? Är det ändå inte smaken som i slutändan legitimerar en modeskribent, om det nu är det man ska föreställa? Om man ska vara lite cynisk?

Det är sånt jag går och funderar på. Postmodeveckeranten, där fick ni den. Tjoff.

Modevecka

Vet ni att det finns modemänniskor som lever på smink! Det är för att de inte tillåter sig själva eller varandra att äta någonting annat. Jag har själv sett dem. De står på damtoan och tuggar i sig ögonskugga och läppstift som de fått i goodiebag från Max Factor på modeveckan. Sen när man kommer in lägger de på russinfejset igen och stirrar ut en. Ögonen är som knivar. Munnen är kladdigt blå, pärlemor och röd.

Bild: bästa Nanna Johansson

"Back-kvinnan"

Gissa min syster.

Bilder härifrån