Tankar kring turism del II

I Beirut i somras. Jag och Jakob är där på semester och vi kände ingen. Beirut är en gåta för oss, gömd bakom tonade hummerbilrutor, mörka solglasögon och skottskadade husfasader. Vi har en Lonely Planet-guidebok och Internet till vår hjälp. Vi är turister. En kväll går vi till en restaurang som det tipsas om i guideboken. Det står att det är autentisk atmosfär och äkta libanesisk mat. Ägaren ska vara lite excentrisk, står det. När vi kommer in i den lilla restaurangen är det uppenbart att det inte bara är vi som fastnat för just den beskrivningen. (Lonely Planet är en av få guideböcker till Beirut som är lätt att få tag på.) Därinne sitter cirka sju andra par, av västerländsk härkomst, och skäms. Jag skriver skäms, eftersom det var så uppenbart att alla gått dit för att få en autentisk atmosfär, och istället får en spegelbild av sig själv och sitt turistskap slängda direkt i ansiktet, förvrängda som spegelhuset på Gröna lund. Stämningen inne på den där restaurangen var tjock som mannagrynsgröt. Inget av sällskapen pratar med varandra. Inte ens de som blivit satta vid samma bord i brist på plats. Även fast det säkert är många olika nationaliteter därinne så räcker det inte. Gästerna hade gått dit för att se libanesisk kultur och istället fick de rodnande se sig själva.

Vi känner förstås samma sak som de andra, men kan inte riktigt låta bli att förundras över denna extremt intressanta situation och kan inte sluta skratta. Vi beställer in mat och vin och känner oss som turister i turismen. Det är ett billigt knep som syftar till att vi ska få känna oss (i alla fall lite) som individer. Restaurangägaren var uppenbarligen medveten om sin status som excentrisk och spelade på den, samtidigt som han såg extremt trött och sliten ut. Vi går därifrån, både generade och upplyfta. Vi hade bestämt oss för att acceptera vår roll som turister. Att acceptera att det som turist knappast går att finna något som är ”autentiskt” och att detta heller inte är något som bör eftersträvas. För det är en fantasi, skapad av resehandböcker och –tidningar, för att sälja just- turism.

Några dagar senare befinner vi oss i en liten by på syriska landsbygden. Vi har bokat ett slumpmässigt valt hotell. I dalen nedanför byn smyger hyenorna genom de lummiga olivlundarna på natten. Ägaren till hotellet är, just det, också ganska excentrisk. Han har bott i USA, sjunger och spelar ett stränginstrument vars namn jag nu inte minns, och bjuder oss på te. Vi är de enda gästerna eftersom det är lågsäsong. Han hävdar att han är med i vår guidebok. Jag kollar sedan men hittar inte hans hotell. Det var kanske i någon tidigare upplaga, men nu är han borttagen och det kändes lite tragiskt. Ägaren verkade vara nöjd över att ha blivit tipsad om i guideboken, medan han körde sin lilla repertoar av historier som hans fru helt uppenbart inte orkade lyssna till för sjuttiofjärde gången. Hon log snett och plockade bort våra koppar. Kanske ansågs han inte längre excentrisk på det rätta sättet, på det autentiska sättet. Kanske var hans hotell för slitet, för illa skött.

Men jag kunde inte låta bli att tycka att det var synd att hans femton minuter i Lonely Planets rampljus var över, samtidigt som det kändes lite skönt att inte behöva stöta på några autentitetssökande amerikaner i korridoren på morgonen.

(Apropå det, blir man någonsin mer rasist än som turist? Turistande ryssar är si, turistande italienare är så. Amerikaner ska vi inte ens prata om.)

Tankar kring turism del I

Det är inte lätt att vara turist. Det ska inte vara lätt att vara turist, i alla fall om man reser till ett så kallat u-land. Det enda sättet att vara turist i fattigare delar av världen med någon slags förstånd i behåll är att ha konstant identitetskris och dåligt samvete under hela resan. Man måste svetta sig igenom det.

Eller nä, nu överdriver jag. Men gud vet att det är så jag hanterar de extrema klyftor som gör sig påminda så fort man åker ett visst antal mil söderut, västerut eller österut. Allt man rör vid som turist blir liksom lite smutsigt. Det är så det känns. Varje nyfiken blick man kastar och varje girigt andetag insupande ”äkta kultur” förändrar det som man intresserar sig för, samtidigt som det lämnar en själv relativt oförändrad.

Visst är turismen viktig för många områden. Det är så vi har ordnat det för oss. Vissa delar av världen blir liksom satta bakom glas, så att vi andra kan komma och titta och förundras. Turistande är ofta ett sökande efter ett nu, ett letande efter autentiska människor och platser, som förstås är helt befängd. Det är kapitalismens sentimentala baksida. Vi sörjer det som vi förlorat samtidigt som vi ivrigt hejjar på ”den oundvikliga utvecklingen”.

Man kan slippa det här om man åker till Europa, USA och eventuellt Japan. Man kan slippa hamna i den obekväma situationen att vara relativt rik västerlänning. Problemet är att man ju är det, oavsett. Man kan inte komma ifrån det. Det om något, är en insikt som kan komma ur turismen. För jag tror inte att det är bättre att stanna hemma. Man måste ju bråka lite med sig själv.

PS

Om någon av er råkar befinna er här får ni gärna höra av er! Jag finns på sannasamuelsson(a)gmail.com.

Hej

Jag är i Beijing. Ja. Glömde säga det! I två månader. Blogspot är blockerat. Jag skriver detta medelst magi. Wish me luck!

På IKEA i Beijing

Jag och Jakob befinner oss på IKEA i Beijing. Vi har tagit en taxi dit, mest för att kunna handla köksattiraljer på ett enkelt sätt, men också för att kunna köpa en hel del svenskt godis. På vägen dit åker man förbi den gigantiska OS stadion. IKEA ligger inte alls långt ut, inte här. Vi skyndar genom de svenska drömhemmen, nu fyllda av medelklasskineser som prövar sängar, nyper i gardiner och öppnar och stänger skåpsluckor. Jag ser till och med en kvinna som sover under en filt i en av sofforna. Vi vill inte fastna. Nu gör vi det här snabbt, säger vi, luttrade som vi är.

Men vi fastnar. Vid ljusavdelningen börjar Jakob trycka ner doftljus och värmeljus i vår IKEA-påse. Det är i alla fall bättre än att fastna vid porslinet, tänker jag. Vi går vidare. Fastnar lite till vid växtavdelningen. När jag står där med en dammig murgröna i famnen stannar en kvinna mig. ”Uh excuse me can I take a photo of you?”. Hon har wayfarers med tjocka bågar och en gigantisk kamera. Jag tvekar först, innan jag kommer på det extremt lulsiga i att som svensk flicka bli fotad på IKEA i Beijing. Hon dirigerar mig till ett gigantiskt ställ med fejkblommor. Jag ställer mig bredbent, med händerna i fickorna. Hon rättar mig, pekar, ”Can you stand like this?” Jag drar upp benet i en bloggpose. ”Like this?” ”Yes!”. Hon visar mig bilden. Jag är glad att mina rodnande kinder inte syns på bilden och godkänner. Det är för ett ”social network”, förklarar hon och nämner ett namn som jag inte uppfattar. Hon ska skicka en inbjudan via mejl.

Efter kassorna ligger svenska matavdelningen. Jag vaktar våra påsar medan Jakob fyller en varukorg med knäckebröd, Norrlands guldöl och Ahlgrens bilar till vad som ska bli ett värde av 400 kronor. Framför mig hänger en skärm med filmer som visar svenska traditioner. Midsommar, kräftskiva, göra köttbullar, äta bakisfrukost, allt skildrat i ett lätt rosa skimmer. Jag står som paralyserad och stirrar. Varje gång Jakob kommer tillbaka med ett lass svensk mat hoppas jag att han är klar så att jag inte behöver stå där längre. Men det dröjer. Jag känner hur jag börjar kallsvettas. Detta är propaganda. Kulturimperialism, i form av knäckebröd från Leksand. Vill jag att alla medelklasskineser ska bo i IKEA-hem? Nej. Kommer de att göra det? Troligtvis inte. Inga kineser tittar på tv:n när de går förbi och skämtar om de höga priserna (helt vanliga svenska priser, för övrigt).

Det är bara jag som står där och stirrar. Kineserna är vana vid propagandafilm.

Om frihet och Lady Gaga som alien

This is the manifesto of mother monster.

On G.O.A.T, a goverment owned ailen territory in space, a birth of magnificent and magical proportions took place. But the birth was not finite. It was infinite.

As the wombs numbered, and the mitosis of the future began, it was precived that this infamous moment in life is not temporal. It is eternal. And thus began the beginning of the new race. A race within the race of humanity. A race wich bares no predjudice, no judgement, but boundless freedom.

Citatet ovan kommer ur introt till videon för Lady Gagas senaste singel "Born This Way". Egentligen kan det nog avfärdas som en sorts dekorationstext snarare än som ett budskap, men jag tycker att leken med pånyttfödelse är intressant. Gaga blir i videon förlöst av en fördubblad modell, i en kalejdoskopiskt rymdfödelse. Pånyttfödelse betyder i Gagaversionen två saker; en nyvunnen frihet, men också avkastade av det gamla; inga fördomar och inga ingrodda föreställningar. Det är en uppenbar flirt med den del av Gagas publik som antas tillhöra någon slags minoritet; "You’re black, white, beige, chola descent. You’re lebanese, you’re orient"(...) "No matter gay, straight, or bi. Lesbian, transgendered life", som hon så elegant uttrycker det i texten.

Men jag vill mena att det även finns en koppling till pånyttfödelse så som det ofta porträtteras i modet. Den pånyttfödelse som kräver en viss sorts neutralitet; ungdom, vit hy och gärna en lätt ätstörning. Den pånyttfödelse som modellerna förkroppsligar. Inte en kroppslig, utan en estetisk sådan. Den kräver bara en sak egentligen; minimalt med kropp. Modellerna är alla utbytbara. De går på rad, och är för ett ovant öga svåra att skilja från varandra. De liknar varor på ett varuband. Modellens födelse runt 1890 var också parallell med den breda konsumtionen i Europa. Modellens uppgift är att vara en kropp, att fylla ut kläderna. Men varje liten valk och antydan till personlighetsdrag stör denna process. Modellen är en kropp utan kropp. En människa utan mänskliga drag. Detta för att kläderna ska få så stort utrymme som möjligt. Hon är den vita kanvas som modet målas på.

Modellen är en alien, precis på samma sätt som Lady Gaga framställer sig som det. Transformationen är här upphöjd, idealiserad. Bort med det gamla. Allt ska bort. Och så vidare. Ofta är det svårt att känna igen Gaga från olika bilder, eftersom hon är så hårt sminkad och stylad. Det är tydligt att det evigt föränderliga är ett ideal som förs fram. Lady Gaga har inget eller tusen ansikten. I "Born This Way" fullbordas det budskapet, under en lätt violett hinna av hbtq-rättigheter.

Det som är problematiskt med det budskapet som Gaga för fram i videon är att inte alla tillåts transformera sig. Modepånyttfödelsen kräver alltså vithet, ungdom och en smal kropp. Dessutom kräver det kapital, för en person som inte är modell. Lady Gaga är även hon vit, smal och ser relativt ung ut, även om hon inte är en tonåring. "Born This Way" är motsägelsefull. Den har delvis pånyttfödelsetemat, men också ett annat; "I’m beautiful in my way, ’cause god makes no mistakes. I’m on the right track baby. I was born this way". Det beständiga i att vara pånyttfödd? Du räcker kanske inte som din mamma födde dig, men som alien, eller som ett little monster, som Lady Gagas fans kallar sig, har du möjlighet att välja vilken identitet du vill.

Pånyttfödelsen i "Born This Way" är en födelse in i en varufierad tillvaro. Alla får vara med, bara de konsumerar. Här finns inga fördomar och inga gamla identiteter som ligger och skräpar. Ingen svettig kropp som skaver. Jag är inte säker på att det är den definitionen av frihet som vi behöver.

Gays Against Gaga

Gays Against Gaga sätter fingret på de extremt blandade känslor jag har inför fenomenet Lady Gaga. Det är en blogg som ifrågasätter artistens påstådda engagemang i HBTQ-frågor. Dels ifrågasätter de att en mycket vinstgenererande artist i princip utmålar sig som en representant från en mycket aktiv rörelse- på lösa grunder. Dels hennes samarbete med Target och andra företag, som enligt uppgift ska bidra med medel till konservativa anti-gay politiker i USA. De tycker även att hon framför en pinsamt klyschig glitterversion av den queera kulturen. De ser henne helt enkelt som en produkt riktad direkt mot gaykulturen, kommen direkt ur ett kapitalistiskt maskineri.

I hennes nya låt Born This Way är det mer uppenbart än någonsin. (Född på vilket sätt, liksom? Supersmal? I köttbikini? Straight? Snacka om att relativisera andras kamp.)

Ur bloggen:
"Fake cultural dissent isn’t neutral—it displaces the social space once fulfilled by ACTUAL cultural dissent. So we end up with products for change instead of movements for change. And we’re left with more and more consolidation of power into fewer and fewer hands. It’s not a step forward when energy that was once poured into building sustainable alternatives to corporate culture now get poured into worshipping our corporate overloards. Especially since economic inequality is what fuels homophobia the most."

Jag blir så löjligt tacksam när det teoretiska och det populärkulturella kan mötas på ett så fantastiskt bra sätt. Edward Said, bell hooks, Justin Bieber och Lady Gaga på samma gång. Wow. Tack. Läs!