-"Nu ryker modebloggarhåret!"
-"Aaaaah!"

'Modebloggaren'

"Varför skulle jag klanka ner, skriva dåligt om någonting..?" Gillar den här filmen- sätter lite fingret på vad som är problematiskt med hela grejen- det är inte fint att vara negativ. Carl-Axel Wahlström har gjort den för Fashion Tale, via Lisa C.

Beckmansportfolios

Martin Aaslund M11

Emelie Karlström M11

Christina Wessén M12

Madeleine Vintback M11

Maria Jenjé Lundqvist, M11

Det är föredömligt att Beckmans har sina studenters portfolios uppe på nätet. Kul att kolla igenom framtiden, eh, så att säga. Några blandade favoriter från Beckmans modeklasser ser ni ovan.

Hatar hur man verkligen behöver välja mellan internet och livet, ni vet?

Givenchy

Har missat hur fin Givenchys herrkollektion för Spring 2010 är. Lite tantscarf möter rockabilly möter East 17. Bilder från style.com

klackar

Jag har tänkt på det här med män och högklackat lite. (surprise!) Om män i högklackade skor blir realitet även utanför modevärlden är det faktiskt en klar vinst. En av det här decenniets stora landvinningar. Jag skojar inte.

Naturen och jaget

Francesco Vezzolis verk Greed- en reklam för en parfym som inte existerade.

Caspar David Friedrichs Munk vid havet(Der Mönch am Meer)

Affischbild för Man tänker sitt

Ser en tydlig koppling mellan parad-utställningarna på Moderna museet och Nationalmuseum just nu. Moderna museet försöker föra fram Salvador Dalí som en konstnär som kan säga något om vår egen tid. Samtidigt parar de ihop Dalí med Francesco Vezzoli, en nutida konstnär som jag måste erkänna innan mest funnit i mitt bakhuvud som en vacker man i en intervju i ett Fantastic Man-nummer. Kanske är detta symptomatiskt, Vezzolis konst verkar till viss del handla om jaget och fåfängan. Samtidigt är Vezzoli besatt av andra stjärnor, i sitt eviga utforskande av kändismyten. Dalí blev under sin tid beskylld för att vara, med ett bra ord, mediahora. Sanningen är väl att han använde sitt kändisskap i sin konst, vilket kändes ovant då, men som är det som nu kopplar ihop de två utställda konstnärerna.

Nationalmuseums utställning med Caspar David Freidrich känns vid en snabb blick kanske långt ifrån Dalí och Vezzolis gränsöverskridande kändiskonst men jag ser en tydlig koppling till vår tid. I en tid när våra jag, om vi upplever att vi har sådana, upplevs som allt mer suddiga finns det någonting extremt åtråvärt i Friedrichs ensamma vandrare i överväldigande landskap. Hans personer är öar, som står i någon slags vördnadsrelation till naturen, om än tydligt skild från den.

En vän hävdade häromdagen att det kommer komma en ny romantisk era snart. Frågan är om den inte redan är här, i alla fall i vissa sammanhang. Tänker på Man tänker sitt-romantiken, naturproggen som verkar vara tillbaka i en sorts avpolitiserad version, Stadiumreklamen med väderbitna män och kvinnor i extrema landskap.

Den jag-kult som presenteras på Moderna museet känns lite stressande. Friedrichs däremot är lätt att idealisera i dagar som dessa. Kanske behandlar Vezzolis konst och vissa delar av Dalís produktion fenomen i vår tid som upplevs tidstypiska men kanske inte så önskvärda. Friedrichs målningar blir i sammanhanget en utväg, en älskad myt som vi gör allt för att fortsätta tro på.

Denna fredag...

Ses vi?

Nyamko hjärta Kissie

Måste hålla med Jakob- det finns något mycket märkligt med att Nyamko Sabuni, Sveriges integrations- och jämställdhetsminister, delar ut priser på Veckorevyn Blog Awards. Att hon sedan av en händelse fick dela ut priset till Kissie för kaxigast blogg är ju mest ironiskt.

Under samma helg höll för övrigt RFSL en queer-konferens i Stockholm. Sabuni skulle mycket väl kunnat vara där, men tydligen upptagen med annat.

Mole-skinn

Moleskin-böcker. Ni vet, de där skrivböckerna som Hemingway använde. De använder det som marknadsföring. Som att hans konstnärliga produktion på något sätt hade med dem att göra. Den hade ju sett likadan ut på ett Hello Kitty-block.

Hursomhelst: jag är en sådan person som brukar köpa såna. Kommer till skolan med mina monokroma skrivböcker och kalendrar. Svart läder, Moleskin-namnet osynligt tryckt i pärmen, liten ficka därbak, god smak, medelklass, patetik. Det händer att jag får komplimanger för dem. Då skäms jag.

Varför måste jag ha dem? Måste jag identitetsmarkera så till den grad att jag måste göra det även med skrivdon och skrivböcker? Kanske finns det något närmast vidskepligt över det. Lyckad skrivbok- lyckad människa. Hemingway använde dem, vet du. Det finns en ficka där bak. Hu.

Speglar speglar

Var nyligen på vodoo-utställningen på Etnografiska museet i Göteborg- kan rekommenderas. Vodoo-religionen på Haiti använder sig av mer eller mindre, för oss alltså, vardagliga föremål som anses besjälade. Stora speglar till exempel ses som ett sätt att få kontakt med andevärlden.

Det fick mig att fundera över vårt förhållande till speglar. Vårt noga granskande av den egna spegelbilden, vad är det vi försöker få kontakt med då? Är det oss själva, vårt innersta väsen? Eller är det någon slags objektiv bild av oss, den som andra ser med, underförstått, neutrala ögon som vi söker? Tonårstiden är för många en tid av intensivt spegelstirrande– det är också en tid av självvridande/värderande/lära-känna-på-nytt.

Spegeln har funnits ända sedan antiken, men det var inte förrän under 1500-talet som tekniker för att göra den mer exakt kom fram. Under 1800-talet fick man möjlighet att massproducera, vilket gjorde att dess status som lyxvara försvann och den stora massan i Västvärlden fick tillgång till den. 1800-talet var också ett århundrade av självkontemplation, självkontroll och navelskådande. Kan man koppla ihop de här två kanske? Att besattheten av det egna jaget inte kunnat vara så starkt förrän alla hade tillgång till en spegel? Eller kanske var det så att massförsäljningen kom sig av att alla hade behov av att kunna se sig själva på lite håll?

Bild: Narcissus av Caravaggio, cirka 1597-1599

Martin Margiela has left the building

Martin Margiela designar inte längre för sitt självbetitlade modehus, och har enligt uppgift inte gjort det på en lång(?) tid. Renzo Rosso bekräftar även att Haider Ackerman blivit erbjuden jobbet, men nekat. Via Fashionologie:

"Over the weekend, Margiela majority stakeholder Renzo Rosso finally confirmed: "Martin has not been there for a long time. He is here but not here. We have a new fresh design team on board. We are focusing on young, realistic energy for the future; this is really Margiela for the year 2015." Also confirmed: the fact that Haider Ackermann was offered creative directorship, but turned it down — likely because the brand refuses to publicize the head designer."

Så svaret på Style.coms Sarah Mowers fråga "What on earth is happening to the Maison Martin Margiela?" efter den märkliga ss2010-visningen(se ovan) är alltså formulerat, kan man anta.

"Oh, got to get to the video store"

KM: Anyway, we moved back home after we finished school.

LM: I didn't want to be an English professor, and Kate didn't want to work in museums. We wanted to design. So we thought the best way to approach becoming designers was to move home and watch horror films for a year! Our parents thought we were losers. We didn't tell our friends.

KM: When I was 6, I would tell people, "I want to be a fashion designer." And so, when we left school, I said, "We have a lot of research to do. I'm really interested in horror films right now, so we should start watching as many as we can." Our parents never once said to us in that year after school, "You guys . . . " Most kids come out of college and they-

LM: Want to live on their own.

KM: We were like, "Oh, got to get to the video store."

Underhållande intervju med Rodarte-systrarna från Interviews hemsida, Natalie Portman intervjuade, men det ska man inte låta sig störas av.

Stevie Nicks!

Nyss hemkommen från Fleetwood Mac-konserten. Stevie Nicks är och förblir den enda stilförebilden man behöver. Klädbyte mellan varje låt, cirka, och klädd i sjok och sjalar, sammet och platåskor. Mikrofonen samt tamburinen var dekorerad med svarta band och kedjor. Mer bilder finns här.

...

Pratade med min syster om det här med att klä sig för speciella ändamål. Om jag till exempel ska spela skivor någonstans, hur klär man sig då? Min patetiska lösning är: snygga kläder, men inget smink. Man får inte vara överklädd om man ska verka seriös på ett manligt område. Samtidigt vill jag uttrycka att jag inte är en vanlig skiva-skivor-person, därav de snygga kläderna. Notera att jag sammankopplar smink med överklädd. Notera även att det hela FUNGERAR. Alla är sjuka i huvudet, inklusive mig själv. Varför avslöjar jag det här nu igen?

Allt finns på internet

Det finns någon slags allmän tanke om att allt är upptäckt, sett, avbildat och utställt. Med den tanken kommer av någon anledning ofta något slags antagande om att man själv sett allt, i alla fall på bild. Allt finns ju på internet?

I själva verket är det bara vissa saker man faktiskt ser. Tänker på vilka kroppar man ensidigt exponeras för gång på gång. Till slut blir det svårt att föreställa sig en annan sorts kroppar. Men vårt mediaklimat beskrivs samtidigt som att det är öppet för alla, allt, todo får finnas på tv, internet, och så vidare. Vad händer med de kroppar som inte ens får visas när det som man kallar för allt exponeras, vräks ut, viks ut?

...

vs.

Stefano Pilatis Yves Saint Laurent vs. Lindsey Lohans Ungaro. Det är något ruttet i konungadömet Paris, va?

Inne/ute igen

Det är märkligt hur många av de som var en del av modebloggsfenomenet på något sätt blivit mer inne/ute-fokuserade än de av den gamla skolan.
Egentligen, eftersom modebloggarna är del av något form av vidgande av hela vem-får-uttala-sig-begreppet så borde de rimligtvis motsätta sig den sortens svart/vitt-tänk. Men istället, så fort de kommer nära traditionell media så blir det pannkaka av det, verkar det som.

DJURMÖNSTRAT ÄR HETT I HÖST. OM DU KÄNNER DIG TJOCK ÄR DET BARA ATT SÄTTA ETT HÄRLIGT SKÄRP I MIDJAN. Bla-bla-bla.

Fåglar, romantik, Athena, Farenheit 451?

Nu när Gareth Pugh-bilderna kommit är det som vanligt dags att bestämma sig- fult eller fint? Kanske spelar det ingen roll förresten. Pugh har gjort ett tydligt steg bort från sin färgmonokroma svart/vit-skala. Det känns också som att något av det engelska allvaret har försvunnit med den. Det är en mjukare kollektion, även om jag kanske inte skulle dra mig så långt som att kalla den romantisk. Kanske skulle man kunna se det som en utomjordings, ja, oundviklig referens, försök att tolka mänsklighetens moderna romantik-sagor.(Förlåt, men ni vet att jag gillar den här sortens långsökta tolkningar..!)
Som LisaC nämner så har Rick Owens fru Michelle Lamy sina fingar med i spelet också, något som definitivt syns på vissa av plaggen, framförallt jackorna kanske.

Jag kommer att tänka på fåglar, delvis på grund av de extravaganta huvudbonaderna, men även på grund av siluetten och att många av plaggen helt enkelt ser lite ruggiga ut. Samtidigt påminner fjäderhuvudbonaderna lite om Athenas fjäderhjälm, kan vara helt ute och cykla här dock.

Den övriga stylingen fortsätter definitivt på det monokroma temat, med gråmålade ansikten och hår. Styligen påminner mig om framtidsdystopiska filmen Farenheit 451, där brandkåren inte är till för att släcka bränder, utan snarare står för dem, eftersom böcker är förbjudet och det är deras uppgift att bränna dem.

Vilket maraton i lösryckta referenser det blev, detta. Hursomhelst, för mer bilder och Tim Blanks recension: style.com