Fashion and Materiality

Det här hade jag tyvärr glömt bort, medan jag bokade bort helgen, men Centrum för modevetenskap har sitt årliga symposium i helgen! Temat är Fashion and Materiality och det hela äger rum nu den 2-3 oktober på Filmhuset på Gärdet i Stockholm.
Programmet innefattar bland annat föreläsningar om Maison Martin Margiela, Marlene Dietrich och panelsamtal med Olga Vainshtein, Valerie Steel mfl.

Göteborgsexotism

Kom precis att tänka på en sak: angående den svenska musikscenen och dito musikjournalistik/kritik. Är det inte så att många av de uppburna banden/artisterna/producenterna just nu kommer från Göteborg? Medan de som skriver om dem, det vill säga journalisterna, oftast är baserade i Stockholm? Leker lite med en generalisering nu, men kan man se hela Göteborgshypen som någon slags Stockholmslängtan efter något lite mer äkta och genuint än vad man upplever sig finna i den kalla hemstaden? En sorts göteborgsexotism, helt enkelt?

Menar verkligen inte att jag är fri att kasta den första stenen, men förstår ni vad jag menar?

Frankenfashion

Lite fånig men också ganska fin film. Som en liten saga om modets kannibalvanor riktade inåt, mot sig själv och de sina. Inspirationen ska komma från hur Frankenstein-monstret kommer till, med delar från olika människokroppar. Regisserad av Alex Turvey och är en del av Dazed & Confuseds film-festival-ish-projekt Dazed's Fashion in Film.

En vaginal rejuvenation, tack.

Senaste numret av Bang har tema Fria ord, och tidningen går bland annat via Iran, Kirgiztan, Polen, USA och Tanzania på jakt efter dessa.

Johanna Gohman skriver i en artikel som ursprungligen publicerats i amerikanska BUST om vaginal kirurgi, något som ökat i USA och Storbritannien det senaste decenniet. Kvinnor väljer alltså att få sina kön friserade på kirurgisk väg, något som kan innebära omgjorda eller till och med borttagna blygdläppar eller ibland en vaginal "rejuvenation", det vill säga, att man syr ihop vaginaöppningen till viss del.
Varför de gör så? Det självklara svaret är förstås att de vill ha en snyggare slida, och med tillägget, att de vill bli säkrare på sig själva. (Argumentet som kan användas i alla sammanhang, för att försvara allt som går att tjäna pengar på, verkar det som.)

Hur ser då en snyggare slida ut? Det intressanta är att det är svårt för många kvinnor att säga. Som heterosexuell ser man relativt sällan bilder på kvinnors kön, som inte kommer från pornografin, det vill säga. Och om man ser till pornografin, vilket många enligt Gohlman gör, vad ser man då? Saken är den, att eftersom porren hela tiden är påverkad av upphovsmakarnas ursprungsländers censurlagar, så har vagina-estetiken där ofta mer med censur att göra än med egentlig erotisk eller estetiska faktorer. Stora blygdläppar till exempel anses oftare mer vulgärt än små, vilket gör att de som gör filmen kanske undviker kvinnor med sådana, eller helt enkelt filmar på ett sätt som gör att man ser så lite blygdläpp eller klitoris som möjligt, för att undvika problem på grund av censur.

Så vad får man då? Man får censurerade fittor på film. Och när kvinnor opererar sig för att efterlikna det ideal som då alltså förs ut via porr, får vi alltså riktiga censurerade fittor. Fittor har delar som egentligen har en funktion, och framförallt mycket känsel, men som alltså då skärs bort, på grund av att dessa inte överensstämmer med bilden som vi har fått av fittor?

Vad påminner detta om? Jo, det påminner om den så kallade könsstympningen i vissa delar av världen, framförallt delar av Afrika. Där klitoris och inre blygdläppar på unga flickor skärs bort enligt gammal sedvänja, och vaginan ibland sys igen, för att sedan öppnas igen vid första samlaget.

Nu kanske inte västerländska kvinnor skär bort sin klitoris, men det andra överensstämmer någorlunda. Med den enda skillnaden att den här anses vara kvinnors egna val, och att man dessutom är beredd att betala tiotals tusen för att få det gjort.
Det är en ironisk värld, vi lever i. Kvinnors rädsla och skam över att vara fel, eller fula, är liksom så totalt, att man tar till kniven för att slippa det.

...

Vestoj hade en hemsida/blogg! Första numret ska tydligen släppas i samband med Paris modevecka, om några dagar då alltså, om det blir som det är tänkt.

Tack Nike och Benjamin för den infon!

JJ

Var på JJ-spelningen på Landet häromkvällen. Jag kan inte säga att jag såg dem, eftersom jag stod intryckt bakom en pelare och därför inte såg något alls. Hursomhelst, hade tid att reflektera över det här med att skapa ett intresse, väcka uppmärksamhet, skapa hype(roligt 90-talsord).

1. Om man skapar ett rykte om sig om att vara hemliga, så kommer de som upptäcker bandet att känna sig utvalda, som att de är del av ett hemligt sällskap som har gemensamt att de känner till och gillar ditt band samt förstås hela tiden undrar vilka som kan tänkas ligga bakom. Detta kan tyckas vara lite paradoxalt när till och med stora dagstidningar skriver om ditt band, eftersom det hemliga då borde försvinna. Men eftersom det hemliga hela tiden betonas, och ses som något ärofyllt och subversivt, så kommer det ligga kvar länge, om man gör det på rätt sätt det vill säga.

2. Ha konserten på ett ställe som är väldigt litet, i kvadratmeter mätt. På det sättet kommer alla som var där säga "det var helt fullt" och "alla kom inte ens in". Samtidigt kommer den hemliga stämningen bibehållas och alla kommer tänka på konserten som en närmast personlig upplevelse.

3. Det är viktigt att det finns kända journalister i publiken. På så sätt kommer alla i publiken att känna sig som att de förstått något speciellt, eftersom dessa är där, och underförstått tagit sig tiden att komma på det här hemliga arrangemanget på det här lilla stället. Det blir som en sorts kvalitetsförsäkran på hela upplevelsen.

4. Det får gärna finnas rykten om att de som befinner sig på scenen under spelningen kanske egentligen inte är det riktiga bandet, utan några helt andra. Spär liksom på mystiken ytterligare.

Marios

"There are no rules, no one fashion anymore—this is the way of dressing now"

Marios Schwabs ss2010-visning, bästa från London!
Klipp-och-klista-mode. Modellerna ser ut som att de blivit lagda i lådor och avhuggna, i en mass-uppvisning på en trolleri-show och sedan råkats blandats ihop av trollkarlen. (min tolkning)
Själv säger Schwab att han ville hitta ett "new way of looking at bohemian dressing". Detta innebar bland annat att han delade upp kroppen i tre zoner, allt för att få till en siluett som inte kändes retro. Hans intention är högtravande, absolut, men också väldigt intressant (i den mån jag upplever att jag förstår den.) Men oavsett idéerna bakom, talar designen för sig själv. Det hela känns faktiskt lite nytt.

Bild från Showstudio och citat från style.com

Vulgärt

Modigt av Mark Fast att på sin spring/summer 2010 på LFW kombinera så kallade plus size-modeller med naket. Sånt klassas ju lätt som vulgärt annars, eftersom, som alla vet, enbart seniga, smala kroppar kan bära på en smakfull nakenhet.

Jag är egentligen tveksam till att ens kommentera det här förresten, eftersom allas kommenterande av just detta liksom befäster dessa plus size-modellers annanhet och inte-höra-till-het. De är ju där på nåder, bokstavligen ett plus, möjligt att välja bort igen, så som det brukar bli. Men kände att det behövde noteras, på något sätt.

...

Förresten är Rick Owens-avsnittet av Stil i P1 från förra veckan helt briljant. Deras sätt att behandla sidospår som att de är lika viktiga som huvudspåret är förvirrande, men också väldigt fint. Allt känns sammankopplat och helt naturligt, trots ganska långa kliv mellan till exempel Rick Owens uppväxt i Los Angeles till en liten läderverkstad i Stockholm.

I nämnda program behandlar de utförligt vaxdockan i naturligt storlek föreställandes Rick Owens som står i deras butik på Palais Royal i Paris. Dockan är fruktansvärt naturtrogen, något som många skrämda kunder kan intyga, och står och blickar ut över butiken med allvarlig min bakom disken. Tydligen gjordes den från början till en visning 2006, då den hängde, naken som den är, från taket och 'urinerade'. Dockan kom, enligt deras butikschef, under en narcissistisk period hos designern och brukar generellt vara täckt i alla fall på underkroppen. Men trogna kunder kan också få se hela dockan som den är, som tack för lojaliteten. Lite märkligt personkult kan man tycka, men det är svårt att inte ryckas med av den.

Bild från 10magazine

Vestoj

Anja Cronberg håller tydligen(enligt Stil i P1) på att starta upp ett engelsspråkigt magasin; Vestoj, som ska komma inom en överblickbar framtid. Ämnet kommer vara modeteori, löst hållet, och inte innehålla shoppingtips. Räknar med att det kommer bli en fantastisk tidning!

Någon som vet något mer än så?

Jag hade den här frisyren när jag vaknade i morse. Varför kammade jag ut den?!

Från Rodartes undergångskrigarkvinnor i deras ss 2010-kollektion via agnesb.

Ass & Tittes 2.0

Kappahl har en stor underklädeskampanj över Stockholm/landet(?) som pågått i några dagar. Annonsen föreställer en yppig kvinna i svarta underkläder mot en vit bakgrund. En enkel mening får illustrera bilden: "SHAPE UP". Min första tanken är att bilden inte korrelerar riktigt, det vill säga fotografiet och texten i den. Kvinnan bär på flera av bilderna någon form av gördel och en bh-typ som trycker in och upp.
Texten borde lyda "SHAPE IN". Detta hade självklart provocerat alltför mycket, så därför lyder texten annorlunda. Men budskapet är detsamma– Tryck in.

Kommer även att tänka på HMs ökända Anna Nicole Smith-underklädeskampanj från 1994. Den ansågs som provocerande och uppseendeväckande då. På Kappahl annons verkar ingen reagera. Varför då egentligen?
Delvis har tiden gått sedan dess, såklart, 15 år senare ses kvinnokroppen inte som lika provokativ kanske. I alla fall upplever jag inte den som det.
Dels är mediaklimatet mer tillåtande/ointresserat, och ser kanske inte bilder på nakna kvinnokroppar som bara förtryckande längre.
Delvis tänker jag även på valet av modeller. Anna Nicole Smith hade blont utsläppt hår och log. Kappahls modell är brunett, allvarlig, fast på ett sexigt sätt och har uppsatt hår. Denna kvinnobild är helt enkelt inte kodad som kroppshysteri, förtryck och dålig smak. Men det är fortfarande lika mycket ass & titties, eller hur?
Om nu ass & titties kan sägas vara förtryckande, som det ju ansågs på 90-talet? Har en känsla av att det kan handla mer om hur det framställs, mer än att det framställs.

Gareth Pugh-försmak

Har precis halvtimmat mig igenom Gareth Pughs inspirationsvideo som gjorts inför hans spring summer 2010-visning i Paris senare i höst. Filmen är, liksom den förra, skapad av filmmakaren Ruth Hogben. Bra att de låtit inspirationen vara lika abstrakt som den ofta är(men sällan tillåts vara). Verket är en "interaktiv kub" som består av fyra filmer som alla representerar ett av de fyra elementen; jord, vind, vatten och eld.

Så vad tror ni? Blir det lite transparent, lite kyrkligt dysterhet och jordfärger i fokus den här gången? Den som gissar rätt får en kaffe av undertecknad.

jeansshortsnitarsvartkavajbootslångthår

Sedan kan man självklart låta bli att bära bh i rent estetiskt eller sexuellt syfte, inget ont om det. Men om man har lust utan de där aspekterna?

Kroppen revisited revisited

Man föds med en kropp. Kroppen växer i takt med att man själv växer inuti. Man bär runt på den, och den bär runt på en själv. Ofta tänker man inte på den, men ibland gör den sig påmind. Detta sker oftast när den av någon anledning gör sig obekväm. Kanske är den sjuk, luktar konstigt eller så passar den inte i kläderna man försöker dra på den. Kroppen är av sig självt, vissa aspekter av den är omöjlig att påverka. Men kroppen är också ett objekt som hela tiden tolkas och omtolkas. Exakt hur den tolkas har vi antagligen en aning om, men oavsett har vi svårt att påverka det.

Den eviga diskussionen om vår kulturs sexualisering av kvinnokroppen/kroppar handlar till syvende och sist om tolkningar. Kvinnokroppen är i vår bildkultur kodad med en sexualiserad mening, därför bedöms den utifrån hur lyckad som sådan den upplevs vara. När en kvinna väljer att till exempel inte bära en bh, kommer hon antagligen tolkas på ett sätt som kanske inte är menat, även om hennes urpsrungliga val kanske handlade om bekvämlighet eller brist på tvättade plagg. Dels så är hennes kropp i egenskap av tillfällig frisläppthet och formlöshet kodad, dels så är själva valet att välja bort just bh:n kodat med sexuell mening, eller i vissa fall, politisk.

Bh:ns funktion, ett litet sidospår, vad är den egentligen? Om man inte har större byst än, säg, B-kupa, varför ska man då ha det? Är det inte bara ett symboliskt plagg, en sorts grindvakt mellan sexuellt och icke-sexuellt? Två formar för kvinnligt kött?

Och det är problematiskt att en kropp upplevs vara primärt sexuell, trots att kroppen i sig inte ägnar sig åt några sexuella handlingar. Att ens kläder blir tolkade på ett visst sätt, går knappast att undvika, då de är en form av tecken, som man oftast själv valt att sätta på sig. Men kroppen, kroppen, kroppen, vad ska man göra med den?

Haider Ackerman

Nu har jag kollat på Haider Ackermanvisningen från fw-09/10 fyra gånger. Den är verkligen helt fantastisk. Gjorde en associations-spellista, ni vet, som man gör när man har andra saker man inte vill göra.

Virgins and Suicides

Ovan ser ni mitt och Elisabets klubbprojekt på Högkvarteret i höst. Premiär är alltså den 18 september. För mer info se här och tillhörande spellista finns här.

Fabrics Interseason

ss 09– Dominant Design

fw 09/10– Straight Edge

Snubblade precis över Fabrics Interseason, ett klädmärke från Österrike som i elva år drivits av Wally Salner och Johannes Schweiger. Märket dansar på en tunn linje mellan det konceptuella och det bärbara och brukar få in så skilda ämnen som konsthistoria, elektronisk musik och samhälleliga ideologier. Tyvärr har jag haft svårt att hitta fler bilder från fw09/10, förutom här, men antar att de lär komma upp på hemsidan efterhand.

Fabrics Interseason finns i Sverige att hitta på Blackmarket.

Tidningsnostalgi

Jag har en lite nostalgisk tidningsperiod just nu. Jag är även lite pank, vilket gör att jag har svårt att införskaffa nya. Lite svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här.
Hursomhelst; läser Bibel, Litkes och Odd at large och tänker att allt kanske var bättre förr? I alla fall vissa delar av förr.

Francisco van Benthum

Att tala om någons design som klassiskt med en twist, är ju mer en förolämpning än något meningsfullt i vår tid. Frasen är så utnött att den blivit tömd på mening. Holländska designern Fransisco van Benthum är dock svår att hålla ifrån just den klichéen. Det han gör är nämligen förankrat i den traditionella herrgarderoben, men taget till en modern kontext. Kanske kan man säga att hans design är twistad men med klassiska inslag? Eller att den behandlar klassiskt, men bara som en modern myt, kopplat till manlighet och tradition?

Hans höst/vinter09 med namnet Absolution börjar som en allvarlig historia. Prästkragar, färgen svart, tunga plagg som nästan ser ut att tynga ner modellerna. Sedan övergår den till vitt, grått och beige, som i ett tillstånd av renhet och oskuldsfullhet. Processen fortsätter med rött och rosa, färger som vår kultur sällan konnoterar med maskulinitet, snarare med kvinnlighet, homosexualitet, och i och med detta– synd. Sist av allt kommer det mörka, tunga igen.

Kollektionen verkar gå igenom processen som bikten utgör. Att gå till kyrkan för att bikta sig är att gå till en institution som har makten att rena. Ångern i sig är viktig, men utan själva kyrkan som legitimerar ångern blir den meningslös. Efter bikten är man renad, men hela synd-begreppet innefattar ju och förutsätter ett oundvikligt fall igen, som medför ny ånger och ännu ett biktmoment.