Mer estetik lånad från amerikanska depressionen?

"Året är 1933 och hon ska precis sälja sin sista ko till den elaka landägaren"

Eller, det är min tolkning. Kanske är det mest stämningen, kläderna påminner ju mer om en blandning av romsk traditionell klädsel och 30-talets modernism.
Läs: vredens druvor av John Steinbeck, lyssna på: Woody Guthrie. Stripigt hår och urtvättade färger. Är jag osmaklig nu? Vet inte. Modejobbet är från aprilnumret av Vouge Paris, fotat av Patrick Demarchelier och stylat av Carine Roitfeld. Från f.a.d.

...

Har ni någonsin upplevt känslan av att sitta och modefoto-surfa lite avslappnat på en offentlig plats och sedan slås av att det man tittar på i alla andras ögon måste se ut som porr?

Måndagsstilleben

Stilleben är något jag verkligen uppskattar, tror jag nämnt det tidigare. Framförallt gillar jag äckliga stilleben, fråga inte varför, finns säkert någon fin psykologisk förklaring till det. De här stilleben som franska fotografen Fred Lebain gjort för Double är lite äckliga på något sätt, ergo; jag gillar dem. Gillar även tanken på kroppen som en formbar deg, ni vet, och de här för ju tankarna dit.

Makt, sex och droger

Pratade med en bekant igår om Purple-bloggen varpå han påpekade att den egentligen visar upp allt som är äckligt med modevärlden. Oliver Zahms paris-rumblande blir genom hans lins på något sätt väldigt motbjudande. Makt, sex och droger– antar att det är tänkt att vara glamouröst, men i sammanhanget blir det bara platt och, som sagt, lite äckligt.

Gillar ju tidningen dock...

Disco

Har lyssnat en del på disco nyligen. Sister Sledge var ett coolt systerband från Philadephia på 70-talet. När man bildgooglar hittar man ovanstående bild. Tänker att deras stil; inoljad hud, guldörhängen och flätat hår(framförallt syster nummer tre) känns lite recession chic. Liksom, dyrt hår men som håller länge, lite sol, badolja och billig accessoar. Är lite på jakt efter den nya frisyren, vid närmare eftertanke tvivlar jag på att det kommer bli den här, i och för sig.

Låta ödet styra

Jag är lite trött på internet. Jag är trött på shopping också. Är gärna trött på shopping– har någon slags from förhoppning om att kunna resa mer genom att dra ner på blus/byx/sko/omotiverad accessoar-kontot. Försöker låta ödet styra stilen lite just nu, hittade en benvit trikåtröja på mitt golv av okänd härkomst, till det matchade jag en väst som tillhör min roomie och som av någon anledning befinner sig på mitt klädhäng. Jag hittade ett kopparörhänge på marken utanför mitt hus, låg bredvid lite olika sminkattiraljer, de fick vara men örhänget fick följa med. Man kan desinficera och så, eh.

Ett tips om man vill spara pengar genom icke-shopping– gå in på Beyond Retro. Mängden och mixen av tyll, billiga material, konstiga festklänningar och gamla indiehits kan få vem som helst att vilja gå hem och läsa en bok.

Kvinnokroppen

Den här bilden kan kanske sägas vara lite last week men måste ändå lägga upp den! Liksom, kroppen, benen! När en man/kvinna poserar som det andra könet blir det så tydligt att våra kläder/skor/poser till stor del skapar våra kroppar. Modellen ovan får ju till exempel i princip kvinnoben och en midja, enbart på grund av sättet han står på. Vad kvarstår som är man/kvinna kroppsmässigt då egentligen? Inte så mycket va?
Från franska Vogues Aprilnummer.

Marloes Ten Böhmer

Snubblade över Marloes Ten Böhmers fantastiska som-från-en-annan-värld-skor. Ibland blir det tydligt hur likt arkitektur och skodesign måste vara? Man kan ju se det som ett hus för foten..?

Giftig snö

Vissa har klagat på Gallianos aw09-kollektion och tyckt att den har känt världsfrånvänd, och det kanske den är. Men den är också helt underbar. Jag tänker döden, ukrainska brudar som aldrig fick gifta sig, giftig snö och Tjernobyl.
Tydligen hade den konstgjorda snö som fick virvla ner över catwalken också gjort känsliga på front row allergiska. Allt för effekten, right? Bilder från elle uk.

Clownmunnar och tillbakablickar

Vissa designers och kollektioner kräver nästan att man läser en förklaring av för att förstå poängen med. Så känner jag definitivt inför Alexander MQueens aw09-visning. Sarah Mower på style.com påpekar att MQueen gör en kommentar till att modet gör för många tillbakablickar, står och stampar på samma ställe för mycket.

"Ultimately, for all the feathered and sculpted showpieces that must have taken hundreds of seamstress-hours to perfect, this was a McQueen collection that didn't push fashion anywhere new. Yet that seemed to be exactly one of the things he was pointing to: the state of a collapsed economy that doesn't know how to move forward."

När man läser Mowers text förstår man att det hela nästan är en parodi på modevärlden och hur den fungerar just nu. Alltså; clownmun, allt är överdrivet, fördrivet, men ändå så chict.

Säg mig din storlek och jag ska säga dig vem du är

Tänker på det här med storlekar, xs, s, m, l, xl, ja ni vet. Man hör ofta människor säga "men alltså, jag är en 36/46, whatever" trots att de ju uppenbarligen inte är det i plagget de just provat. Vissa verkar välja att inte köpa plagget, hellre än att köpa ett med fel storlek.

Är man sin storlek? Jag tror man är det. Det svider att få gå till klädracket och hämta en större storlek, eller ännu värre; be biträdet hämta en större. Ju större storlek; desto mindre passar man i märkets kläder, right? Även om märken ofta gör kläder upp till storlek 42 för damer i alla fall.

Intressant är dock att man i butiker som tillhör märken som har en större ambitionsgrad rent modemässigt sällan hänger ute större än storlek 38. Är man större får man antagligen ställa sig i kassan och be dem ta fram. Liksom besvära, och befästa sin annanhet.

Drag och politik etc.

Lyssnade på Stil i P1 från den trettonde februari i år där de pratade om dålig smak och vad som lockar med det och så vidare. De pratar till exempel en hel del om dragshows, och pratar med Kalle Westerling som skriver en teatervetenskaplig avhandling om just det i Sverige. När de frågar honom om den politiska aspekten av drag, så säger han att han nog skulle säga att den finns, men att få utövande, framförallt i Sverige, skulle hålla med om det. Nu är det också en på ytan ganska accepterad nöjesform i vårt land, mycket tack vare After Darks något glättiga familjeunderhållning.
Men det blir ju märkligt att förneka den politiska aspekten på samma gång, för så fort artisten lämnar scenen så slutar det vara underhållning och blir nog egentligen enbart en provokation, om han inte byter kläder till vanliga, det vill säga. Och som Westerling säger så handlar det ju om en annan existens, en annan existens bortanför de som vi har i samhället kring vad en man och en kvinna får göra och vad våra genus tillåter oss till.

Han refererar även till en drag-artist i NY som han nyligen pratat med om och som menade att;

varje dag som jag går ut på gatan efter en show och är rädd på vägen hem i min korta kjol och mina höga stövlar så begår jag en politisk handling och det är ingenting som jag själv kan sätta stopp för– mina kläder skapar den politik som jag håller på med.

Intressant det här med skillnaden med att göra politik kontra att bara vara det, inte sant?

...

Sports Wear. Min värsta kategori kläder alltså, varför, liksom? Jag blir arg/rädd/ledsen/får gåshud av att gå in i sportaffärer och se alla dessa klädrack med praktiskt/fräckt.
Ännu en världsförsämrande sak att beskylla det stora landet i väst för.

Revidering; vid närmare eftertanke, kan acceptera riktiga motionskläder. Men alla dessa kläder som människor går runt i sammanhang som egentligen inte är sportrelaterade? Alltså vindjackor, sportbyxor, mjukisbyxor, kepsar, gympaskor? Förstår inte.

This is the fantasy

Hittade en fin men ledsam intervju med Lanvins Alber Elbaz hos Fashionologie på temat kreativitet, ängslan och ätande.

"Looking over the menu one morning at the Carlyle Hotel, Elbaz said, "Should we be good today or bad? Maybe we start good and get bad later." He ordered the fruit salad. He wanted the pancakes.

(...)

I do things without decollete, nothing is transparent, I am overweight, so I am very, very aware of what to show and what not to show, and I am sure there is a huge link with being an overweight designer and the work I do. My fantasy is to be skinny, you see? I bring that fantasy into the lightness — I take off the corset and I bring comfort and all these things that I don't have. What I bring is everything that I don't have. This is the fantasy."

Solglasögon?

Ibland krävs det inte så mycket för att provocera människor med utseendemedel. Jag gick ärenden på stan med min vän A för några veckor sedan. A hade hade problem med sina ögon, de var svullna etc, och hon valde därför att bära solglasögon eftersom hon enligt egen utsago annars såg ut som att hon hade en dödlig sjukdom. Problemet var bara att ingen, såklart, visste om det och därför tolkade henne som, ja vad tolkade man henne som egentligen? Jag har ingen aning, men där märktes jantelagen av i högsta grad. Man har inte solglasögon om det inte är sol ute. Punkt. Det var på den nivån att människor såg både förbryllade ut, men vissa också arga. Jag höll på att dö över att situationen var så komisk.

Just solglasögon verkar vara lite av en svensk neuros för övrigt– hur göra liksom. Tar man av sig dem på tunnelbanan, eller är de okej då, om det är sommar alltså? Kan man ha dem på kvällen, om det varit sol tidigare på dagen? Många verkar undvika att ha dem helt– man vill ju inte verka fåfäng.

Våren #2

Jag gjorde en spellista till min skiss till vårstil. Hoppas ni förstår ungefär vad jag menar. Här här här.

Bild från modereportage av Ellen Af Geijerstam och Marcus Palmqvist.

Tisci

It was Schiaparelli, animal sensuality, the forties, the thirties. (...) Actually, I wanted to show lots of different shapes for all kinds of women.

Är inte det här lite av en groda från Ricardo Tiscis håll angående nya Givenchy-visningen? Han ville helt enkelt göra allt. Säkrast kort vinner..! Man fick lite den känslan av bilderna också, allt var med- pälsen, markerade axlar, svart, beige, lite spets, lite fjädrar... pommes till det? Ja tack.

Citat från style.com.

A.F Vandevorst!

Hovarna! Beiga färgskalan! Konstiga silhuetten! Pälsen! (trodde jag skulle vara trött på päls efter den här hösten/vintern men i rätt färg så...) A.F Vandevorst a/w09

Bilder från elle uk

The black issues

Apropå etnicitet och modeller så är det är ju om möjligt ännu färre modeller på herrsidan som har en annan härkomst än vit västerlänning, rätta mig om jag har fel. Tänkte på det när jag såg det här modereportaget av Mattias Karlsson och Viviane Sassen från Another Man.

Tomgång?

Det är så många märken som verkar gå på tomgång designmässigt dessa dagar. Margiela gör en Margiela gör en Margiela och ärligt talat känns det lite tomt. Avant garde high fashion á la avant garde high fashion är helt plötsligt något som alla gör. När något från början banbrytande blir till norm blir det så meningslöst. Det betyder inte att jag inte tycker det är fint men sedan när är Margiela bara fint? Är väldigt glad att Rick Owens tagit upp färgen isblått.

Bild från elle uk

"IDEAL"

Läste senaste Nöjesguiden och ideal-panelsamtalet som finns med där. Omslaget är för övrigt väldigt, väldigt välgjort- sätter fingret exakt på det som många tycker är provocerande med Hanna Fridén, den där gränslösheten. Jag uppskattar verkligen det..!
Hursomhelst; jag kan inte låta bli att kommentera. Ordet ideal, tror det finns en poäng i att försöka reflektera över det ordet. Sofia Dahlén säger i samtalet;
– Ideal är ju omöjliga att leva upp till per definition, de är drömbilder. Och det är där som idealdebatten måste börja- enligt SAOL betyder ordet: det fullkomliga; mönster; förebild; det eftersträvade. Alla samhällen bär på ideal, det finns en tanke om vad dessa innebär och att man bör sträva efter det. Men det finns alltid många olika ideal, bland olika grupper och på olika områden; relationer, sexualitet, kön, utseende, sätt att bete sig och prata och så vidare. De kommer alltid finnas där; i vissa tider är de extrema, i andra tider mer nedtonade.

Det problematiska börjar enligt mig när för stor fokus läggs på ett enskilt ideal. Situationen vi har nu är att kvinnor, och vissa män, har indoktrinerats så pass starkt av just det rådande vikt- och kroppsidealet att det på något sätt blir det enda som räknas. Att vara väldigt smal eller vältränad får gå före de andra egenskaper som en människa antagligen har. För det ses som just en egenskap; något man åstadkommer, även om vissa eventuellt föds så. För en del är det alltså enkelt, men för det flesta innebär den här sortens kropp att man måste lägga andra saker åt sidan; för vem orkar egentligen göra saker utan att ha ätit ordentligt? Och om man nu ändå gör saker, hur mycket bättre hade dessa saker inte blivit om man inte varit hungrig samtidigt? Och hur mycket tid och tankeverksamhet tar inte både bantning och hård träning? Tid som hade kunnat läggas på vad annat som helst egentligen?

Problemet ligger helt enkelt inte i hur idealet ser ut eller hur sjukt det eventuellt är, även om att hade varit trevligt om modeller slapp hetsbanta för att få jobb, utan att kroppsidealet blir ett sorts livsideal- att vara smal handlar inte bara om att vara smal och ha lite kroppsfett. En smal kropp är laddad med allt från tankar om måttfullhet, intelligens, coolness och, såklart, skönhet.

Måste man? Man måste inte.

...

Glamour, glamour, city-girl glamour. That’s not about feeling alive.

När Miucca Prada säger något då är det sant, eller hur? Jag tror man kan se det här som en profetia om kommande modesäsonger, hoppas i alla fall. Det finns inte något glamouröst över fiskarstövlar hursomhelst. Glamour- är- och har varit länge- ett begrepp helt utan innebörd. Precis som ordet kreativitet, som Nina Björk sade sig ha slutat förstå i söndagens DN.


Miucca-citat samt bild från Cathy Horyn

Acne-sporten

Det har startats en liten kult i min vänskapskrets; den kretsar kring vissa av Acnes skomodeller; närmare bestämt de som är med på visningen men som sen aldrig kommer i produktion. Anledningen till att de inte kommer i produktion verkar vara att de dels är omöjliga att gå i, och dels att de är väldigt dyra att tillverka. Man kan också kalla det för en sorts ny sport; dels måste man lära sig gå i dem och det krävs en hel del dedikation. Man måste även hustla till sig skoproverna på olika sätt; vill ej nämna dem här.
Det som är besvärligt med riktigt omöjliga skor är att det inte finns något mer patetiskt (säger vem egentligen, men..?) än en person som går i skor som den egentligen inte kan gå i- därför kräver dessa skor en viss sorts obryddhet- som alltså måste fejkas eftersom det är svårt att själv vara opåverkad av smärtan/balanssvårigheterna som bärande av sådana skor bär med sig.

Det hela blir till en sorts jackass-mode-lek., kanske kan man även se det som en sorts motion, i brist på annan vill säga.

VÅREN

Angående våren; jag tänker utsikten från min nya lägenhet; tänker blandade jord- och asfaltsfärger; tänker nagellack i färgen av oxiderade koppartak, silhuetter som liknar svalors, broderier och tygapplikationer a la Rodarte som glass-spyor på slumpvist valda plagg, sjalar slängda runt halsen som molnbankar, höjd blick, klackar eller platta skor spelar ingen roll; vi rör oss en meter över marken ändå.

When I Grow Up

Videon som Martin de Thurrah gjort till Fever Rays When I Grow Up är helt fantastisk. Befriande att det görs så pretentiösa musikvideos till musikprojekt som ändå har stor spridning. Jag tänker på tonåriga modebloggare med högtflygande livs- och klädambitioner boendes i en småstäder... å andra sidan- drar jag jämt paraleller till sådana saker.