skip to main |
skip to sidebar
Ungdomar från en dystopisk framtid som gett sig ut på stan efter en hård gårdagskväll/natt, slitna, invirade i kläder som låg på golvet, fastspända med läderremmar. På med solglasögonen och stora stickade sjalar, kanter och linningar som krupit ner, ärmar som åkt upp, piercingar, en pälspatch, färgtoner som påminner om rökt kött. En stulen sidenblus och ett par slitna skor, allt påslängt utan egentlig tanke men med en stark känsla för helheten- detta är den bild som The Local Firms visning ger mig.
En lager på lager-harmoni, och lager på lager i den meningen att alla plagg verkar ha lagts till ett och ett, noga avvägt och genomtänkt.
Stylingen signerar Robert Rydberg var ju självklart fantastisk och den valda musiken likaså. Märkets inspirationstext säger ingenting om någon dystopisk framtid, men jag hoppas att människor i denna dystopiska framtid som jag tänker mig i alla fall kommer ha vett att klä sig så här. Tydligen ska The Local Firm ha inspirerats bland annat av Bauhaus-rörelsen. Deras begrepp "The New Man" känns påtagligt i visningen, kanske lösryckt från det ursprungliga betydelsen, men här finns definitivt en ny man, och en ny kvinna. Tyvärr är det lite svårt att hitta de bilder jag ville ha noterade jag men visningsfilmen finns ju alltid här.
Allt än så länge är relativt arty? Svart, hårt, mycket hår?
Är det inte väldigt mycket fokus på Barack och Michelle Obamas kläder? (Eller är det bara jag som läser för mycket Cathy Horyn-blogginlägg?) Det verkar i alla fall uppmärksammas väldigt mycket, någon som kommer ihåg hur det var när Bush blev vald första gången? Hur mycket pratades det om hans kostymer eller Laura Bush klänningar till exempel då?
Kan man dra slutsatsen att det finns ett visst symbolvärde i det här? Ska man bli den första färgade presidenten i USAs historia bör man klä sig som en (vit)president också? Och ska man bli landets first lady så bör det göras i riktiga first lady-kläder? Hur hade det gått om de hade klätt sig på ett annat sätt?
Detta må vara ett U2-citat, men är det inte en träffande beskrivning på vad mode handlar om? Från Running to Stand Still 1987.
Stoppa pressarna! Jag har köpt ett par mjukisbyxor. Jag har tidigare haft vissa aversioner mot just sådana, men har insett att om man ska kunna slappna av i hemmet, så krävs det vissa ritualer och viss klädsel. Man måste markera på något sätt att man är hemma och tar det lugnt. Att bära mjukisbyxor offentligt tyder på en viss fuck-you-attityd. Har alltid irriterat mig på tonåringar som gör det. Vet att det får mig att verka som 65 år men... Häromdagen råkade jag i alla fall gå ut i mjukisbyxor, alltså inte gå ut, men röra mig i mitt kvarter. När jag kom på att jag hade på mig dem så kände jag en känsla av skam, sedan så skämdes jag för att jag kände skam, intressant känsloförlopp där.
Alessando Dell'Acqua a/w 2009
Blir alltid lite upprymd när en modekritiker verkligen är kritisk. Möjligtvis för att det så sällan händer i Sverige. Tim Blanks sågning av Gianfranco Ferrés visning nu i veckan var fin. The tidal wave of buzz that Tommaso Aquilano and Roberto Rimondi are surfing at Ferré could turn into a curse in a flash. Maybe it just did. Their first men's collection for the label was weighted with a fashion-student self-consciousness that tipped the clothes into concept hell.
Det finns för övrigt en fin gräns där hår övergår från att vara en del av människokroppen till att bli smuts. Fint försök att matcha sin hund med sitt hår dock, möjligtvis kunde hon ha färgat hunden något mörkare- nyansen är inte helt rätt.
Modeveckorna drar igång igen med herrdito i Milano och allt är precis som det ska vara. Kavaj, byxa, jacka, hatt och så vidare, det vill säga.
Jag älskar midjorna på Jil Sander och rockarna på Prada lika mycket som ni gör, men det som faktiskt fick mig att le var Alexander Mcqueens utsvävningar. Inspirationen tyckte någon såg ut att vara filmen The Gangs of New York, men även om också jag ser de tydliga mitten av 1800-talet-influenserna så blir helheten mycket mer fantastisk än så, på något sätt påminner den lite om gnomrasen i World of Warcraft, läderförkläden, läderbälten med spännen, kängorna och så vidare. Jag inbillar mig även märka en viss inspiration från steampunken.
Det hela blir en kollektion som inte direkt baserar sig på riktig inspiration från 1860-talet, utan mer hur vissa medier och subkulturer har tagit till sig den sortens estetik och återskapat den såsom de uppfattar den. En fantasyfans idé om hur något gammalt ser ut och deras drömmar om en svunnen estetik, förstår ni vad jag menar?
Möjligtvis är det så att jag mest skulle tycka det var lite fint om McQueen inspirerades av dessa subkultursfenomen, tvivlar på att han skulle erkänna om det var så dock. Bilder från men.style.com.
På tal om allt annat jag någonsin skrivit. Yelena Yemchuk för V Magazine.
En vän skrev "Jag vill klä mig mer mystiskt". Tycker det är en utmärkt målsättning. Själv måste jag hela tiden parera mitt glada humör med dystra kläder- det är så man måste göra för att klara sig i storstan, right?
Hursomhelst, det är lite oklart hur man gör för att klä sig mer mystiskt, mest beroende på att "mystiskt" är en känsla eller sinnesstämning, och inte har någon självklar estetisk riktning. Man får kanske börja med sinnesstämningen. Här är en liten Spotify-spellista att klä sig till, håll till godo. Än så länge är det vinter, återkommer med en eufori-spellista när det börjar bli ljusare ute. (Det kommer nämnligen bli målsättningen för vårens klädsel.)
Jag ser verkligen fram emot utställningen om Prerafaeliterna på Nationalmuseum i vår. Det är något med den här månaden som gör att jag får ett starkt behov av romantik och nostalgi. Känner på mig att greppet att matcha sina sina kläder med landskapet kommer stort i vår. Rosiga kinder, röda sockor och långt böljande hår, 2009, vänta på mig. Utställningen börjar den 26 februari. Målningen ovan heter Robins of Modern Times och är målad av John Roddam Spencer Stanhope.
Ungdomar från en dystopisk framtid som gett sig ut på stan efter en hård gårdagskväll/natt, slitna, invirade i kläder som låg på golvet, fastspända med läderremmar. På med solglasögonen och stora stickade sjalar, kanter och linningar som krupit ner, ärmar som åkt upp, piercingar, en pälspatch, färgtoner som påminner om rökt kött. En stulen sidenblus och ett par slitna skor, allt påslängt utan egentlig tanke men med en stark känsla för helheten- detta är den bild som The Local Firms visning ger mig.
Inlägg
