"Down the rabbit-hole""

Hösten är en tid för eskapism. Hösteskapismens självklara höjdpunkt är Paris modevecka. Medan kurserna faller likt jojoar på börserna runt om i världen tar amasoner stolta steg på catwalken iklädda allt från skrynkligt guld till svartvita pipkragar. En del ramlar i år, symptomatiskt nog, men resten står raka i ryggen.

Jag har inte tid för något annat än kursböcker just nu. Minimalt med eskapism för mig alltså, men de små pauser jag ger mig själv ägnas mer eller mindre åt frenetiskt uppdaterande av style.com och bläddrande i Lewis Carolls Alice i Underlandet och Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, tips!

...

Innan den industriella revolutionen, och den möjlighet att producera kläder till en lägre kostnad som kom med den, var kläder(och övriga textilier) en av de mer dyrbara delarna av ett hem. En genomsnittligt fattig person ägde oftast bara en uppsättning kläder som användes tills de var bokstavligen utslitna. Kläder, tillsammans med ädelstenar och smycken, användes ibland också som betalning när det inte fanns tillgång till guld eller valuta. Detta är något som vi alla kan kontemplera över vid nästa Acne-utförsäljning.

Källa: Diane Crane "Fashion and Its Social Agendas" University of Chicago Press 2000

Audrey's Dance

Jag har, sist av alla, laddat ner Twin Peaks och börjat se på det, avsnitt efter avsnitt. Fantastisk serie, men det är ju en allmän åsikt. En rollkaraktär i Twin Peaks, Audrey Horne, bär alltid den sortens veckade kjolar som jag haft varma känslor för på sistone. Det är kanske en slump, men kanske inte.



Antagligen lägger jag märke till att hon bär sådana just för att jag själv gör det nu. Audreys är dock lite korta, de får gärna vara längre än till knähöjd.

Modenationalism

Jag ser järtecken överallt. Alla rapporter från den globala ekonomin visar att saker inte står helt rätt till. Eller kanske är det precis det de gör, rättar till sig, rättar upp sig. Läste en text i någon DN från i veckan om Göteborgs bokmässa där årets program beskrevs. Tydligen har de varje år särskilda land vars litteratur de vill lyfta fram; Indien och Rumänien i år. Detta skrev de med tillägget att dessa arrangemang ändå får relativt lite uppmärksamhet. De riktiga dragplåstren på mässan är tydligen de svenska författarna och förlagen. Enligt någon rapport om svenskars bokinköp(enligt DN alltså, kan tyvärr inte uppge källa närmare än så) ökar läsandet av svenska författare mest, och intresset för översatt skönlitteratur har minskat relativt drastiskt.

Nationalism är ett hemskt fult ord i Sverige. Det är lika fult som att deklarera att man är stolt över sitt land och liknande saker. Ändå beter sig svenskar i väldigt hög grad just så nu, i alla fall när det gäller kultur- och designkonsumtion. Sverige har världens snyggaste jeans och världens bästa smak. Här finns inte plats för onödiga krusiduller- svensk design brukar beskrivas som just stilren. Ren? Från vad?
En av de saker som svenskar, eller i alla fall de som bor i huvudstaden, brukar beskriva som bra med Sverige är att alla är så snygga, eller i alla fall klär sig snyggt. I detta påstående finns det ju den underförstådda värderingen; utomlands(obs! gäller ej Paris eller New York) klär man sig så fult, eller i alla fall fulare än i Sverige. Även jag kan, med en grimas, uppskatta den aspekten, att svenskar klär sig så... svenskt, att sedan alla ser likadana ut är en annan sak. I svenska böcker finns välkända namn, platser, traditioner. Inget som stör eller oroar. Likadant med svenska kläder- stilen är utpräglat trygg. Är du ung och svensk och osäker på vad som så att säga gäller i vinter? Köp en garderob från Acne- du kan inte hamna fel. Nu när Nitty Gritty snart försvinner som inköpställe för icke-svenskt mode i Stockholm finns det också ännu mindre att välja på.

Vad jag försöker komma fram till här är att denna tendens mycket möjligt skulle kunna bli starkare de kommande åren.Detta är självklart egentligen bara spekulationer. Men om detta skulle hända och svenskar skulle börja klä sig ännu mer svenskt och tycka ännu mer svenskt och hamstra ännu mer god design från Svenskt Tenn nu när vi står på tröskeln till en lågkonjuktur skulle jag i alla fall verkligen inte höja på ögonbrynen.

Avslutar detta inlägg med en streetstyle-bild från den 29 december 1929, från ett USA på väg ner i depression. Familjen har precis blivit vräkta från sitt hem och bilden kommer från http://www.reuther.wayne.edu/.

Möjligtvis kan ju förresten reaktionen på lågkonjukturen bli helt tvärtemot; svenskar börjar ägna sig åt klädmässig eskapism och lägger sina sparpengar på kreationer från Gucci, Ralph Rucci och Prada istället. Tänk om!

Vrål

Det finns något komiskt med den här bilden. Modellen ser gravallvarlig ut- och på hennes t-shirt syns en vrålande apa. Men sådan är ju modevärlden, i stort sett humorlös. Humorn blir liksom till när saker som i vanliga fall inte hör hemma i modevärlden ändå plockas in. Det ser så bisarrt ut.
Bilden är från Christopher Kanes Spring 2009-visning från London Fashion Week. Förutom apor syns mycket cirkelformer av olika slag. Färgerna är starka och materialen mestadels läder eller transparent. Vilket får mig att tänka på den här artikeln av Eric Wilson som tar upp det egentligen uppenbara; att det transparenta har varit hett i ungefär hur lång tid som helst och heller inte verkar vara på nedgång, om man ska se till visningarna i New York och London precis. Vi får se hur det ser ut i Paris och Milano sedan.

Bild från Style.com

Snitt

De här tuschstrecken ritade på en modell på Ann-Sofie Backs visning på London Fashion Week igår påminner lite om tuschstrecken i det här gamla inlägget från april i år.
(Hittade tyvärr inga vanliga bilder)

Önskar

I höst tar vi sjumilasteg i sjumilaklackar, bär parfym med toner av ruttna äpplen och 1000 år av kvinnlig undertryckt sexualitet. Lyssnar på afrikansk blues och läser tjocka romaner på originalspråket.Visst?

Hört på stan

"Since I saw Sex & the City I´m never gonna wear flat shoes again. Never!"

Ett starkt ställningstagande från en 40-årig dam som verkar vara medlem i den nya kvinnorörelsen som sprungit ur ovanstående nämnda tv-serie/film.

Premiär! Ordet marxism förekommer på blogg om mode!

Jag varvar modebloggar med texter om marxistiska kulturteorier nuförtiden, har börjat skolan nämligen. Något märklig känsla, men säkert nyttig. Många av de teorierna är ju också skrämmande applicerbara på ens eget liv. Frankfurtskolans teori om arbete kontra fritid i ett kapitalistiskt samhälle är lite nedslående. Det vill säga att populärkultur organiserar människors fritid på samma sätt som industrialiseringen har organiserat arbetandet. Man arbetar, vilket gör fritiden till en sorts rekreationstid då man tar igen sig och eventellt intar olika former av (populär)kultur eller konsumtionsvaror. För att ha råd med det måste man arbete. Det hela blir till ett sorts moment 22, ni vet, man konsumerar kultur och varor för att orka med att arbeta, och arbetar för att ha råd att konsumera. Vet inte om jag lyckats förklara det här helt rätt nu, men ni får hålla till godo med min fem i ett på natten-förklaring. Sådana här teorier har en intressant effekt på mig, dels vill jag helt sluta tjäna och göra av med pengar, dels så vill jag bli hiskeligt rik och köpa pälsar och bilar.

Källa till biten om Frankfurtskolan; John Storey; Cultural Theory and Popular Culture, Pearsons, 2006.

Rodarte

Rodartes modeller från visningen på New York Fashion Week precis ser ut som urtidsödlor som krupit upp ur en kola-, vanilj-, blåbärs- och lakritsmilkshake. Det ser gott ut... bra menar jag.

NY

Alla dessa rapporter och åsikter om Marc Jacobs visning på New York Fashion Week precis får mig att känna mig som killen som kanske inte läst boken, men läst recensionen...
Just New York brukar brukar enligt mig väl vara den tråkigaste visningsmässigt. Det märks att detta är något av en allmän åsikt bland de som rapporterar därifrån också- den som faktiskt lyckas göra en kollektion utan någon slags flört med sportkläder får också mer uppmärksamhet, bravo! liksom.

Förvirring

Regnet strilar nedför rutorna vilket gör min något mörka gatuplanslägenhet ännu något mörkare. Bläddrar i olika tidningar och tänker att det är lite roligt att modepressen fortfarande verkar hålla fast vid tanken på att det ska finnas ett viss mängd trender varje vår, sommar, höst och vinter. I.D räknar upp så vitt skilda trender så som spets, bohem, little black dress, grunge, brittiskt, transparent, nitar, konstruerade former, disco, läder och pasteller. Det som först slår mig är att de skulle kunnat räkna upp samma saker förra hösten men även att det här knappast kan kallas för trender. Allt är så förvirrat att det bara blir forcerat att försöka tvinga in de kläder som gjorts för höst- vinter 2008 i olika kategorier. Men människor brukar ju ofta vilja göra det, rubricera, kategorisera, sätta in i fack.

För övrigt, ingen mer än jag som känner ett visst obehag inför American Apparels reklamer som finns i princip i alla tidningar man lägger beslag på? De verkar ha tagit på sig rollen att axla Sisleys provokations-arv. Känns varken särskilt i tiden eller som en produktiv reklamidé, om jag får framföra min ödmjuka åsikt.

Vi måste tala om klackar

Jag kan inte säga att jag är en van användare av höga klackar. Men jag envisas ändå med att använda dem. Dels för att jag vet att man vänjer sig gradvis... Men också för att jag har någon slags tanke om att alla andra ju verkar klara av en helkväll iklädd liknande skor som de jag har på mig(och försmäktar i). Men ibland slås jag av misstanken av att det kanske är så att alla andra egentligen också går och plågas? I hemlighet?

En skönhet klär i allt

är ett uttryck som min mor relativt ofta använder. Det finns en mer politiskt korrekt version av det som florerar- det om att allting fungerar rent utseendemässigt bara man bär upp det rätt. Jag antar att min totala brist på känslighet för vad jag passar och inte passar i kommer därifrån. Det är väldigt bekvämt att slippa tänka på det. Har aldrig haft någon riktig förståelse för människor som testar jeans i 35 min och frågar hur deras "röv" ser ut i dem. Nu använder jag väldigt sällan den sortens jeans, men det är mer själva besattheten vid passformen som jag ställer mig oförstående till. Nu menar jag inte att jag verkligen passar i allt, men jag har helt enkelt slutat lägga vikt vid om jag gör det eller inte, om det känns bra att ha på sig något. Det är dock vissa aspekter som jag inte riktigt kan bortse ifrån, det är framförallt det om något får mig att se präktig ut... Som kvinnan på bilden nedan, hur fantastiska är inte hennes flätor? Men om jag skulle ha på mig dem, skulle det bli mer... skolflicka. Vilket inte känns som en bra referens i nuläget. Antar att jag får adoptera hela looken för att det ska fungera. Bild från wikipedia föreställandes beduinkvinna i Jerusalem, taget någongång mellan 1898 och 1914, klädd i traditionell palestinsk klädesdräkt. Kommer från denna artikel som är intressant, även som jämförelse med förra inlägget om Gucci-kampanjen.