Bara vara

Apropå det, kvinnor som anses stilmedvetna eller intressant klädda och skriver om eller blir intervjuade angående det brukar ofta referera till sitt klädintresse som en sorts lek. Man iklär sig olika roller, beroende på dagens infall eller känslostämningar. Detta är ju förstås intressant, en sorts queer-take på saken i fråga, kroppen som spelrum för olika identitetsprövningar etc. Men det som alltid slår mig när jag läser sådant är; (heterosexuella)män gör inte så. Män bara är. (Ack denna tråkiga värld..! )

För kladdigt, för smått, för billigt.

Att klä sig är en ritual. Blir det fel, om man klär sig fel, får man göra om. Man iklär sig en roll, men inte rollen av en annan, en främmande, utan rollen av sig själv. Vikten av att kunna bära upp sina valda kläder kan inte nog betonas, det vill säga, vikten av att se trovärdig ut. Klarar man inte av detta, riskerar man att kallas tillgjord eller onaturlig, kanske till och med smaklös. Själv har jag svårt att stå ut med att jag själv gjort fel val där på morgonkvisten. Känner mig liksom fel i mig själv, på något sätt. Antar att det är ett tecken på att man tar sig själv och sitt yttre på lite för stort allvar vissa stunder. (Kan man ta för allvarligt på det?)

Apropå det här med iklädande, och vikten av att det ska se rätt ut; unga flickor i de tidiga tonåren brukar ofta få stå skott för mycket moraliserande och kritiserande för sättet de klär sig på. De är i en kritisk period; brytpunkten mellan barndomen och inträdandet i kvinnorollen. Ofta uppfattas de som lite för mycket, nästan desperata, i sitt uppseendeväckande kladdande med läppglans, solpuder och skimrande ögonskugga. Kläderna är för små, för tajta och för billiga. De har missuppfattat, det får aldrig se så tafatt och klumpigt ut! Naturligt är ledordet. Att de helt enkelt klätt ut sig, klätt upp sig, iklätt sig en roll blir för tydligt. Samtidigt kan man ju skratta åt dem. Senare kommer de få ett bättre grepp om det hela. Lära sig att iklädandet av kvinnorollen ska vara sublim, nästan osynlig. När de förstått detta och lärt sig själva ritualen, först då kan de bli tagna på allvar.

Blood Diamonds

Det här är väl ett bra initiativ. Smyckesindustrin är alldeles för restriktiv gällande användandet av material. Kan man göra såhär med andra kroppsvätskor? Blod? Det vore intressant, även om jag är medveten om att det skulle bli jag och 10 000 fjortonåriga goth-tjejer som skulle vara först att beställa.

Det här smycket är kanske inte det smakfullaste, men tänk på möjligheterna!
(Bild från alltombarn.se)

Poprasism Revisited

Var på en väns landställe på Gotland där det fanns ett hederligt utedass att tillgå. Traditionsenligt fanns där även en bunt gamla tidningar där jag hittade det Bon-numret som innehåller Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel om pop-rasism, det vill säga den totala avsaknaden vid den tidpunkten av svart musik, mode, konst, etc. i populärkulturen och framförallt i den "hippa" dito. Kommer ihåg att jag själv kände mig extremt träffad av den artikeln när den kom, var det sommaren 2006 någon gång..? Smakmässigt sprungen ur någon slags indie-kultur från början, den vitaste av alla vita subkulturer, hade jag verkligen en del att ta åt mig av som nämndes i artikleln. Var även förvånad då över bristen på debatt efter att artikeln skrivits, ämnet kändes ju brännande viktigt på många plan. Antagligen var det därför som den inte blev debatterad. Det hela uppfattades helt enkelt som tabu. När man är "hipp" vill man ofta inte att ens ganska irrationella preferenser och smakcykler analyseras av någon annan. Framförallt inte någon med rasism-, klass- eller genus-glasögonen på sig. Det hela blir lite pinsamt, pinsamt pk. Lätt att vifta bort som moralism alltså. Samtidigt, det är ju så våra sådana val styrs. Ibland uppfattas artonhundra-talet som modernt till exempel, vilket innebär, i alla fall om vi ska tänka det europeiska artonhundratalet, en relativt stor brist på värdiga icke-europeiska influneser(med värdiga menar jag icke kolonial-äckliga). Ibland uppfattas det amerikanska 1970-talet som modernt, vilket innefattar många afro-amerikanska inslag och så vidare. Problemet är väl att det när det väl passar det svenska eller europeiska smakdiktatet att ha med lite svarta influenser, så blir det just i form av exotiska inslag, ingenting mer egentligen.
Så känns det ju till exempel med senaste Vogue Italia-numret, som är ett temanummer med just olika svarta modeller. Det hela blir till lite av ett jippo, lite osmakligt kan man tycka. Slökollade även The Sartorialist, som ju är en utmärkt blogg att glida in på när man inte orkar ta in något mer informativt, och märkte att även han har haft med en del färgade eller svarta människor på sina fotografier på sistone, vilket absolut är positivt. Men det känns även som att det ibland blir lite väl tydligt att han använder just de bilderna som ett lite kul avbrott i den annars så tydliga smakkanonen som han står för.(Vitt och välklätt, det vill säga.)
Alltså känns det som att den vita populärkulturtoppen är nådd för den här gången. Brideshead Revisited och Grey Gardens känns något utnötta som stilinfluenser och Margiela börjar bli kommersiellt. Frågan är, kommer det andra som kommer i de nyss nämndas ställe bli något annat än bara exotiserade..?

(Bild från http://thesartorialist.blogspot.com/)

Utväxten

Roar mig med att se på gamla bilder på Madonna istället för att ge upp och somna. Åh, det vackra i det onaturliga. Åh, det vackra i att se naturlig, eller snarare självklar ut, med hjälp av helt onaturliga stilgrepp.

...

Gudrun Schyman var där också. Hon stod och rökte ciggarill utanför färjeterminalen. Även hennes mungipor var nedvridna likt en röd paprikabåge på en svettig ostsmörgås. (menar inte att hon är en ostsmörgås) Hon såg på mig och såg, följdaktligen, lite sur ut. Men jag förlät henne, liksom, hon rökte CIGGARILL utanför FÄRJETERMINALEN.

Flanellskjortor och nedvridna mungipor

Det finns så många kvinnor som liknar Maud Olofsson. De är överallt, med kort hår, piffig men ändå seriös klädsel och en mun med nedåtvridna mungipor. Jag inbillar mig att de flesta av dem arbetar inom vården eller på... socialstyrelsen. De är en armé, en armé som inte längre behöver behaga. De är ofta välklädda, men på ett seriöst sätt. Här är tanken på att behaga någon inte det främsta målet. Snarare att inte störa helhetsintrycket. När jag var på Gotland häromveckan och skulle handla närodlat och närbakat bröd med T så såg jag en sådan kvinna bakom mig i kön. Hon såg verkligen sur ut. Och var verkligen lik Maud Olofsson. Sedan inser jag att det är Maud Olofsson, prototypen, the one and only. Hon försvinner med sitt sällskap efter att, inbillade jag mig att jag hörde i alla fall, ha yttrat något om priserna på stället vi var på.

Har Göran Greider och Barbro Hedvall skrivit om det här i sin "Stil och politik"? Det har de säkert. Göran Greider såg jag också på Gotland, eller snarare på Gotlandsfärjan. (Denna godispåse av olika svenska sociala skikt) Hans dotter verkar ha någon slags emo-stil. tyckte det var lite ironiskt på något sätt. Två kvinnor som satt bredvid mig viskade om att det var "så kul" att Göran Greider av alla människor gett ut en bok om kläder och mode. Jag tycker också det är "kul" men mest störande. Förstår inte varför han anses ha en intressant åsikt i ämnet. Han hade för övrigt exakt de kläder jag förväntade mig, eller det kanske är de kläder han alltid har på sig; svarta mjukisbyxor, rödrutig flanellskjorta och t-shirt.


* Tydligen finns det en Rocky-strip som behandlar just det här Maud Olofsson-ämnet. Borde kanske nämna det, även om jag själv är lite osäker på om jag läst den tidigare eller inte.

Solsting

Jag hade kanske en släng av solsting när jag skrev understående. Hursomhelst, och det här har inte något med något att göra men; alla borde verkligen läsa Bitterfittan av Maria Sveland. A-L-L-A. Smärtsamt nyttig bok, vilket jag är medveten om att jag inte är först med att tycka eller skriva, men men. 

En ö i havet

Är på en ö i havet med ett par och en stor vit hund. Solen verkar alltid skina här fastän man kan se att det är molnigt på fastlandet. Låter min solbränna och min hårfärg leva sitt eget liv. Mina pigment är yrvakna, undrar vad som står på. Klipporna grå, överallt ligger små snäckor. På havet är perspektiven alltid större- en båt syns mer än ett par skor. 

Mångfald?

Ingen mer än jag som reagerat på streetcastingen, som jag i alla fall antar att det var, som Carin Wester hade använt för att hitta sina modeller på herrsidan..? Det var totalt kaos, med olika längd, kroppsform, hårfärg, hållning, gångtakt och så vidare. Detta kan ju tyckas vara sympatiskt om man jämför med den övriga likriktningen i modebranschen. Men saken är ju den att det bara var de manliga modellerna som såg ut lite hur som helst. De kvinnliga var lika likriktade som alltid, med några undantag. Filippa K har länge gjort likadant; streetcastat herrmodellerna men använt professionella modeller på dam. Tråkigt att det bara är herrmodellerna som tillåts se ut lite hur som helst. Tråkigt också att det ganska avslappnade valet av herrmodeller också tenderar att påverka kvalitén på visningen.

På sin s/s 09-visning på Paris herrmodevecka senast avslutade Ann Demeulemeester med modeller som såg ut att vara runt 60 år gamla eller äldre. Ett lyckat grepp som fick fram karaktären hos kläderna och dessutom skapade en viss uppmärksamhet. Ska bli intressant att se vilka modeller hon väljer till sin visning för dam senare i sommar. Jag tvivlar dock lite på att det kommer vara några 60-åriga modeller representerade där.

Ann Demeulemeester s/s 09, bilden lånad från Style.com

F-f-furu

Och Acne-skorna, de med omöjlig klack som ser ut att vara gjorda i furu!

(bilden lånad från rodeo.net)

Stockholm Fashion Week by Berns...

Stockholm Fashion Week by Berns är över, nu ser vi bara fram emot Moderådets modevecka i augusti och +46:s alternativa modemässa..? Liksom, sedan när är två modeveckor ett bra sätt att locka internationell press och utländska inköpare till den något avlägsna modemetropolen Stockholm? Well well, detta är förhoppningsvis inte något som kommer göras om nästa gång på samma sätt...

Generellt var det ganska många frågetecken i kollektionerna. Många plagg, som kan anses vara "trendiga" kändes inslängda i sista stund, kanske som något av en panikhandling till följd av svikande försäljningssiffror i de egna butikerna. Just det faktumet, som tros vara en följd av att människor blivit påverkade av alla de varsel om en kommande lågkonjuktur att de helt enkelt minskat på sin konsumtion och därför påskyndat det de fruktade, kändes allmänt närvarande. Det var generellt, i alla fall hos de större märkena, en känsla av back-to-basic och nästan en släng av feghet.

Jag tänker inte gå igenom alla kollektioner här då detta kan räknas till kategorin onödiga inlägg, men vissa visningar förtjänar ju faktiskt att hyllas.

Hope till exempel, som hade lyckats att göra en fantastisk kollektion som fick mig att komma på mig själv med att tänka "Så modernt!" Bra materialval, till största delen naturfärger, väl valda grafiska prints och deras ständiga förmåga att förnya sig själva.

Nicolaj d’Étoiles förvånade något genom att göra en av de visningar och kollektioner som kändes roligast. Det vill säga, det förvånade mig, som tyckte att den förra visningen var något av ett sömnpiller. Nu var den något uttjatade dandystilen borta och istället hade de satsat på en riviera-inspirerad kollektion med uppknäppta skjortor, korta shorts, kavajer i någon form av glansigt material i gott sällskap med scarfs, guldkedjor, repstumpar och nakna fötter. Det hela ackompanjerades av den sortens dansmusik som, föreställer jag mig, spelas på Stockholmsveckan i Visby. Nu kan det tyckas lite märkligt att just jag skulle falla för den här typen av kollektion. Men saken är den att det hela verkligen andades den sortens gayromantik som jag skattar högt. Helt enkelt, shortsen var lite för korta och byxorna var lite för tajta för att detta skulle kunna gå förbi obemärkt.

Carin Wester hade ju, som ni säkert vet, en öppen visning i Berzelii Park, som blev lyckad med passande inramning av växtlighet och solsken. Själva kollektionen var ganska mycket blandad kompott, i sin helhet väldigt feminin, både på dam och herr och mestadels i pastellfärger. Herrdelen var den som mest föll mig i smaken, så som det brukar bli med Wester, med en Ghandi-aktig siluett med långa skjortor och vida byxor och oväntade val av mönster, såsom blommigt och med sidenband knutna kring halsen. Damkläderna var helt klart intressanta de med, även då de ibland andades lite väl mycket Dallas, med volangkragar på blusar och så vidare. Några blusar som dock var fantastiska var de aprikosa och ljusblå med nerhasade fårbogsärmar. En tunnt stickad hudfärgad tröja ihop med tillhörande stickade shorts i dito färg var även, öh, fint. Damdelen vare lite för rörig för att kunna ge ett generellt omdöme.
Dock, var inte den sistnämnda något överstylad..?De dubbla glasögonen, sminkningen, handskarna och så vidare. Tyckte det kändes lite omotiverat, men stylisten hade säkert en bra dag. Frisyrerna med hårband på herr var i alla fall helt klart omotiverad..!

Rättelse

Jag tar tillbaka det där. En smart närstående påminde mig om att det är skillnad på vida trenchcoats som svänger runt kroppen och figursydda smala. Det ena- lite lantligt 1970-tal, det andra- H&M 2003. Hope var ju för övrigt inte de enda som hade dem.

IT´S ALIVE!

Hope hade flera trenchcoats i sin SS09-kollektion som visades idag på Hallwylska palatset. Ja, ni hörde rätt, t-r-e-n-c-h-c-o-a-t-s. Är världen redo för detta? Jag vet att jag inte är det.

(bilden är från modette.se...)