Starka kvinnor etc.

Jag har kommit fram till att min fascination för modevärlden är väldigt nära sammankopplat med min fascination för starka kvinnor. Kvinnor på alla plan av modebranschen; Anne Demeulemeester Rei Kawakubo, Cathy Horyn, Carine Roitfeld och så vidare. Har liksom inget till övers för varken Valentino eller Lagerfeld. Inte så att jag positionerar mig mot dem heller, är bara inte så intresserad. Det finns för mig något tydligt lockande i en värld mestadels styrd av kvinnor och homosexuella män, verkar det som.

Såg en ung kvinna på stan idag, iklädd jeans med vita och gröna stringtrosor över. Ett helt eget tolkande av synliga underkläder-grejen som varit på tapeten ett tag, tänkte jag.

För övrigt har jag besökt Carl och Carin Larssons gård i Sundborn i Dalarna. Tror jag kommer återkomma till Carin Larsson och hennes liv och konst senare. Ännu en cool brud!

PR är PR är PR är PR

Prinsessan Madeleine blir officiell beskyddare åt Stockholm Fashion Week by Berns. Bara jag som rent spontant tycker att det känna lite... töntigt? Sedan när är kungahuset något man gärna associerar sig med? Svenskt mode har haft något av en underdog-stämpel, något som jag tycker är positivt. Den svenska modebranschen är varken tillräckligt stor eller utvecklad för att göra sig av med den. PR är alltid PR, och att ha en person som egentligen består av ren PR som beskyddare kan ju i och för sig ses som ganska naturligt. Men prinsessan Madeleine? Svensk damtidning, solsemester i St. Tropez, tiara och balklänning i cerise siden på Nobelmiddagen?

Fashion Week by Berns är i och för sig arenean för de stora spelarna inom svenskt mode, inte avant-garde-modet. Men jag har svårt att tänka mig att någon av de märkena, förutom möjligtvis Lars Wallin tidigare, tycker att kungahuset är en trevlig institution. Kanske är jag bara lite skadad av att precis ha läst Överklassen i Sverige av Anette Kullenberg, vem vet.

Efter ansvarstagande; förtvivlan

Människor bryr sig, konsumerar världen bättre. Trots, det uppenbara faktumet, att detta är ett ganska hopplöst företag. Så länge makthavarna, regeringarna, och storföretagen, inte gör något kommer ingenting heller förändra sig. Tanken att det är privatpersoners ansvar att rädda världen är äckligt marknadsliberal. "This Is Not a Plastic Bag"-påsen masstillverkas i Kina och när en air av ansvarstagande runt ett märke eller företag egentligen mest används som bra PR känns det så tomt, ack så tomt.
Det miljötänkande modet är sorgligt nog egentligen just det; ett mode. Jag tänker att min egen, och alla andras, nuvarande vurm för ekologiska linnetyger i ljusare färger kommer bytas mot något annat, ett mörkare dito. Så verkar ju hösten gå i just den hopplösaste färgen av alla; svart.

Hum-du-dum

Mycket går ut på att försöka hålla kvar i den lilla känsla av lekfullhet runt iklädande och socialt liv. Det är så lätt att stelna till, ängsligt. Det gäller att rusa fram tillräckligt fort så det inte hinner ifatt en. Eventuellt stå helt stilla. (Nu svamlar jag.) Hursomhelst, mansmodeveckan i Milano gör mig glad. Egentligen är den så långt ifrån lekfullhet man kan komma, men det känns avslappnat. Så länge jag slipper involvera självkänsla och självbild i det hela är jag nöjd. Jag vill klä mig som Bob Dylan pratar, snårigt men fint. Förstår ni va ja menar?

GAMMALT Å NYTT

Räknar ut att det finns ungefär 60 butiker med utvald secondhand i Stockholm med omnejd. Just utvald secondhand var något som kom stort i början av 2000-talet, då övervintrade pandor och indiebrudar med flera dammsög stadens vanliga secondhandbutiker efter 40-, 50- och 60-talsklänningar, hattar och skor. Sedan kom det här att införlivas i någon slags allmän fyndkultur, där sökandet efter det perfekta plagget eller tinget kunde, och skulle, ta tid. När miljötänket blev stort kunde detta även införlivas i sammanhanget. DNs och SVDs helgbilagor gör med jämna mellanrum nerslag i huvudstadens secondhand-flora och jag kommer på mig själv med att tänka "Tar kläderna aldrig slut..?".
Den franske sociologen Pierre Bourdieu har hävdat att iklädandet av secondhandkläder är ett ifrågasättande av modevärlden och att "säga upp det underförstådda kontrakt som delegerar monopolet på skapande till modeskaparna...". Men detta gäller inte riktigt utvald secondhand och vintage. Här är modevärlden i stort närvarande. Ägarna tjänar antagligen på att hålla sig någorlunda ajour med modets strömningar och att ta in plagg som någorlunda passar in i mallen. Jag har börjat undvika dessa butiker, kan tänka mig att jag inte är ensam om det. De bästa plaggen hittas oftast på traditionella loppmarknader och liknande. Gillar egentligen inte att bli skriven på näsan vad jag själv bör vilja ha.

I_nspirerande etc.

Salka Hallström Bornholds nya bok "Salka frågar" (Pocky förlag) borde ni, om ni inte redan har, verkligen läsa. Den är, för att uttrycka ett något slitet adjektiv, inspirerande. Och lärorik!

(Fast titeln påminner om en barndomsklassiker man kanske helst vill glömma - "Filip frågar")

På tal om andra böcker som getts ut nyligen är ju Martina Bonniers "Fashionista" en märklig publikation. Den ser ut som en turkos smyckesask, kanske en fin idé i och för sig, men tillsammans med texter som känns som Damernas värld-reportage och bilder som nästan enbart föreställer Martina Bonnier själv, blir det hela lite... skevt. Jag gillar Martina Bonnier, av odefienerad anledning, men "Fashionista" känns tråkig. Och målgruppen, vilken är den? Människor som själva definierar sig som fashionistor, om nu någon gör det, köper nog inte den här boken. Människor som inte gör det är nog ganska ointresserade. Kvar står den lilla grupp som kanske gärna vill se sig som sådana, men inte riktigt tar steget fullt ut. Antagligen är det här också en bok som unga kvinnor kommer få i julklapp av någon välmenande släkting med orden "Du gillar ju kläder!"

Man About Town

"Church´s shoes are a British institution representing timeless elegance and luxury. From their origins back in 1873, they have always stood for style and quality above all else. The original city banker´s footwear, they give the wearer an understated yet undeniable air of confidence and authority.
The experience of walking into a Church´s shop is testament to the company's discerning approach. Decorated floor to ceiling with oak and deep carpets, the scent of leather hangs in the air and hints at a sophisticated charm. This reflects the values of the business- there has never been anything brash or noveau about Church´s. The clientele they appeal to possess a distinguished style that whispers, rather than shouts. "

Text ur modetidning utgiven i början av en lågkonjuktur, någon?

Man About Town - Issue 2 / Spring- Summer 2008

Tvångströjor

Blir illa berörd av designers som till exempel Roberto Cavalli som verkar(verkade) ha som mål för sitt klädskapande att få kvinnor att känna sig kvinnliga och sexiga. Det vill säga; att få dem att vara sådana, riktiga kvinnor alltså. Jag vill inte klä mig i kläder som är skapade av en man, för män att se på, attraheras av. Det finns något tryggt i faktumet att modevärlden befolkas till stor del av kvinnor och homosexuella män.