PVC

Varnar på förhand för det här inlägget; det kan tyckas vara lite negativt. De som inte gillar sådant kan sluta läsa nu. Hursomhelst; angående Stockholms pågående modevecka. Man kan inte låta bli att slås av att utbudet av intressanta märken med skickliga och nyskapande designers i Sverige antagligen är ganska skralt. Vissa märken, som ändå får räknas som ganska stora, håller verkligen inte måttet. Ändå får de ha visningar på Berns under modeveckan, antagligen för att konkurrensen är i det närmaste obefintlig, men även för att de har råd. Att sätta upp en visning kostar nämligen. Jag vill inte peka ut några så, men två märken, som vi kan kalla ”Resteröds” och ”Stylein” fick mig att bli rent ut sagt uttråkad. Anledningen till att jag inte slutade se på visningsvideon var i princip att jag ville se klart för att sedan kunna avfärda dem. Hur den förstnämnda kan göra en visning som så totalt andas förra året, och då menar jag tidigt förra året och är så genuint ickeoriginell är för mig svårt att förstå. När de svarta tightsen, som förvisso såg ut att vara gjorda av läder, men lika gärna kunde vara gjorda av PVC, gjorde entré blev det hela en smula komiskt. Att den sistnämndas kollektion såg ut att vara hämtad direkt från Hennes & Mauritz närmsta butik, men med lite mindre färg, var också intressant.

Det svenska stickundret

Jag tror att modesveriges, och utvalda delar av övriga modevärlden (heja!), fascination över Sandra Backlunds egenstickade kreationer på ett sätt är samma som den man som liten kände över trollkarlstrick. Liksom "OHH; AHH; hur kan hon; hur går det till" etc. Det är helt enkelt lite magi över det.



Okej, kan inte hålla mig. Stämmer in i hyllningskören; "OHH, AHH" etc. Vissa av plaggen ger associationer till Alien-filmerna. Groteskt och vackert.

Bilden är från dn.se

Lösa tankar än så länge

Stockholms modevecka ger än så länge har gett ett något splittrat intryck. Det är ju alltid svårt att få något slags generellt grepp om en visning när man bara sett den någon gång, får nog återkomma när jag hunnit se på dem några fler gånger. Några drag som man kan urskilja är i alla fall en något ganska tillbakalutad och smal, eller smalare, siluett. Mycket stickat, mycket transparent (surprise!), mycket rutigt, randigt, blommmönstrat, ja mycket mönstrat över huvudtaget. Eller mycket och mycket, mer får man nog snarare säga; mönstrat har inte direkt dominerat tidigare års svenska visningar. Det flesta visningar känns ganska klassiska men utan att bli stela eller pompösa.
Skulle kunna skriva vilka plagg jag fullkomligt älskar men det känns inte direkt relevant. Något som jag önskar att rapportörerna från visningarna tog lite mer fasta på. Vad någon rent subjektivt tycker om en viss visning är knappast intressant. Vad som är intressant är väl egentligen tendenser, influenser, jämförelser med tidigare kollektioner etc, öhm, enligt mig. Ibland är svensk modejournalistik så hemskt innehållslös.

Några frågetecken än så länge är de väldigt löst knutna slipsarna på Filippa K och någon mer visning(kommer inte ihåg vilken den var nu!), känner inte att jag behöver motivera varför det är ett frågetecken, och de tvåfärgade strumpbyxorna på Minimarkets visning. En viss amerikansk butik på Götgatan har nämligen haft exakt likadana till salu ett tag nu. Antingen så är de lånade direkt därifrån eller så är det bara ett olyckligt sammanträffande. Kändes hursomhelst lagom originellt. Kul också att Minimarket och Acne verkar ha gjort en exakt likadan svart transparent blus med knäppning fram, vet ju dock inte hur ärmarna ser ut men i övrigt var de extremt lika.


Strumpbyxorna! I övrigt... Den här rosa färgen figurerade även på ett par herrbyxor från Hope. Den känns faktiskt lite roligare än de vanliga höstfärgerna; orange, brunt; off-white och så vidare.

Bilden är lånad från Stureplan.se

Coco?

Ständigt dessa referenser till Coco Chanel. Det finns en Coco-kanon som infiltrerar världen, spyr ut sina hyllningar till den lilla svarta, chaneljackan och vita pärlhalsband. Inte så att jag egentligen har något emot damen ifråga. Hon var väl ganska ”cool”, hade stor inverkan på modehistorien och så vidare. Jag gillar väl henne egentligen mer än Christian Dior till exempel. Men som inspirationskälla känns hon ganska utsliten. Kanske på grund av att modemärket med hennes namn återuppfinner hennes stil varje säsong. Kanske är detta inget annat än naturligt. Men, faktum kvarstår, chaneljackan till exempel, är ett ganska tråkigt plagg. Hur kan då design som hela tiden tvingas inspireras av detta vara intressant? Chanels couturevisning förra veckan tyckte jag var ganska medioker; nya varianter på chaneljackan(igen), ballerinaskor och marintema..?!
Carin Westers a/w08-kollektion som visades idag hade i alla fall till en början tydliga drag av Chanel-inspiration. Svart, randigt och pärlhalsband som inslag talade sitt tydliga språk. Gäsp tänkte jag, men ändrade åsikt efter hand. Så tråkig var den faktiskt inte.

Nu är tanken inte att det här ska utveckla sig till en kverulantblogg. Nästa inlägg ska handla om något jag gillar. Jag lovar.

Yes!

För övrigt, när vi talar Paris herrmodevecka fall -08 måste jag tillägga att jag tycker det är så skönt att slippa alla dessa kvasirebell-stilar som dominerat vissa kollektioner så länge. Är så fruktansvärt trött på smala byxor, röda slipsar, rufsiga hår och allt det som många designers verkar ha uppfattat som truligt ungdomligt men som egentligen bara är en trött lek med klichéer.
Jag tyckte visningarna i allmänhet var väldigt starka på byxfronten. Dior Homme med Kris Van Assche i spetsen presenterade en kollektion som kanske inte var helgjuten men som hade ett par underbara harembyxor i sig. Vore jag man skulle jag jubla, äsch, jublar ändå.

!

För han har blommor i sitt hår...

Läser man vilken svensk, antagligen icke-svensk också, "mode"-blogg som helst kan man känna sig ganska säker på att blommönstrat är något som kommer bäras av många damer i vår. Själv har jag något svårt att ta just den trenden till mitt hjärta. Det känns ungefär lika kul som fjärilsmönstrat, i alla fall när det gäller S/S. Skulle mycket väl kunna tänka mig Balenciagas kimono-liknande rustningar i blommönstrat i och för sig men det är av lite andra anledningar än just mönstret. Hursomhelst, inte så upphetsande alltså, om det inte råkar vara på herrar! Ann Demeulemeesters visning av sin fall 08-visning är nämligen fylld av just blommönster som tydligen ska vara inspirerat av hennes egen trädgård. Att detta stilgrepp kan göra mig så lycklig säger ju en del om hur stelt herrmodet många gånger egentligen är. Vackert.

Bilderna är från style.com

Tips!

Centrum för Modevetenskap på Stockholms Universitet kommer under våren hålla öppna föreläsningar för de är intresserade. Den första hålls den 7 februari och är på temat "Artists changing fashion: From print to digital" där Professor Peter McNeil är föreläsare. Detta är Peter McNeils första öppna föreläsning i Sverige sedan han blev Stockholms universitets första professor i modevetenskap. Han är även professor i designhistoria, och specialiserad inom konsthistoria, vid University of Technology i Sydney. McNeil kom 2007 ut med ett verk vid namn ”Shoes: A History from Sandals to Sneakers” som har fått mycket uppmärksamhet.
Professor Yuniya Kawamura från Fashion Institute of Technology i New York håller den andra föreläsningen som går under namnet "Japanese Designers in Paris" den 21 februari. Kawamura är säkert ett namn ni känner igen då hon dels skrivit flera uppmärksammade verk om just japanska designers i Paris, "The Legitimation of Fashion; Japanese Designers in the French Fashion System" (2001) och "The Japanese Revolution in Paris Fashion" (2004). Hon har även skrivit Fashion-ology(2005) som 2007 översattes till svenska och gavs ut av Nordstedts Akademiska Förlag. Att läsa den är ett tips för er som är nyfikna på mode som akademiskt ämne. Mer information om de öppna föreläsningarna finns här . Alla borde gå!

AA

Det går ju onekligen bra för American Apparels butik på Götgatan som öppnade tidigt i höstas. Jag tycker att det är ganska intressant med tanke på hur osvenska plagg de egentligen för. Kan man se detta som något slags tecken på att svenskar, eller stockholmare då framförallt, har börjat ledsna på den stilrena nordiska designen och framförallt den svenska goda smaken?

Wikipedia

Någon mer än jag som tänkt på hur värdelöst Wikipeida är när det gäller både modehistoria och nutida designers? Antagligen på grund av att de som har tid och ork till att sitta och skriva texter dit, läs; män i 35-årsåldern med ryggsäck och kortärmad skjorta, inte tycker att mode är lika intressant som, säg, slaget vid Verdun.

Hursomhelst, känner för att uppdatera Wikipedia lite på dessa områden, någon som är med mig på detta lilla projekt?

Allmänt trivialt inlägg

Kommer på mig själv med att längta till våren och sommaren. Det är kanske inte så konstigt. Kommer även på att själva anledningen till att jag egentligen längtar dit är att jag älskar att klä mig som… ja, som man klär sig på sommaren. Då menar jag inte kort kjol och sandaler utan mer materialmässigt. Ibland känner jag ett sådant behov av att klä mig i linne, bomull och så vidare. Tunna material som är lätta att kavla upp och lätt får små veck och skrynklor. Den här vintern har faktiskt varit väldigt tung rent materialmässigt med mycket betoning på pälsar och läder. Puh. Roade mig nyss med att titta igenom de svenska visningarna från modeveckan i augusti återigen. Slogs av hur fantastisk Carin Westers visning var. Det enda jag egentligen har hört talas om från den visningen så här i efterhand är den blommiga klänningen som fanns med. Den har jämförts med till exempel Balenciagas storblommiga kreationer för våren och det är verkligen inget fel på den. Men det är ju inte direkt det blommönstrade som dominerade visningen. Jag gillar hela den koloniala stämningen, blandningen av material, färger som beige, grått och vitt och framförallt byxorna; stora, låg gren!

Angående "egen stil"

Modevärlden hyllar både egen stil och elegans och så vidare samtidigt som det gäller att följa modet någorlunda om man ska verka som någon som har någon slags grundläggande koll. Att ha en egen stil är alltså inte något som man får beröm för i alla sammanhang. Britney Spears till exempel kan väl sägas ha en egen stil men då den räknas som vulgär och ute är det inget hon premieras för. Om man ska premieras måste man alltså ha en egen stil som stämmer med det som anses vara god smak för tillfället men som samtidigt inte är uppenbart saxat från style.com. Egen stil är en sorts variant av det välkända begreppet god smak. God smak lanserades, menar många, när kläder och andra konsumtionsvaror började massproduceras under slutet av 1800-talet vilket gjorde att många fler hade råd med dessa varor samtidigt som medelklassen blev mycket förmögnare och började konsumera de varor som endast överklassen tidigare haft råd med. Då lanserades alltså detta begrepp som ett sätt för överklassen att särskilja sig från de undre klasserna, som nu kommit obehagligt nära. Det gällde alltså att välja rätt saker att konsumera, inte bara ha råd att konsumera. Peter Englund har skrivit en intressant essä om just detta som kan rekommenderas.

Barbarer!

En rolig anteckning som jag hittade i mitt kollegiblock från någon föreläsning;
Tydligen ansåg greker och romare att sydda kläder var för primitiva folk och barbarer. De hade ju bara draperade tygstycken på sig i princip.

Att de inte förstod potentialen i nål och tråd!

Mode/konst

Man hör ganska ofta modeintresserade människor, när de pratar om mode, hävda att mode och konst egentligen är likvärdiga i kreativitet och betydelse och borde behandlas och uppskattas som den gränsöverskridande och experimentella konstart som den egentligen är. Detta kan jag absolut hålla med om. Det finns många beröringspunkter (men självklart även många skillnader.) Det jag kan störa mig på i sammanhanget är att människor verkar tycka att de säger något lite… förbjudet och revolutionerande när de hävdar att mode och konst är likvärdigt. Kanske är detta uttalande något som kan provocera hos gemene man, det vet jag inte, men en sak som jag dock vet är att det verkligen inte är något nytt under solen att människor som håller på med mode gärna vill att det ska vara konst. Jag har precis läst en bok som heter ”Couture Culture- A Study in Modern Art and Fashion” av Nancy J. Troy som är utgiven av Massachusetts Institute of Technology, 2003, som handlar om just modets och konstens förhållande till varandra i början av 1900-talet och om hur modevärlden då gärna ville associera sig med konsten. I förra seklets början var hela modesystemet, om man ska använda sig av Kawamuras teorier, ganska ungt. Det var nämligen inte förrän på 1860-talet som den franska Haute Couturen uppkom. Det var då engelsmannen Charles Fredrik Worth startade sitt modehus i Paris och började använda sig av modevisningar och satte fokus på märket och designen på ett helt annat sätt än vad det hade varit innan. När fler och fler modehus började startas upp blev det också en mycket större hausse kring vem som hade tillverkat kläderna man bar, vad man hade betalat för det och så vidare. Ett modehus behöver en ledare, enligt den tidens sätt att se på saken, och gärna en karismatisk sådan. 1800-talets och romantikens fokus på geniet var en tacksam mall för hur en chefdesigner skulle vara under denna modesystemets barndom. Något som drog detta till sin spets var Paul Poiret som med sitt självbetitlade modehus verkligen försökte vinna någon slags legitimitet åt sina kreationer genom att hela tiden associera sig med just konstvärlden. Han stal helt enkelt konceptet den känsliga konstnären rätt av. (Något som även många av dagens chefdesigners gärna gör, tänk Karl Lagerfeld till exempel) Detta för att få respekt och antagligen också för att få människor att känna att de köpte mer än bara en klänning när de gick till honom. Antagligen var han överhuvudtaget inte bekväm med tanken att han ägnade sig åt något så simpelt som att rita kläder åt societetsdamer som inte hade något bättre för sig än att lägga alldeles för mycket pengar på kläder och skönhet. (Jag hoppas ni lägger märke till den lätt ironiska tonen här) Genom att använda sig av konstvärldens attribut hoppades han också vinna något av konstvärldens tyngd och seriositet. Nu pratar vi 1910-tal. Viljan hos modevärlden att associera sig med konstvärlden är alltså knappast ny.
Det finns flera anledningar till att konstvärlden är sedd på med blidare och framförallt respektfullare ögon än vad modevärlden är. Dels är ju konstvärlden mycket äldre och har en historia som är väl dokumenterad och med namngivna hyllade konstnärer. Konsten sprang väl ur något slags primitivt behov hos människor att avbilda sin omvärld och att uttrycka sig. Modet däremot springer faktiskt helt enkelt ur behovet av att skydda och värma sig, med päls, läder eller textilier. Sedan upptäckte självklart människor att de kunde göra mer med det de klädde sig i än så, men ändå, modevärlden är sprungen ur behov att klä sig och är då så mycket mer funktionsbetonad än konstvärlden. En annan anledning till allt detta är självklart att modeskapare är så utlämnade till hur deras skapelser mottas och framförallt konsumeras. En konstnär kan kanske finna någon slags tröst i att vara missförstådd och att slå nerifrån medan en designer bara kan sikta på att vinna eller försvinna i princip. Detta gör att konstnären har ett helt annat oberoende än modeskaparen som hela tiden är styrd av kapitalet och allmänhetens intresse.
En tredje aspekt på det hela, som jag dessutom tror är väldigt viktig är att mode sedan ”the male renunciation”, alltså den förändring som inträffade efter franska revolutionen då män i princip avsade sig sitt modeintresse och faiblesse för pråliga utsmyckningar etc. och helt enkelt knuffade över klädintresset till kvinnorna, setts som ett kvinnligt område. Mode är nyckfullt, ändrar sig med jämna mellanrum och fokuserar helt på yta, precis som kvinnor alltså. Konstvärlden däremot är ett traditionellt manligt område. Den känsliga konstnären är per definition en man. Enough said alltså.
Detta kan göra att jag kan känna en viss motvilja mot hela ”Mode är konst”-jargongen. Kan inte mode bara få vara mode och konst få vara konst? Sedan kan de inspireras av varandra och samarbeta så mycket de vill. Men det är tråkigt om modevärlden måste lägga till med konstens klassiskt manliga attribut för att bli respekterad och sedd som en riktig konstart

Tidlöshet

På tal om begrepp som används i syfte att sälja mode och inredning så är ett annat sådant som används flitigt ordet ”Tidlöshet”. Att använda just det ordet är antagligen ett utryck för företags strävan efter att tjäna på människors behov av fasta värden i vår västervärld som domineras så totalt av det motsatta. Det används i alla sammanhang egentligen, för att sälja jeans, möbler, och målarfärg. Detta irriterar mig, ganska mycket faktiskt. Mest när det gäller mode då målarfärg och möbler kanske inte riktigt intresserar mig på det sättet.
Det finns knappast något som kan kallas tidlöst. I alla fall inte när det gäller yta, form, och smak. Georg Simmel publicerade 1904 en artikel i tidskriften International Quarterly där han presenterade sin ”Trickle-down-theory”, en teori som på många sätt står sig än idag. Han menade att modets konstanta föränderlighet beror på de övre samhällsklassernas behov av att distansera sig från de lägre klasserna. Detta gör de genom att hela tiden visa på sin förmåga att välja vissa rätta saker som laddas med värden, till exempel begreppet god smak. När överklassen använt sig av dessa saker en tid så fångar medel- och underklassen automatiskt upp detta och börjar själva använda sig av dem vilket gör att överklassen återigen måste ändra, då de inte kan använda sig av samma attribut som de lägre klasserna. På detta sätt förs modet framåt och förändras. Denna teoris fokus på samhällsklasser är kanske något förlegad. Överklassen har inte en sådan påverkan på modet som den en gång hade. Snarare handlar det ofta om någon slags kreativ medel- och överklass som försöker distansera sig från den icke-kreativa över- medel- och underklassen. Modet förändras nämligen alltid. Det är det enda som egentligen är beständigt med modet; att det är så obeständigt.
Därför är det fåfängt att försöka hålla fram vissa värden som tidlösa. Vissa värden håller längre än andra, det får jag medge. Färgen svart till exempel har väl setts som en sober och smakfull färg i snart 100 år men även om det håller länge så betyder inte det att det håller för evigt. Det är så historielöst att kalla något tidslöst och är det något jag kan känna ett intensivt hat mot så är det just historielöshet.