Ironi och så vidare

"Så många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra."
ur Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna.

Jag förstår tydligen inte ironi. När jag tänker efter, är jag hur som helst väldigt emot tanken på att säga saker man inte menar, med ett snett, nervöst leende, och mena motsatsen. Jag kommer ändå aldrig klä mig ironiskt, eller lyssna ironiskt på musik(se citat ovan), eller så vidare. Antar att jag är född för nära 90-talet för det. Ironi känns som ett verktyg som man tar till för att slippa vara så ärlig. Utan ironi får man stå för allt, det är väl en bra sak?