Bloggen Austerity Kitchen skriver i ett rätt roligt inlägg om "bundling", det vill säga den amerikanska sedvänjan från 1800-talet att låta fästmannen/män ligga bredvid dottern i huset i hennes säng. Inrullad i en filt, så att nederdelen av kroppen inte kunde användas till något osedligt. De två turturduvorna fick på så sätt lära känna varandra lite bättre. Det var inte bara tilltänkta som fick göra det, brist på sängar i hushåll kunde tydligen göra att besökande fick dela bädd med dottern också.
Sverige hade "nattfrieriet", en liknande tradition på landsbygden som förekom in på 1900-talet, där den unga mannen i fråga efter att ha knackat på fönstret kunde få ligga ovanpå täcket i sin fästmös säng, av samma anledning. Man var i enrum, kunde lära känna varandra men var inom hemmets fyra väggar och gjorde förhoppningsvis inget perverst med varandra. Kyrkan var emot förstås, som med allt som är kul?
Jag blev rätt förvånad när min mamma berättade om det. Antagligen på grund av att jag, liksom många, har en idé om unga "förr" som helt naiva och utan någon slags intimitet i deras liv. Den uppdelning mellan unga män och kvinnor som man lärt sig fanns "förr i tiden" är väl, som så mycket annat, mycket baserad på hur unga människor från överklassen hade det. Unga på landet hade en annan frihet eftersom de ofta jobbade hemifrån från tidig ålder. Den friheten har förstås inte självvald, men gav vissa möjligheter. Det gör mig lite rörd.
Var och kollade på Alison Klaymans omtalade dokumentär Ai Weiwei: Never Sorry igår, på en visning som Magasin 3 anordnade på Bio Rio. Det är två veckor kvar på deras utställning med Ai, för er som ännu inte sett den. Never Sorry är en bra dokumentär, varken enbart för de initierade eller för banaliserande. Situationen är komplex, det förstår man. Att göra en dokumentär om Ai Weiwei är också komplext, liksom, var börjar man? Det blev ett fint porträtt av konstnären och den situation han är och har varit i. En skildring av de särskilda omständigheter som har gjort honom till den han är. Inte för att man förstår honom så jäkla mycket bättre efter att ha sett den, men kanske lite. I alla fall.
Ett genomgående tema i dokumentären är kameror. Transparens är ett begrepp som Ai ständigt återkommer till. Insnärjd och född in i ett system som är tjock som unken trolldeg, med all korruption, hierarkier och nivåer av lokalstyren som det kinesiska politiska systemet består av, är det som att han ständigt försöker öppna fönstret och släppa in frisk luft. Var finns sanningen, vad har hänt och hur ser systemet ut, egentligen? Med hjälp av otaliga mobilkameror och handkameror, burna av honom själv och hans assistenter, konfronterar han i dokumentären om och om igen lokalregeringen och polisen i Chengdu, Sichuan, där han blev misshandlad när han försökte vittna i en rättegång mot en aktivist för några år sedan. Genom att dokumentera varje steg samlar han på sig bevis på hur medborgarna systematiskt felbehandlas.
Men det är inte bara han som filmar. Även ordningsmakten gör det. I en scen där Ai och hans sällskap filmas av en ordningsvakt när de äter middag på en uteservering ser man hur en av Ais assistenter smyger på bakifrån och filmar vaktens skärm. Det framkallade förstås skratt i salongen, men eftersmaken av det kafka-artade i hela situationen sitter i längre. För hur mycket de än filmar, hur många bevis de än har, befinner de sig fortfarande i ett system utan rättssäkerhet.
En av de tidigaste incidenterna när Ai Weiwei började uppvaktas av polisen för sitt arbete kopplat till Sichuan-jordbävningen och lokalmyndigheternas cover-up var att polisen satte upp övervakningskameror utanför hans studio och hem i Caochangdi i Beijing. Det var förstås bara början. När han "försvann" i 81 dagar stod två vakter i rummet där han hölls isolerad, dygnet runt. De var med honom även när han gick på toaletten. Numera finns det övervakningskameror inuti hans hem. Vakter är placerade utanför porten.
Övervakning är förstås ett återkommande tema i hans konst. Han har tidigare gjort övervakningskameror i marmor. För att uppmärksamma årsdagen av hans försvinnande i mars lät han sätta upp övervakningskameror i sitt sovrum, som sände direkt på en sajt. På det sättet överträffade han polisen och gav full insyn, även när han sov. Det höll i 46 timmar, innan myndigheterna tvingade honom att stänga ned. I ett citat i en CNN-artikel säger han;
"In my life, there is so much surveillance and monitoring -- my phone, my computer ... Our office has been searched, I have been searched, every day I am being followed, there are surveillance cameras in front of my house, so I was wondering, why don't I put some (cameras) in there so people can see all my activities. I can do that and I hope the other party (authorities) can also show some transparency."(källa)
I en intervju med Slates Jacob Weisberg för bara några dagar sedan filosoferar Ai över privatliv och menar att han inte känner att han har något direkt behov av det. Samtidig beskriver han det som ett mål, att han hoppas att han en dag ska få tillgång till det. Hans villkorliga frigivning ska ta slut den första juni. Det är datumet som sattes när han blev frigiven- då ska han till exempel få åka utomlands om han vill. Men Ai verkar inte så entusiastisk ställd till om löftet kommer hållas infrias.
Om det hålls, så kan det hända att Kina förlorar en av sina viktigaste röster för frihet. Likt aktivisten Cheng Guangchen nu senast kanske han tröttnar och tar med sig sin familj till en tryggare hamn. Vi får se vad som händer.
Inlägg
