I Lawen Mohtadis nya biografi över Katarina Taikon ”Den
dag jag blir fri”(Natur & Kultur) beskrivs en del av Sveriges politiska historia som är okänd
för många av oss. Hur de bättre förhållanden för svenska romer som kom på 1960-talet
var frukten av ett intensivt politiskt lobbande från socialarbetare, politiker
och romerna själva, som författaren Katarina Taikon och hennes syster Rosa. Hur
de synliggjorde det hyckleri som fanns mitt i det på ytan så gosiga folkhemmet.
En socialdemokratisk illusion om ett komplett samhälle trots att romer
inklusive barn bodde i tältläger, utan rätt till skolgång och under väldigt
fattiga förhållanden. Där 85% av de vuxna romerna var analfabeter, ändå
krävdes det intensivt lobbande för att införa vuxenutbildningar.
Lawen Mohtadi drar paralleller mellan Katerina Taikons kamp och medborgarrättsrörelsen i USA och Martin Luther King, som Taikon
faktiskt träffade när han var på besök i Sverige efter att ha fått Nobels
fredspris. Katarina Taikon skrev och kämpade, skrev och kämpade. Hon var
pragmatisk och hjälpte till med att praktiskt taget tömma lägren i
Stockholm. Det är väldigt rörande, och beskriver vilken paradox den svenska
självbilden var på 1960-talet. Man talade om sig själv som ett rättvist
samhälle som hade löst sina problem med diskriminering. Utan att ha gjort upp med varken sitt rasistiska förflutna eller med sina nuvarande problem.
”På 60-talet låg allt detta undanträngt någonstans
långt ifrån framgångssagan Sverige. Och eftersom det inte fanns rashat eller
diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de
flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var
vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet.” skriver Mohtadi.
Det här var i Erlanders och Palmes rosenskimrande Sverige. I den tid som vi sentimentalt ser tillbaka på, senast i Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär om Palme. Det är svårt att få ihop. Palmes brandtal om rassegregeringens USA. Det som öppnade hans ögon för rasismen i USA under hans resa där som ung och som gjorde att han alltid stod på medborgarrättsrörelsens sida. Och så romerna, deras ickeexistens i framgångslandet.
Vi ser tillbaka och förfäras. Men hur ser det ut idag då? Är vi fria från rashat och
diskriminering? Jag minns när jag jobbade på kvinnojour i min hemstad efter
gymnasiet. En romsk kvinna som jag hade kontakt med hade problem med att hitta
lägenhet. Jag följde med henne till ett besök hos en privatvärd. Husen
var slitna, så slitna hus hade jag nog aldrig sett då. Hon var nervös och berättade på vägen dit att hon tänkte låtsas vara en student från Spanien om de frågade.
Jag skulle vara hennes kompis. Precis samma sak beskrivs i boken om Katarina
Taikon, hon låtsades vara fransk eller italiensk när hon sökte bostad. Ingen
vill ju bo bredvid en rom. Och kvinnan fick ingen lägenhet så länge jag hade
kontakt med henne.
På vägen till jobbet häromdagen mötte jag inte
mindre än fyra tiggare, som jag gissar är av romsk härkomst. Kanske är de del
av samma grupp som Aftonbladet skrev om i en fantastisk liten artikel i april i år. Reportarna hade besökt
dem i deras tältläger i Solna. De bodde i bilar och hade rest från Rumänien i jakt på ett uppehälle.
Reportern frågade dem om man någonsin vänjer sig vid att tigga. Aldrig, blev
svaret. Det slutar aldrig vara förnedrande.
I dag har vi alltså tältläger i Stockholm av den typ som Katarina Taikon
kämpade för att stänga ned. Bara det att romerna nu är från Östeuropa, där
romer i många länder har det svårare och svårare. Vilket de förstås inte har
det bara där. I Frankrike och Italien är det likadant. De flyr till exempelvis Sverige i hopp om något bättre, men får bo i läger utomhus, i gamla bilar.
Vad skulle Katarina Taikon ha sagt?
Inlägg
