Retorisk diskussion i vägen för ställningstaganden

Det är viktigt att de här frågorna diskuteras. Hur ofta hör vi inte den meningen, upprepas likt ett mantra i medier, av pressade politiker, kulturpersonligheter, filmmakare. Vad som är rätt och fel är upp till var och en, men det är viktigt att vi diskuterar. De. Här. Frågorna. Så även i diskussionen kring Maria Lind och Tensta konsthalls samarbete med Bukowskis, det anrika auktionshuset numera ägt av den ökända familjen Lundin, under utredning för folkrättsbrott.

Som om offentligheten är ett enda långt terapisamtal. Det är viktigt att vi pratar. Lättar våra hjärtan. Men vad kallas frågor som inte kräver svar? Retoriska frågor. Är det som vi mer och mer verkar trassla in oss i en enda lång retorisk diskussion?

När Maria Lind och Tensta konsthall gjorde samarbetet och utställningen Abstract Possible: the Stockholm Synergies med Bukowskis gjordes ett val. Ändå framställs det av de förstnämnda som om inget ställningstagande har gjorts. Man illustrerar små institutioners hjälplöshet. Man säger sig vilja använda sig av en inifrån-position för att kunna diskutera ”konst och pengar”. Man talar om meta-nivåer och hänvisar till abstrakta tendenser internationellt. Ändå är det tydligt att man inte vill diskutera det ställningstagande man själv gjort. Istället detta mantra: det är viktigt att vi diskuterar de här frågorna. Som om diskussionen i sig skulle göra någon skillnad. Som om bilden av en diskussion är samma sak som en faktisk diskussion. Som om en faktisk diskussion skulle tillåtas existera.

Det är vad man gör och inte vad man säger som gäller, är ett vanligt råd till föräldrar. Och frågan är om det inte gäller i detta ämne också. För oavsett hur viktigt det är att Bukowskis koppling till Lundin petroleum diskuteras, så står helt plötsligt Tensta konsthall på Bukowskis planhalva. På den andra står resten av Sveriges små konstutövare och är villrådiga. Om Maria Lind gör det, varför kan inte vem som helst i konstsverige göra det? Om så med samma rökridåer till diskussion som Tensta konsthall döljer sig bakom.

Om diskussionen inte i slutändan leder till slutsatser, till ställningstaganden och till handling, vad är den då bra för? Vem tjänar på den? Frågan är om det inte är Bukowskis ändå. De kan dölja sig bakom en klädsam retorisk diskussion, njuta av kredden som ett samarbete med en viktig kurator som Maria Lind ger, och fortsätta öka sin försäljning av samtida konst. Det är så viktigt att vi diskuterar de här frågorna!

Rosa grått

Jag läser Fanny Ambjörnssons Rosa- Den farliga färgen (Ordfront förlag, 2011). Den är genialisk i sin relativa enkelhet. Färgen rosa, tänk vad okomplicerad genusvetenskapen kan vara ibland. Jag har haft Fanny som lärare vid några tillfällen. Jag minns det som att hon ofta var klädd i en matchande rosa plyschdräkt. Kram på det! Eller vänta nu, var den blå...

Anyways, jag tänker på min garderob och inser att det inte finns ett enda rosa plagg i den. Tesen i Ambjörnssons bok är att rosa som färg kopplas ihop med femininitet, naivitet, något överdrivet och too much. Prinsessor bär rosa, liksom. Rosa blir för framförallt barn ett sätt att ta plats, att få uppmärksamhet, att kräva den kanske. Många av föräldrarna i boken, som tillhör den medelklass som finns i Stockholms innerstad, vill inte att deras döttrar ska bära rosa. Färgen signalerar nämligen allt möjligt mellan undergivenhet, passivitet och klassanstruken dålig smak i deras ögon. Det är väldigt intressant.

Ambjörnsson intervjuar även queeraktivister som gärna bär rosa. De gör det också som ett sätt att ta plats. Ett femme-igt fuck you till majoritetssamhället. Att bära mycket rosa leder till mycket kommentarer, uppmärksamhet, en del våld för vissa. Det är för mycket, vilket är att göra anspråk. Rosa blir både ett sätt att kräva sin plats, samtidigt som det blir en sorts rosa utopi.

Ni får läsa boken själva. Den är verkligen mycket intressant. Framförallt för föräldrar. Men jag tänker på min garderob. Vad vill den. Vad vill jag. Jag tror att den framförallt vill, jag vill, är att framstå som neutral. Den ska vara ingenting. Helst. Jag vill vara ingenting. Ingen oönskad uppmärksamhet. Inga blickar. Ingenting. Tänk vad skönt. Som en man. Nästan. Att få välja.

Det är rätt patetiskt egentligen. Jag är inte man. Jag kan inte bestämma över vad som händer med min ”kropp” i det offentliga rummet. Bättre då att göra som queeraktivisterna. Att aktivt slåss mot det där. Istället för att försöka smälta in och därför bekräfta. Men det är väl min utopi lite. En grå utopi.

Konst Schlonst

Idag ska en debatt/samtal om "konstens finansieringsformer" hållas på Tensta Konsthall. Medverkar gör bland annat Michael Storåkers, vd för Bukowskis och föredetta reklamman och en gång i tiden rådgivare åt Carl Bildt. Bukowskis ägs som bekant av familjen Lundin, vars företag Lundin Petroleum utreds för folkrättsbrott. Något som svenskar dömts för bara två gånger sedan det inrättades, eftersom det är ett så allvarligt och ovanligt brott.

Att Maria Lind valt att samarbeta med Bukowskis är en konstskandal av stora mått. Och inte bara en konstskandal, utan en vanlig skandal, med verkningar utanför konstvärlden. Detta är inget som Lind eller Storåkers vill kännas vid. De talar hellre om metanivåer inom konsten som i ett (mycket bra) program som Nya vågen i P1 gjorde om ämnet nyligen, där Lind sa apropå utställningen på Tensta konsthall och Bukowskis;

Abstract possible rymmer en metanivå, den illustrerar själv det den handlar om – hur konsten finansieras.

Enligt mig så gör man ett rätt tydligt ställningstagande när man samarbetar med företag som ägs av familjer som utreds för folkrättsbrott. Att tala om metanivåer då blir mest patetiskt och världsfrånvänt.

Tensta konsthall idag 23 februari, kl 18.30- "Hur ska det gå för samtidskonsten- debatt om konstens finansieringsformer i Sverige idag och om 10 år"

Ängslig kritik

När det kommer en hyllad konstnär till Sverige är det bäst att dra öronen åt sig. Tänk vad ängsligt om man själv skulle hylla konstnären. Så oerhört ängsligt, som om man inte hade rätt till en egen åsikt. Om konstnären dessutom är hyllad lika mycket för sitt samhälleliga engagemang som för sitt konstnärliga, då är saken biff. Biff med bambuskott.

Nils Forsbergs recension av Ai Weiwei på Magasin 3 i Expressen börjar med ett tankeexperiment. Om man tänker bort konstnärens politiska engagemang och utsatthet, vad händer då med konsten? Det är förstås frestande, men meningslöst. Det finns ingen anledning att skilja på något som Ai Weiwei själv inte skiljer på.

Konstvärlden som slutet system blir aldrig så tydligt som när konstnärer tar sig utanför konstvärlden. Då blir konsten banal, för tydlig, enligt kritikerna. God i sitt politiska syfte, visst, men irrelevant för de som enbart har konstsystemet för ögonen. Kritikerna manifesterar sitt ogillande. Ai Weiwei gör konst som de utanför konstsystemet kan förstå. Som dessutom kommer vanliga kineser till gagn, genom att med sin politiska och digitala aktivism hela tiden vidga perspektivet.

Konstnären Bo Holmstrand kritiserar Nils Forsbergs recension i samma tidning och kallar det för slapp kulturjournalistik. Frågan är om den är slapp så mycket som förväntad. Det är kritik som bedömer Ai Weiwei som om han vore en vanlig konstnär. Med insikt i Kinas situation idag inser man att han inte är det. Nils Forsberg svarar genom att kalla Holmstrand för medioker debattör och kass konstnär.

Sophie Allgårdh skriver i SVD att Ai Weiwei kritiserar ett system som han själv är en del av. Det är en märklig kritik. Vem kan sägas stå utanför ett system som man lever i? Det är en naiv bild av hur diktaturer fungerar. (Om det ens går att ställa sig utanför systemet i demokratier.) Det Ai Weiwei gör, som gör honom till en viktig konstnär, är att han använder sin position i ett system till att hjälpa andra som är under honom i hierarkin. Han vidgar konstnärsrollen till att gälla samhället och kinesers liv. I eller utanför systemet. Han gör skillnad.

Något få andra konstnärer, kinesiska eller ej, kan beskyllas för att göra. Kalla mig okritisk, men jag älskar det. Inte för att man inte får kritisera Ai Weiwei. Men man får slipa sina argument lite. Slentrianmässiga invändningar faller ganska platt i sammanhanget.

Kan man göra lifestyle av allt?

Den här länken skickades runt innan helgen. Varuhuset NK har tillsammans med trendexperten Stefan Nilsson gjort något som de kallar för Occupied. Det är en butiksyta vars namn anspelar på Occupy-rörelsen och som säljer olika "medvetna" designprodukter. Till exempel ett lakansset som ser smutsigt/slitet ut och en sparbössa i form av en bedjande kvinna på knä.

Det hela är otroligt märkligt. NK försöker på något sätt associera sig med den sociala och politiska rörelse som Occupy är. Jag gissar att det är på initiativ av trendexperten i fråga. Sådana verkar ha en tendens att inte kunna skilja på trender och allmänna tendenser i samhället, efter vad jag förstått efter att ha läst alla de otaliga artiklar där den yrkesgruppen figurerar. Det är märkligt framförallt eftersom Occupy handlat mycket om att kritisera kapitalismen, ur ett slags sunt förnuft-perspektiv.

Det är lätt att skratta åt det hela. Men jag insåg att Occupied på NK besvarar en fråga jag länge funderat på. Nämligen: kan man göra lifestyle av allt?

Svaret är alltså nej.

Tack.