Samvaro lika bräcklig som kartonghus

Konstnären Per Kristian Nygaards verk "Untitled House, Cardboard" finns att beskåda i konstmontern på Odenplans tunnelbanas perrong just nu. Det är ett smått deprimerande bygge, satt bakom glasväggar. Det fick mig att haja till ändå, även om det smälte in ganska väl i den grå tunnelbanemiljön. Den sköra konstruktionen, limmet och skarvarna, fick mig att tänka på skörheten i vår samvaro. I det gömda förtrycket som finns i vår mer och mer likriktade stadsmiljö. Eller var ligger det egentligen? Det går liksom inte att ta på, det glider under fingrarna som tjock rök.

När jag såg kartonghuset kom jag, inte alls osökt, att tänka på Maria hotellhem, den grå kolossen på Wollmar Yxkullsgatan 17 vid Mariatorget, som nu ska rivas. De sista hyresgästerna flyttade ut i början av hösten. Den fristad för bostadssökande ungdomar och alkoholiserade gubbar(och gummor?) som huset var på Södermalm rivs i höst. SVD:s Adam Svanell har skrivit ett fint farväl till huset, som han flyttade ut ur som en av de sista hyresgästerna.

Mariatorget blir härmed lite mer städat. Maria beroendecentrum ligger förvisso kvar på nummer 25 på samma gata, till bostadsrättsägarnas stora förtret. Svanell skriver om stiftelsen som ägt Maria Hotellhems planer på att bygga i Västertorp.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Man flyttar alltså ut hotellhemsverksamheten till "förorten", men inte ens de vill ha den. Västertorp är ju just del av det område längs röda linjen söderut med Telefonplan, Midsommarkransen och Hägerstensåsen som blir lite fräschare och fräschare för varje dag som går. Det är sorgligt att man inte kan tänka sig att dela det med de sämre lottade. Det borde egentligen inte behöva vara så att värdet på ens lägenhet, och därmed ens område, ska vara något man själv ska behöva ta ansvar för. Om Stockholm har blivit kallt, som Orup skrev, så har det definitivt inte blivit varmare av bostadslån-kallsvett-nätterna som många bostadsrättsägare i medelklassen antagligen går igenom. Det är ett tydligt exempel på hur våra ägodelar ibland äger oss. Ändå är det oansvarigt, rent ut sagt vidrigt, att låta det gå före våra medmänniskors rätt till en skälig tillvaro.

Nygaards kartongkomplex är satt bakom glas. Fönstren gapar tomma. Liksom Maria Hotellhems gör det nu. Snart ska det rivas. Snart finns det inte plats för sådana hus i innerstan. De är ju så fula. Människorna som bor där är så fula. De drar ner priset. Vi kommer kanske minnas det med nostalgi. Tänk när fattiga fortfarande kunde få bo i innerstan! Vad fint, va. Så socialdemokratiskt på något sätt. Men ändå, orealistiskt. Vi har ju våra bostadsrätter att tänka på.

Den här är låten tillägnas alla lifestylebloggare. Puss.

Rookie Mag

Jag älskar Tavis nya sajt Rookie Mag! Varför fanns inte den när jag var 14? Jag struntar i om den säkert är skapad av Conde Nast. Eller jag tror inte ens att den är det. Det är det som är så fantastiskt.

Zero Silence

ZERO SILENCE - Trailer from ZERO SILENCE on Vimeo.

Trailer till Zero Silence

Maya Zankoul - What Role Has Social Media Played? from ZERO SILENCE on Vimeo.

En intervju med Maya Zankoul i Beirut om sociala medier som av någon mystisk anledning inte kom med i filmen

Bloggar. Macdatorer. Internetanslutningar som krånglar. En egyptisk hipsters med krulligt hår och glasögon. Vackra män. En queer libanes. Det är nästan som Sverige!

Den svenska dokumentären Zero Silence om den arabiska våren kom förvånansvärt fort. Dokumentärfilmarna måste redan ha varit där och filmat innan allt hände. De har också en tydlig frågeställning. Inte så att de presenterar den supertydligt, men den finns med hela tiden. Vad värre är; när de frågar de intervjuade om detta, dvs sociala mediers vikt i upproren, svarar de flesta negativt. De säger till och med emot. En kallar det ett skämt. Ändå fortsätter man att fråga, trots att man blivit motbevisad. Det är- hur ska jag säga- jävligt irriterande. Redan på sajten kan man läsa:

We think the Internet is playing an important role in the events that are currently unfolding in the region and that it is partly thanks to social media sites such as Facebook, YouTube, and Twitter, that street demonstrations have become widespread in Tunisia, Algeria, and Egypt to name a few countries.

Okej. De som gör filmen kan uppenbarligen inte släppa idén om att det här är ett medelklass-internet-uppror. Fast att ingenting egentligen tyder på att det är det. Att egyptier och tunisier använder internet torde inte vara någon nyhet. Men varför är det då så rörande/chockerande för många? Är det för att vi ska kunna relatera som medier/den här filmen upprepar mantrat facebook-twitter-bloggar om och om igen. Är det för att upproren ska få ett nyhetsvärde som passar in i vårt medialandskap? Isåfall är vårt medialandskap dåligt. Jag har inga svar på det här, men jag tycker att det är sorgligt hur journalister inte kan ta ett nej för ett nej.

Vid en snabb googling märkte jag att två av de som gjort filmen, Alexandra Sandels och Javeria Rizvi Kabani arbetar med Svenska institutets program Young Leaders Visitors Program som är "ett interkulturellt ledarskapsprogram med fokus på sociala medier som verktyg för dialog och en positiv samhälls-förändring." De arbetar i länder som Egypten, Tunisien, Syrien, Libanon, mfl. Det förklarar och varför de var där så tidigt. Förstås en gyllene chans att följa det som händer, men tyvärr klantar man bort den med för mycket förutfattade idéer.

Se dokumentären om ni vill se filmsekvenser med softat ljus där egyptiska bloggare dividerar om internetuppkopplingen. Annars kan ni vänta tills det kommer en dokumentär som är lite mer objektiv och undersökande. Kanske gjord av en egyptier eller tunisier?

Mätbara kroppar

Läser Rebecka Hedströms text Ey lyssna, håll käften, från senaste numret av Nöjesguiden. I kort handlar texten om killar som tar sig friheten att säga att de vill ha mulliga tjejer, naturliga tjejer, inga smala guzzar. Kontentan är att det inte spelar någon jävla roll om det är väl menat, för oavsett så är det någon som bestämmer över din kropp och hur den får eller inte får se ut, liksom någon bestämmer över din sexualitet och tillgång till det offentliga rummet.

Rebecka jämför med bloggprojektet Kroppsbilder som görs av journalisten Julia Skott. Tanken är att visa upp olika kroppar, med tillhörande "siffror", så att man inte behöver känna sig onormal för att man inser att det finns många olika kroppstyper. Men Rebecka skriver "det enda som händer när jag ser dessa bilder är att jag fortfarande tänker på min jävla kropp?"

Det jag tyvärr tänkte när jag läste bloggen var, vem är jag mest lik? Är det hon eller hon, hoppas inte hon... Sen tänkte jag; undrar vad mitt BMI är. OBS: räknade inte ut det. Har ett starkt överjag. Jag förstår att Skott menar väl med bloggen, men frågan är om den inte bara förstärker den retorik vi har idag kring kroppen som kopplat till mätbarhet och hur den på ytan ser ut. Hur den ser ut på bild.

Jag tänker på badrumsvågen. Hur stor del har den lilla tekniska möjligheten i att människor svälter sig? Att det finns en möjlighet att mäta små resultatförändringar upp eller ner? Att BMI används? Jag läste en gammal Bon där Sigge Eklund skrivit en artikel om neo-narcissister. Andres Lokko är intervjuad. Förstås inte om kroppsbild(det hade varit något) men om behov av bekräftelse. På frågan om folk är mer bekräftelsetörstande nu svarar Lokko: "Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antalet vänner." Då tänkte jag på mina 520 twitterföljare och vad vetskapen om den exakta siffran gör med mig.

Det här med självbild, kroppsbild. Det är märkliga ord. Kroppsbilden. Vad är det? Den bild man har av ens kropp. Kan man ha en bild av den som är rättvis? Ibland får jag känslan av att min kroppsbild är förvrängd, ouppdaterad. Att jag borde anpassa den till "verkligheten". Men egentligen, är det inte ett felaktigt antagande, att man kan och borde ha en "frisk" kroppsbild? Är det inte hela grejen med kroppsbild att den aldrig kan återge kroppen riktigt? Att det är en sjukt mått på en verklighet av kött, nerver och levande massa som vi rör oss med och i varje dag. Borde inte kroppen bedömas utifrån hur den känns och upplevs för den personen som har den? Istället för att jämföras med bilder av andras kroppar.

En bild kan återge en kropp lika lite som vikt, längd och BMI kan det. En spegel återger ett eko av kroppen. Ljus som studsar mot den och reflekterar hur den eventuellt ser ut. Hur den känns säger det ingenting om, fast det borde vara det mest rimliga. Kroppsuppfattning istället för kroppsbild. Kanske.

Vet ni någon som skriver om vår tids besatthet vid mätbarhet och siffror i förhållande till kropp får ni gärna tipsa!