En ynka trosa

Jag stannar sällan längre än tio minuter i underklädesbutiker. Det är så lång tid jag kan stå ut därinne innan jag måste gå ut, ta tio djupa andetag alternativt hetslukta lite på schampo på Åhléns. Det finns något lite förolämpande över hela miljön. Sex, för det handlar det väl om- kom inte och säg något annat, är så banalt här. Förhoppningar om uppskattning och extas hänger på små plastgalgar. De finns i polyester och bomull, spets och siden. När jag besvärat snurrar runt därinne kan jag inte riktigt låta bli att tänka att det butiken egentligen säljer är besvikelser. Idéer om ett estetiskt sex och kroppar som smälter ihop med plaggen och blir till någon slags parfymerad helhet. Tonårstjejers drömmar om det perfekta sexet. Och vuxna kvinnors?

Att man kan vilja bära fina underkläder är förstås inget märkligt. Det är anledningen till att jag själv väljer att försöka bestiga dessa trosberg till helveten då och då. Men jag har alltid känt att man måste leva upp till sina underkläder, förstår ni vad jag menar? Det finns i princip två underklädesgenrer för kvinnor. Den ena är den söta, pastelliga och den andra är den tuffa, gothiga, lite lyxigare varianten. Den första signalerar något sött, barnsligt nästan medan den andra signalerar vuxenhet och dominans. Så där har vi det, de kategorier vi kan välja på. Undergiven/dominant. Just de två porrkategorier jag helst inte vill placera min sexualitet i? Vad finns det då kvar? Sportunderkläder? Nä-ä.

Vill understryka att detta inte är en kontaktannons efter "snygga underkläder". Men är det bara jag som får grava existentiella problem av att försöka köpa en ynka trosa?

Bygga upp, bryta ner

Karl X Johan - Flames (dir. cut) from Gustav Johansson on Vimeo.

Den här videon till Flames med Karl X Johan, regisserad av Gustav Johansson, porträtterar något som jag fascineras av väldigt mycket. Något som jag kan sitta och riktigt götta mig i på tunnelbanan en fredagskväll. (Det vill säga då jag själv sitter där rufsig, eftersom jag glömde att kolla mig i spegeln innan jag gick hemifrån...). Dessa fönade, kammade, pudrade, glansiga amazonerna som helt vanliga tjejer lyckas göra sig själva till så fort det vankas utgång. Nu kanske ni tycker att jag låter som t.ex. en Jan Myrdal eller något annat gubbskrutt. Men jag förstår inte riktigt hur det går till. Men det är coolt. Det är fan konst, om än ganska konservativ sådan. Det vill säga, kanske inte så kreativ, men med starkt hantverksinslag.

Det är på något sätt fint att all denna möda läggs ner för att några timmar senare rasera den igen. Bygga upp, bryta ner. Bygga upp, bryta ner. Det är ett kretslopp. The circle of piff.