Rosa plagg

Eftersom jag har utnämnt 2010 till mitt minst ytliga år toppade jag det idag genom att leta skor på sajter som säljer arbetskläder. Inbillar mig att man kan hitta kvalitet där. Jag är trött på att köpa skit. Ja, ni vet, svenska märken lägger ju inte så stor vikt på det där med funktion. Detta är dock en parentes... När jag var inne på billigaarbetsklader.se, en sajt som säljer det den heter, hittade jag nämligen bland kategorierna en lite oväntad del. Majoriteten av varorna är förstås för män, dam-kläder är en subkategori. Men det finns en annan subkategori som heter "rosa plagg". Det hör alltså inte till damsidan som man lätt skulle kunna anta utifrån ens egna fattiga uppfattning om världen. Det är för både dam och herr. Vissa modeller är bara för herr. Och det är inte bara från ett märke, utan från flera.

En modell som heter hantverksbyxa pink camouflage beskrivs så här: "En riktig "kick ass" hantverksbyxa för dig som vill utmana kompisarna på jobbet eller varför inte grannarna hemma i villakvarteret."

Är detta hantverksyrket gone queer? Att manliga hantverkare ibland använder kjol är ju välkänt. (undrar om kvinnliga hantverkare vågar göra det?) Man kan även köpa arbetshjälmar i form av cowboy-hattar på nyss nämnda sajt. De rosa plaggen var bara byxor, vilket är lite intressant. Arbetsbyxorna är nog en viktig del av hantverksuniformen, och den med mest funktionella finesser, kan man tänka sig. Fast jag tror att detta snarare är ett uttryck för hur den icke-individuella yrkesuniformens dagar är över, än någon form av könsuppror eller Butler-vurm. Vad tror ni? Har ni sett någon använda rosa arbetsbyxor?

Detta var ju inte så jävla punk...

bild: stureplan.se

"Chloé Schuterman Dolhem har mode i blodet. Hon är uppvuxen i ett kreativt hem med mamma Nathalie Schuterman som driver butiken med samma namn på Birger Jarlsgatan i Stockholm, och pappa Christophe Dolhem som driver Dolhem Design. Chloé är en ambitiös och kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet. Hon har sedan barnsben följt med mamma på inköpsresor till Paris, Milano och New York och har utvecklat en unik känsla för mode, som hon nu delar med sig av i sin blogg."

Ni har väl sett bloggen Chloé Schuterman tilldelats på chic.se? Chloé Schuterman är, om någon missat det, den 12-åriga dottern till butiksägaren Nathalie Schuterman, en familjekonstellation som blev uppmärksammad i och med detta klipp från Förkväll från maj i år. Hon är "en riktig liten fashionista" som programledaren uttrycker det. Men hon är inte som vilken klädintresserad 12-åring som helst (!), hon har nämligen en garderob som de flesta vuxna kvinnor bara kan drömma om. I märkesväg, det vill säga. Klippet följdes förstås av en debatt om barnuppfostran, lyxkonsumtion och lite allt möjligt. Det låter jag vara nu, eftersom jag anser att det är upp till var och en att uppfostra sina barn som de vill. (tyvärr) (även om jag gärna vill citera "zolero" på Lisas blogginlägg; "Detta var inte så jävla punk… VAR ÄR PUNKEN IDAG!?!?")

Men är det inte märkligt när egenskaper som generellt brukas ses som hörande barndomen till här beskrivs som något slags personligt varumärke? Tänker på att Chloé beskrivs som en "kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet". Är detta helt enkelt hennes u.s.p.? Hon är ett barn. Ett glamouröst barn. Vem är det som beskriver Chloé så, hon själv? Troligtvis inte. Är det mamma Nathalie? Kanske. Men troligast är kanske att det är Chic själva. Vem är det då Chloé-bloggen riktar sig till? Är det till barn? Är det till mammor som vill ha glamourösa barn? Eller är det kanske bara för att få sensationsbesökare till Chic.se? Jag vet inte vad som är mest önskvärt, kolera, pest eller hiv.

Och som en vän uttryckte det; "Chloé är ju mammas perfekta reklampelare för nattan schuterman-kids store." För Schutermans butik på Birger Jarlsgatan har också en barnavdelning. Där man kan köpa sig en egen lite Chloé Schuterman. Eller, man måste ju ha ett eget barn först, men sen är det bara att köra. Eller, sen är det bara att vara kreativ, som någon på Chic kanske skulle uttrycka det.

Sherman, modefotografiet och det groteska

"Sherman’s next important phase, the Untitleds of 1983, first manifests the darkness that will, from then on, increasingly overwhelm her work. This turn was, in the first place, a reaction against the fashion industry that first invited her to design photographs for them and then tried to modify and tone down the results.

‘From the beginning there was something that didn’t work with me, like there was friction. I picked out some clothes I wanted to use. I was sent completely different clothes that I found boring to use. I really started to make fun, not of the clothes, but much more of the fashion. I was starting to put scar tissue on my face to become really ugly.’

These photographs use bright, harsh light and high-contrast colour. The characters are theatrical and ham up their roles. A new Sherman body is beginning to emerge. She grotesquely parodies the kind of feminine image that is geared to erotic consumption, and she inverts conventional codes of female allure and elegance.

Whereas the language of fashion photography gives great emphasis to lightness, so that its models seem to defy gravity, Sherman’s figures are heavy inbody and groundedness. Their unselfconsciousness verges on the exhibitionist, and they strike professional poses to display costumes that exaggerate their awkward physiques, which are then exaggerated again by camera angle and lighting. There is absolutely nothing to do with nature or the natural in this response to the cosmetic svelteness of fashion. Rather, they suggest that the binary opposition to the perfect body of the fashion model is the grotesque, and that the smooth glossy body, polished by photography, is a defence against an anxiety- provoking, uneasy and uncanny body."

Citat ur Laura Mulveys text A Phantasmagoria of the Female body: The Work of Cindy Sherman, från 1991(sid 143 ff). Jag blev så exalterad av att läsa detta. Vill dela med mig. Hela texten kan man för övrigt ladda ner här.

Body Map

Hoppas ni är okej med att denna blogg i några veckor kommer handla om modefilm (jag skriver som sagt en uppsats i ämnet). Inte för att jag uppdaterar mer än cirka två gånger per månad. Men ändå. Filmen ovan är den tidigaste modefilm jag hittat. Utifrån min nuvarande definition: film gjord på av eller i uppdrag av någon eller några som har starkare koppling till modebranschen än filmbranschen. Ofta visad på internet, med modeller i huvudrollen, och i kort format. Den här ju uppenbarligen inte gjord för internet, eftersom den är från 1986. Enligt den som laddat upp på Youtube är den gjord för brittisk tv, av filmaren John Maybury för Londons klubbvärlds favoritmärke Body Map.

Filmtips

Vet ni, ibland är det så plågsamt uppenbart när företag har för mycket toppstyre och för lite av Nej, vänta nu, Karl, detta är en riktigt dålig idé....

Paris- Shanghai är en film som Chanel gjorde till sin prefall couture-kollektion i december 2009. Jag hade helt missat den tills nu. Den är regisserad av Karl Lagerfeld. Bland annat spelar danska modellen Freja Beha .... kines. Med snett sminkade ögon och härligt usla kinesiska repliker (som inte textas). Var ju tvungen att lägga upp den. Båda delarna. Enjoy!

På klubb

Jag var ute och dansade i helgen. Ni vet, verkligen dansade. Inte på ett rejv, men på en vanlig klubb. Jag hade träningsvärk när jag vaknade. Det var kul. Hursomhelst. Några personer fastnade lite i mitt huvud efter den kvällen. Inte för att jag pratade med dem. Men för att jag noterade dem flera gånger från min statiska position mitt på dansgolvet. Det var en ung kille, en ung bög tolkade jag det som utifrån fördomsprofilen, som var ute med sina tjejkompisar. Jag skulle gissa att de var i artonårsåldern. Killen hade en kamera. De turades om att fota varandra. De var helt klart uppklädda för att klubba. Men klubbade de? Nej.

Men de poserade som att de gjorde det. De liksom rörde sig runt i lokalen och fotade varandra i olika delar av den. Till exempel; mitt på dansgolvet i galen danspose. Eller; stående på en soffa mot en vägg, också i danspose. Närbild. Långt ifrån. Jag antar att killen hade en blogg. Som han fotade till. Jag hoppas att jag har råkat hamna på någon av de där bilderna, dansandes fult, okontrollerat. Kanske röd i ansiktet. Lite svettig. För det är väl därför man går på klubb? Förstår om jag låter som en kärring nu; men vad är det för fel på folk?

Look here, here, here, hold it!

Shooting from zarteknoepft on Vimeo

liquify from zarteknoepft on Vimeo.

Fick tips av Erik om modefilmen, Shooting, överst. Den är ju helt fantastisk. Sen hittade jag filmen under av samma filmare/konstnär, tyska Britta Thie. Båda är från 2009. Jag skriver en kandidatuppsats i modevetenskap om modefilm och hur kropp och rörelse (samt modellerna) porträtteras i dessa. Fast ibland tänker jag att temat på uppsats borde vara Vad ska modefilm vara bra för? Ofta är det ju ganska oklart. Känner dock verkligen inte så inför dessa filmer. (Skönt.)

Makt, mode, män, konsumtion

Tips! Nationalmuseum har temadag kring sin extremt sevärda Härskarkonst-utställning den 14 november. Jacob Östberg, från Centrum för Modevetenskap, kommer prata om makt, mode, män och konsumtion. Hans föreläsningar brukar vara intressanta. Han har bland annat forskat om The Stockholm Brat Enclave och vardagsängslan kring mat(dock inte på samma gång, det vore ju något). Är ni intresserade kan ni läsa mer här.

Kanyes Dark Twisted Fantasy

Nu har jag ägnat 30 minuter åt mitt liv åt att titta på Kanye Wests film Runaway. Det är en slags försmak till det nya albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som kommer sent i november(ja, den heter så, något konstigt med det..!?). Filmen handlar om hur Kanye, som spelar sig själv, hittar en fågel fenix-kvinna i en skogsbrand, som han tar hem och civiliserar, så smått. Hon lär sig dricka i fin tekopp och sitta med på middagar. Hon är hela tiden naken, det vill säga klädd i sin ganska minimala fjäderskrud. Förutom när hon är på middagen, då hon har en huvudbonad gjord av kedjor på sig.

Filmen har mer musik än dialog, förstås tagen från den nya skivan. Jag tittade på den med min bror. Han blev ganska förvirrad av filmen, även om han är mycket mer inne på hiphop än vad jag är. Vad är det här? För mig däremot kändes den ganska naturlig. Eller jag kände igen greppet. Fast inte från musikvideos, utan från modefilm. Att allt är så estetiserat. Mycket saker som bara är vackra, och inte har någon direkt relevans för handlingen. De märkliga miljöerna. Så frågan är; är det en musikvideo, eller en modefilm? Och vem har Kanye gjort den här filmen för?