Det finns inga garantier

Jag ska flytta om några dagar. Alla jag känner verkar flytta nu– så är det snart vår också. Flytt innebär att man måste rensa lite. Framförallt eftersom jag kommer flytta ihop med A, som har en i omfång ungefär liknande garderob som jag. Och eftersom jag vägrar rensa i min boksamling blir det att rensa i garderoben. Här stöter mitt rationella jag dock på lite problem. Allt jag har lärt om mig hur mode, och hur jag själv, fungerar går emot mig. Försöker komma på en bra riktlinje för vad som ska bort. Tänker först; allt som är fult ska bort. Sedan; men vad är fult egentligen? Allt du gillar nu har du också tyckt varit fult någon gång. Fult är ett icke-begrepp, bara ett sätt skapa snyggt, och så vidare.
Sedan tänker jag; men allt som sitter dåligt ska bort men likafullt; vadå sitter dåligt, för det första har du aldrig brytt dig om sånt överhuvudtaget, och för det andra är det också något som är föränderligt med modets svängningar..!
Sedan tänker jag; alla plagg i billiga material kan jag väl i alla fall ta bort. Men nej; senaste gången du hade en grej för billiga material var för ungefär ett år sedan, det finns verkligen ingen garanti för att det inte skulle komma tillbaka.
Så här står jag nu, och har hittat ett par små jeans som jag tänkte göra mig av med. Resten? Vet inte.

Love her or loathe her

Ann Sofie Back AW09-bilder ute och jag blir så glad för det är så bra. Tänker new age-trams, kortärmad t-shirt över polo, good girl gone bad, skräck, trasigt tyg – trasigt hjärta ? Tänker också Hole och Courtney Love vilket är en fantastisk referens. Allt som har med Courtney Love får mitt lilla tjejhjärta att darra.
Det är samma med Ann Sofie Back, älskar filmsekvensen från A Shaded View on Fashion där hon pratar om att hon var tolv när hon började läsa modetidningar och hur hon hela tiden hade en väldigt romantiserad bild av modevärlden tills hon flyttade till London och upptäckte att hon kanske inte riktigt passade in i den fantastiska och perfekta världen och hur hon istället för att låta det ta ner henne använde det som en källa till inspiration. Jag uppfattar den grejen som själva utgångspunkten för att kunna tolka Backs visningar- någon slags outsider-take inifrån modevärlden.

Back-bilder från AgnesB och Hole-bild från courtney-love.org

Vårens första halmhatt

Jag såg en ung man på tunnelbanestationen vid Skanstull häromdagen. Omgivningen var klädd i vinterjackor, vantar och fula mössor; unga mannen var klädd i jeans och jeansjacka i sliten, ljus denim, halmhatt och ljusa tygskor. Om vi inte hade varit två i sällskapet hade jag kanske trott att han var en hallucination. Men nej, han var på riktigt, som en vårens första fjäril i människoform. Hoppas bara inte att han var på väg till någon slags maskerad.

Nu är jag ingen förespråkare för ljus, sliten denim kanske, men definitivt för halmhatt.

Hedi och den moderna mannen

Jag kan fortfarande inte sluta titta på Hedi Slimanes fotodagbok. Jag ser hans fotografier som ett utforskande av modern manlighet– vad består den av, var kommer det ifrån, och hur eller var kan man tänja på gränserna? Hans sätt att blanda bilder på unga män, äldre herrar, rovdjur på savannen och av antika statyer är helt fantastiskt.

Min imaginära publik

Snubblade över Erving Goffmans teorier om impression management som formulerades på 1970-talet. Goffman var intresserad av de strategier som en människa använder sig av för att försöka kontrollera det intryck som andra människor får av henne i vardagliga eller andra sammanhang. Det kan vara en medveten strategi, ofta nödvändig i arbetsmiljöer eller vid högtidliga tillfällen, eller omedveten, som huruvida man känner sig ”bekväm” i vissa färger, eller hur mycket hud man tillåter sig själv att exponera, om vi talar om klädesdelen. (vilket vi ju uppenbarligen gärna vill.)

Vi konstruerar en bild av oss själva för att skaffa oss en personlig identitet och klär, för eller framställer oss på ett sätt som överensstämmer med den bilden. Om vi har valt en bild av oss själva som inte passar med omvärldens och som den då kanske försöker stävja, så kommer vi att reagera på detta på något sätt, genom att förstärka den, i provokativt syfte, eller kanske tona ned den. Den här sortens kontroll av intryck handlar ofta om det första intrycket som man ger, då resten är svårare att få ett fast grepp om. Goffman talar inte bara om kläder, men för mig är det här skapandet av en identitet något som är centralt i vårt tids besatthet av allt vad kläder, kroppar, estetik och utseende handlar om.

Det som jag speciellt fastnar för här är att Goffman tydligen menar att publiken, a la Shakespeares ”All the world is a stage and all the men and women are merely players” , till den här egenskapade självbilden kan vara både verklig men också imaginär. Själv har jag nog nämligen alltid varit väldigt medveten om att det är jag själv som skapar den bild som människor får av mig, hur man beter sig socialt etc är ofta svårare att kontrollera– det krävs viss övning, men kläder och utseende kan ses som en direkt öppning till den bild av mig som skapas hos publiken. Däremot är det lite oklart vilken publik jag egentligen tänkt mig. Ofta skaffar jag mig plagg som jag känner något diffust tycke för, och som jag hoppas att andra också kanske gillar, men som jag också på något sätt håller hårdare på än människors gillande. För om de inte gillar ett plagg handlar det för mig självklart mer om att de inte förstår än att plagget i sig är fult. (Nu brukar jag kanske inte bära så extrema plagg, menar inte så, men i vissa fall blir man helt enkelt missuppfattad; ofta gäller det extremt korta kjolar, transparenta tyg och så vidare, antar att ni förstår vad jag menar. ) De kommer kanske alltså förstå senare, eller så kommer de aldrig att göra det.
Jag föreställer mig dock att det alltid borde finnas människor som förstår någonstans– och det är dessa människor jag klär mig för då antar jag, här talar vi alltså om en sorts imaginär publik.

Klä sig som ett kuriosakabinett

Undertecknad var på Nationalmuseum igår och vandrade runt i deras samlingar. Fastnade framför kuriosakabinettet. Ett kuriosakabinett är som ni säkert vet en liten privat samling av kuriositeter som förekom i adelsmäns hem under renässansen i Europa. Det kunde bestå av allt som uppfattades som märkligt eller intressant; alltså allt från fina snäckor och mumifierade djur till behållare med ”drakblod” eller kulturhistoriska föremål.
Från början var kuriosakabinetten ett sätt att visa upp sin kunskap eller goda smak. Samlingen fick helt enkelt stå för den bild av sig själv som ägaren ville representera. Att kategorisera eller ordna sin samling var inget som lades någon kraft på, i och med att kuriosakabinetten kom till något innan renässansen hade de heller inte riktigt påverkats i sin form av den västerländska besattheten av att kategorisera saker, eftersom att detta blev stort först under upplysningstiden. Dessutom var kunskapen om världen, även hos de högre klasserna, under den här tiden ganska fragmenterad.

Fantastiskt, eller hur? Det första, eller i alla fall andra, som slog mig när jag stod och betraktade detta enorma träskåp med alla dessa föremål var; så här vill jag klä mig!
Jag vill klä mig som ett kuriosakabinett. Liksom; en salig blandning av plagg och accessoarer; en ring från mormors smyckesskrin, ett par byxor från ett interrnationellt märke, en jacka som min syster sytt, en sjal från Egypten och så vidare. Det är ju dagens sätt att visa upp sin kunskap, goda smak och ett sätt att skapa den bild av sig själv som man vill föra ut.

Bild lånad härifrån

Fåfängan

Ännu ett incitament för att gå på Prerafaeliterna-utställning på Nationalmuseum som alltså öppnar den 26 februari. Fåfängan av Frank Cadogan Cowper.

Om man ändå ska klä sig i svart

... så kan man lika gärna göra det som i den här videon, Frozen med Madonna från 1998.

Plötsligt slog det mig...

Plötslig tanke vid besök på en av visningarna i Stockholm förra veckan;
Det här är ju egentligen bara en rad svartklädda arier.

Riddare etc

Det här inte nytt, till och med lite gammalt kanske, men Nick Knights bilder för Gareth Pughs höstkollektion från Dazed & Confused oktober 2008 är helt fantastiska. Allt som har med fantasy och riddare att göra verkar ha en stark dragningskraft på mig just nu. Vi får se var det där kommer ta mig i vår. Här ser ni mer av ovan nämnda.

Vredens druvor

Fashionologie skriver om fotografen Chadwick Tylers utställning som börjar snart i New York. Bilderna ska kombinera någon slags amerikanska depressionens estetik med modernare grepp och vara inspirerade av Tylers uppväxt som "farm kid".
På något sätt dras jag till den här sortens bilder, som ska förmedla en sorts imaginär verklighet, en känsla av det hårda livet, så mycket mer än den sortens glossiga modefotografi som ofta dominerar. Sedan har jag varit ett fan av just amerikanska deppressionens estetik sedan jag läste Vreden druvor av Steinbeck som 14-åring.

Nepotism

Min älskade syster och hennes andra kreativa hälft hade visning förra helgen i Linköping. Alltså; Emma Samuelsson och Micolle Rogersten s/s-09- Gypsies, Tramps and Thieves. Bilderna har jag lånat av Alma H, i brist på egna, även det en ung fantastisk kvinna förresten.

Ingen sand, ingen sol, ingen svett

Jil Sanders vår/sommarkampanj för 2009 är faktiskt helt fantastisk. Bilderna är fotade av Willy Wanderperre och är helt kompromisslösa i sin färglöshet och direkta uttryck. Modellerna ser ut som dockor och stirrar in i kameralinsen liksom väl medvetna om att de är iakttagna. De ser ut att vara avbrutna mitt i en handling som aldrig blev av, om man får vara så diffus.

Det finns inget sexuellt över de här bilderna, inget sandigt, soligt eller svettigt. Det är sommar eller vinter, sådana världsliga vädervändningar är inte intressant här. Det här är det perfekta ögonblicket, i Jil Sanders tappning.