En rationell outfit

Vanliga frågor till de personer som blir fotograferade och upplagda i så kallade Streetstyle-bloggar eller -reportage är "Vad inspirerar dig?", "Har du någon stilförebild?" etcetera. De förekommer ju förresten i vilken intervju med stilikoner eller designers som helst. Det förefaller vara viktigt vad man svarar på frågor av det här slaget, det vill säga, om man vill uppfattas som någorlunda seriös. Det är att föredra att dra till med en hipp, gärna något obskyr inspiration, av typen " hattmakaren och den vita kaninens tebjudning i Alice i Underlandet" eller "Diane Arbus tidiga fotografier av Penelope Tree" Mer tabu är det att uppge en känd modeblogg som inspiration, eller till exempel vimmelbilder från kända klubbar i städer som London och Paris. Att ha en tydlig tanke bakom sin outfit motverkar nämligen det hotet som hela tiden lurar bakom horisonten; att verka för trendängslig, ombytlig, irrationell. Det är helt enkelt att addera lite förnuft till sitt klädval. Och det vet vi ju alla hur viktigt det är, att framställa sig själv som en intellektuell person i motsats till ett våpigt modeoffer.

Frågan är ju i hur hög grad man egentligen kan rationalisera något så basalt som ett klädval? Till viss del handlar det ju självklart om ett aktivt val, inspiraton från annat håll, etcetera. Men när det väl kommer till kritan handlar det extremt mycket om ett abstrakt "känner för, känner inte för"-begrepp. Själv har jag extremt svårt att härleda min personliga smak någonstans överhuvudtaget. Vilket på ett sätt fascinerar mig, och som jag försöker bejaka. Jag kan verkligen bli provocerad av "Detta gäller nu"-reportage i tidningar då de får mig att känna mig dumförklarad. Ett plagg får mig att jubla inombords eller så gör det inte det. Kan det få vara så enkelt ibland? Menar alltså inte om att det här handlar om någon naturlig medfödd smak, eller kvinnlig intuition, men det är ändå så abstrakt att jag har svårt att bena ut det och känner heller inget behov av att göra det.