H&M och existensiell ångest

Jag är född 1987. Det betyder, bland många andra saker, att jag är besatt av bilden av mig själv som en individ. Jag står inte ut med tanken på hur många människor det finns i världen med likadana preferensramar, vanor och drömmar som jag har. När jag tänker på det känner jag för att stjäla en bil och köra till Götgatsbacken och meja ner så många Acneklädda hipsters med knut på huvudet som möjligt.
Detta gör att jag har lite svårt att klara av vissa situationer. Jag har till exempel väldigt svårt för att handla kläder i butiker som tillhör stora kedjor. Om jag går in på H&M och ser ett plagg som jag gillar, betyder ju det att jag antagligen inte är ensam om att gilla det vilket i sin tur betyder ju det att jag är en i mängden som gillar det. Därför är jag, för att bibehålla min själsliga ro, tvungen att undvika H&M, Topshop, ZARA och Gina Tricot för att nämna några. Man skulle kunna tro att det är av etiska skäl som jag undviker dessa kedjor, men det är det alltså inte.

I och med att jag inte kan handla på de stora kedjorna, men inte heller alltid har råd att köpa de dyrare och lite mindre förekommande märkena, så blir det ganska många turer till secondhand och vintage-butiker. Inte nog med det, jag syr även om en del av mina inköp för att minimera risken att någon skulle kunna ha en likadan.
Allt detta gör att jag ser ganska allvarligt på när folk i allmänhet eller i min närhet har likadana saker som jag på sig. Jag skulle kunna känna mig smickrad. Men i stället känner jag mig hotad, nästan jagad. Känslan av att inte vara unik flåsar mig i nacken.

Manlig gemenskap och stilideal

För några veckor sedan ägnade jag dagar åt att titta igenom hela Brideshead Revisited-serien. I centrum står ju, som ni säkert vet, två unga män vid namn Lord Sebastian Flyte och Charles Ryder som träffas på Oxford i början av 20-talet. De har ett väldigt sammansvetsat, något homoerotiskt förhållande till varandra. Serien är verkligen fruktansvärt vacker, de unga männen likaså. Stilen och kläderna de bär är inget annat än fulländade. Det är svårt att låta bli att bli avundssjuk. Att se Brideshead Revisited och vilja vara som dem är för mig ungefär samma sak som att lyssna på The Smiths och idolisera Morrissey. Det är en sak man inte kommer ifrån; att man inte är en ung man, utan en ung kvinna. Där går allt i stöpet. Linnekostymerna sitter fel, det sobra drickandet blir vulgärt och brödraskapet är inte ens att tänka på. Så mycket för emancipationen alltså. Hur smart, framgångsrik och frigjord jag än är, så kan jag aldrig bli som Lord Sebastian Flyte. Den här manliga gemenskapen gör mig bitter. Det är likadant med ”Herrbloggen” som flera välkända herrar har startat på Stureplan.se nyligen. Jag kan läsa den och intressera mig för modeinläggen och roas av jargongen men kan ändå inte låta bli att känna mig lite utanför. Den kvinnliga gemenskapen känns inte lika klassisk och attraktiv på något sätt. Jag tror jag vet varför, men väljer att inte diskutera just den genusfrågan här.

Att sätta ribban högt

Jag vet inte riktigt om jag kan definiera vad det här kommer bli för något. Det känns till och med fånigt att kalla det för just en blogg, känns inte det ordet hemskt förlegat? Men jag kan dock säga vad detta inte kommer bli. Det kommer inte bli några ”Dagens outfit”, inga ”Det här känns helt rätt i höst” eller ”Vill haaa”-utrop. Jag har själv nästan gjort det till en sport innan att spy galla över dessa så kallade modebloggar, som enligt mig egentligen mest handlar om kommersialism och idolisering från läsarnas sida, och klagat över bristen på seriösa sådana. Nu får ni inte missförstå mig, det är inte så att jag ser ner på de skribenter som gör den sortens bloggar. De får gärna finnas. Men man kan inte låta bli att längta efter någon sorts motvikt. Detta är ett försök till en sådan.