Resedagbok,

Hongkong, april 2013.

Tittar man ut från balkongen där jag sitter så ser man bergen. De ångar i den fuktiga kvällen. Fåglarna tjattrar från den täta växtligheten. Överallt där det inte är berg, utan är platt, finns det hus här. Hongkong lider av "land shortage" som det kallas. Det finns för litet plats. Hongkong är för litet för att rymma sig självt. Det är en av världens mest tätbefolkade regioner och hyrorna är höga. På Hongongön är hyrorna jättehöga. På Kowloon är de ibland ännu högre, eftersom det är så fin utsikt över Hongkongön därifrån. Läser man South China Morning Post, den engelskspråkiga dagstidningen, så handlar artiklarna inte sällan om just mark, i olika hänseenden. En artikel handlar om "land theft" det vill säga om ockupationer av olika slag, dels att folk bygger på andras mark, men också att sopor och bråte dumpas. Tyvärr saknades en förklaring om varför det sker i artikeln... 

En annan text handlar om en helt ny stad som ska byggas, söder om den befintliga staden Yuen Long, norr om Kowloon, inte långt därifrån jag sitter på balkongen. Projektet har fått kritik för dålig planering och brist på samordning, men också för att marken där staden ska byggas är för dålig. I artikeln beklagar chefen för projektet det hela, men säger samtidigt att det inte finns någon bättre jord i Hongkong. Jorden är slut. 

Resedagbok,

Hongkong, april 2013. 

Hongkongs mjölkvita himmel, tjock av smog och dis. 

Vi bor i Lapsees mormors lägenhet i västra delarna av New Territories, som det så brittiskt kolonialt heter. Det är norr om Hongkongön. Utanför vår balkong ligger bilverkstäder, bostadshus och sedan bergen. De gigantiska bergen där växtligheten ligger som en tjock matta. Bilarna går för det mesta i skytteltrafik utanför men nu är det lugnt. Svalorna flyger tjattrande över gården. Fjärilar skyndar sig bortåt i sin ryckiga flygstil. 

När vi drack öl och åt jordnötter på balkongen häromnatten kunde vi höra trummor och sång från någonstans i området. Med tanke på att många som bor i området är stilla pensionärer drog vi slutsatsen att det inte var de som festade. Det kan ha varit några av de afrikanska migrantarbetarna som jobbar i området, på bilskrotarna och verkstäderna. 

Jag sitter på balkongen igen med mitt kaffe, svagt som jag alltid lyckas göra det. H och L håller på med en mix därinne, ljudet av basen blandar sig med ljudet från fåglarnas skrik, grannens lilla fontän och oljudet från vägarbeten utanför. 

Resedagbok,

Hongkong, april 2013.

På vägen från flygplatsen åker jag fel. Eller, taxichauffören åker fel. Han förstår inte, jag kan inte förklara. Jag vet heller inte riktigt var jag ska. Vi åker över de stora broarna mellan Lantau och Hongkongön. Här finns hamnen, en historisk viktig handelshubb i Asien. Nu fortfarande viktig men inte riktigt lika viktig. Hamnarna på kinesiska fastlandet tar över. Kranarna svänger över det gigantiska områdena med containers. Jag vet att det är strejk här, för det har jag hört på P1. En grupp med hamnarbetare, många av dem kranförare protesterar mot låga löner och långa arbetstider, ofta tolvtimmarspass. De har inte fått höjda löner på tio år, vilket i praktiken betyder sänkta löner, med tanke på hur priserna har gått upp i Hongkong.  

Till slut släpps jag av på en busscentral i Kowloon, ön norr om Hongkongön. Gubbar sitter på torget med sina burfåglar som kvittrar högt, skolbarn i prydliga uniformer tittar undrande på mig där jag står med min väska, så uppenbart vilse. 

Resedagbok 

Sheremetyevo International Airport, april 2013. 

Jag befinner mig på Carlbergskafeet på Moskvas flygplats. Det är roligt med flygplatser. De ser nästan alltid likadana ut. "Fräscha!". Undantaget är typ Pyonyangs flygplats? Jag har inte varit där, men jag tänker mig att den är mer business Nordkorea än business Resten av världen.

Jag väntar på min flight mot Hongkong. Dricker ensam öl efter öl. Äter Lays dillchips. Ständigt denna dill... Läser Neil Gaiman. Han är rätt snygg på sitt författarfoto på baksidan av boken. Är det därför han har ett författarfoto? Det är knappast obligatoriskt, tänker jag mig.  

Jag tänker alltid mycket på kläder när jag är ute och reser. Kanske mer än vad jag egentligen borde, med tanke på mitt psykiska välmående. Vissa länder är förstås värre än andra. Syrien, Jordanien och emiratländerna, där kände jag mig lite som en hora.  Det kan vara i mitt rasistiska huvud bara. Men man är alltid minst påklädd hur man än försöker. Folk tittar. Om man inte är i de kristna kvarteren, om det finns några sådana. I närliggande Beirut däremot kände jag mig som en svensk slusk. Slappt och praktiskt klädd. Ej perfekt smink. Ej perfekt hår. Platta skor (men inte ballerinaskor). Svettig. I Seoul, Sydkorea, kände jag mig som en tjock jätte. Alla, okej inte alla men många, såg ut som chica hipsterdockor. Det var en surrealistisk upplevelse. Rekommenderar resor alla dessa länder, obs! Förutom Syrien. :C

Men det finns också andra fallgropar... Man kan bli misstagen för amerikan. De är hatade, i alla fall som turister, i nästan alla länder i världen. Undantaget är kanske just Sydkorea. Varför de är hatade? För att de äger världen, än så länge. Men också för att amerikanska turister, om man ska generalisera kraftigt, är rätt...lufsiga och arroganta. Även de som är "liberal" och reser. De vet allt, det intrycket har jag fått lite för många gånger. 

Därför vill man som västerlänning slash "blond" slash "rik" inte se ut som en amerikan när man reser. För det väcker så många känslor. Jag kommer att tänka på det när jag sitter här. Jag är klädd i mjukisbyxor (som jag fått i min syrra i present, med grisar och kålhuvuden som hon har målat på, på men whatever), t-shirt (med tryck från mina kompisars clubcrew men whatever) och Nike-skor (de första jag någonsin ägt, köpte dem på min första och hittills enda USA-resa men whatever). Till det en praktisk ryggsäck (ja, en Kånken). Vilka personliga anledningar jag än själv tycker mig ha till att jag bär de här kläderna (hipster som jag är) så ser jag ut som en amerikan, inser jag.. Och det är inte bra... Inte alls bra... Förlåt alla amerikaner.

Det är därför man ska se lite fin ut när man reser. Bekväm men ändå lite uppklädd. Fritidskläder antyder att man tycker att man duger oavsett. Som att ens status är medfödd. Så amerikanskt... så imperialistiskt. Tänker på att J alltid bär kavaj när han reser. Folk är trevligare då. (Även om man förstås har medfödd status, som har ett svenskt pass och utseende. Men man kan kanske vara lite ödmjuk med det...) 

Den ryska tanten i kassan på Carlbergskafeet stirrar surt på mig.