De finns överallt. De frälsta. De med lysande blå ögon fästa på skärmen. De som älskar internet.
Jag har lite svårt att förstå hur man kan älska internet. Jag kanske tar det för givet. Saknar väl inte kon eftersom hon står där i båset, 24 timmar per dygn. Det är ju praktiskt. visst. Det är bra med information. Vi har en aldrig överträffad möjlighet att veta. Samtidigt finns det en stor risk att man blir förvirrad.
Men det där med frälsningen. Det förstår jag inte. Början på det här inlägget är en liten parafras på Eric Schüldts och Jonas Anderssons bok Framtiden. Den är skriven i den där stilen. Lite profetisk, samtidigt tillbakablickande. Det handlar om teknikfrälsning, blindhet och internetprofeter. Den är intressant, även om det är ett hemskt krångligt sätt att säga "vi hade fel!". Boken var nämligen tänkt att handla om den digitala revolutionen. Men författarna började tveka mitt i. Insåg att något var fel.
En fråga inom mig väcktes när jag läste boken. Hur kunde ni tro så starkt? Hur kunde ni tro att människor skulle sluta vara människor?
Så började jag tänka att det kanske är en generationsfråga. Hanna Fahls internet-avhållsamhetsartikel i DN tyder på det. Slutsatsen i artikeln är att det är jobbigt att inte ha internet. Att det är tråkigt och krångligt. Fahl blir irriterad av att inte ha det. Hon skriver;
Jag älskar internet. Internet älskar mig. Vi älskar varandra, jag och internet. Jag drömmer om att internet ska finnas i mig, inbyggt i hjärnan, integrerat i mina neuroner, alltid där utan den distraherande distansen som är tangentbord, skärm, kablar.
Vilket är lite märkligt eftersom det låter exakt som Schüldts skräckvision, pyramiden. Där inga kroppar finns, naturen tynar utanför och där en stor röd komet på himlen avfärdas alldeles för enkelt. Bara att Fahl fortfarande verkar liksom frälst. I alla fall någorlunda. I samma artikel pratar Fahl med Rasmus Fleischer som är vettig som vanligt. Han säger;
Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.
Detta apropå att det lätt blir antingen eller. Antingen är man internetfrälst eller så vill man tillbaka till naturen och ligger och böka på en skånsk leråker.
Varför är måttfullhet svaret på allt? För att vi bor i Sverige? Nää. Men jag förstår fortfarande inte det här med de frälsta. Jag känner inte igen tongångarna heller. Ingen jag känner pratar så där. Men det kanske är för att jag och mina vänner är generationen under. Internetskeptikerna? Vi som stänger av telefonen när vi ska sova. Som inte skriver på twitter innan vi går och lägger oss. Som tar bort vårt facebookkonto varannan månad. (men har kvar det ändå) Vi som förtvivlat försöker hitta någon slags kärna i det där informationsflödet.
Eller kanske pratar jag bara om mig själv nu. Hjälp.
Inlägg
