The Death of a Queen Bee

Det är mäktigt med kollektiv sorg. Framförallt när det gäller egyptiska divor. När Umm Kulthums, "The Star of the East", kista bärs fram av en böljande folkmassa har i alla fall jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon dog 1975.

Aldrig prata om kriget

Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen

Jag minns en lektion i samhällsvetenskap i ettan på gymnasiet. Vi hade gjort arbeten i valfritt ämne och en kille i min klass redovisade sitt om krigen på Balkan på 90-talet. Det fanns bara ett problem, han var själv från forna Jugoslavien, från Serbien för att vara exakt. Det fanns uppenbara delar av hans arbete som inte stämde med den gängse historieskrivningen kring kriget. Budskapet var oavsett att det inte var serbernas fel, något av det. Jag minns inte vem han menade var skyldiga till konflikten men det var i alla fall inte serbernas. Ingen vågade ifrågasätta honom, inte ens läraren. Han var ju ändå där, då, när det hände. Men han var inte den enda i klassen som var där när det hände. En annan klasskamrat var nämligen från Kroatien, en annan part i kriget. Inte heller hon sa något. Men jag minns den konstiga stämningen i klassrummet, och hans stela blick när han redovisade.

Jag kom att tänka på den lektionen när jag besökte Färgfabrikens pågående utställning I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1. Den handlar om just det kriget och är en samlingsutställning med både gamla och nya verk av konstnärer som Marina Abramovic, Igor Grubic, Alma Suljevic och konstnärskollektivet Chto Delat? Särskilt Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen berörde mig. Det är en gigantisk vägg, en muralmålning med stora hyenor och på andra sidan en historieaxel med krigets viktigaste händelser. Men tidsaxeln sträcker sig ända in i vår tid. Attacker mot prideparader i Belgrad 2001 och rättegången mot Ratko Mladic i år är där också. På det sättet förbinds vår tid med kriget, som ju inte var för alls länge sedan. Men i vårt medialandskap och i Sverige känns det så avlägset, trots att så många flydde till just Sverige från kriget och är kvar än i dag, som självklara svenskar. Men man pratar så sällan om det, om kriget, om vad som hände. I alla fall i min omgivning.

När vi var på utställningen hörde jag en guide säga att det innan utställningen ens börjat blev bråk om just Oleynikovs verk. Historieskrivningen är fortfarande osäker. Att göra en tidsaxel med självklara punkter är verkligen inte självklart. Kanske är det därför det är så svårt att prata om konflikten. För den pågår fortfarande, även här i Sverige. Det är känsligt. Därför är det fint att Färgfabriken gör en utställning om det, även om det river i fortfarande oläkta sår.

I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1 pågår fram till den 19 oktober, missa ej.