Taget med loopcam!

Jag har sommarlov. Det har ni med. Vi tar lite paus här och låtsas som att det inte var paus redan innan. Som om den här bloggen inte var en enda stor paus. Man måste ha paus vet ni! Mellanrum. Men det vet ni ju.

Jag vill passa på att tipsa om att ett stort reportage jag gjort till tidningen Konstnären om förföljda konstnärer i Kina nu finns ute! Dessutom är det ett nytt nummer av Nöjesguiden ute med texter av mig om stylistutbildningar i Sverige, Stutterheims regnrockar och varför det i hela världen kan anses vara provocerande att vara blek på sommaren(klicka!).

Krig- nu i Hipstamatic

I British Journal of Photography kan man läsa om projektet Basetrack där en grupp fotografer följer med en amerikansk pluton i Afghanistan mitt under brinnande krig. Dessa fotograferar gruppen och omgivningen och lägger upp den på sin sajt och på Facebook så att de anhöriga till soldaterna kan "vara med" och hålls uppdaterade. Det är en ideell organisation och projektet har uppskattats mycket av de anhöriga, enligt artikeln. Fotograferna ska dock inte längre få följa med plutonen av säkerhetsskäl, men bilderna finns kvar.

Detta är förstås en ny sorts journalistisk och inställning till krigsrapporterande så vidare, men det som mest förvånar med detta är själva fotona. De är tagna med Hipstamatic, en fotoprogram som finns till iPhone, som ni säkert är bekanta med den från facebook där en veritabel epidemi av sjuttiotalsporriga digitala polaroidbilder av picnicfiltar, hamburgare, bad från klippor och så vidare, tagna med just Hipstamatic, har härjat. Programmet har ett speciellt filter som får allt att se ut att vara taget med en kompaktkamera en solig dag 1968. Det är ett filter som helt enkelt får allt att se lite mer romantiskt ut. Sentimentalt, liksom. Perfekt för alla som vill få sin tillvaro att verka lite mer som retroromantiska bloggen Niotillfem.

Men krigsfotografi á la Niotillfem? Är det inte något väldigt märkligt med det? I The Guardian skriver Patrick Kingsley om projektet under rubriken "War photography- Isn't there an app for that?". Där förklarar fotograferna att de inte planerade att använda Hipstamatic från början, men att de övergick till det för att det var bättre. "the pair settled on Hipstamatic both because of its retro aesthetic and because the iPhone "was the ideal, rugged piece of gear for southern Afghanistan"." Så det fanns förstås en praktisk aspekt av det, men retro-estetiken? Den berörs inte mer i artikeln, som för övrigt är märkligt okritisk.

Fotona är riktade främst till de anhöriga till plutonen, vilket förklarar det sentimentala anslaget. Men ändå, ett fotofilter lagt över krigsfotografi, det finns en viss symbolik över det. Filter som i ett politiskt filter, filter som i ett skydd mot det verkliga kriget, filter som ett sätt att göra romantiska hjältar av amerikanska pojkar i ett hopplöst krig. Filter som ett sätt att anspela på vad, på 1968, på kriget i Vietnam? Förvisso ett krig som var och är mycket hatat, men som också är mycket förevigat genom foto, film och andra populärkulturella skildringar. Ett krig som i efterhand blivit en symbol för imperialism och amerikanska makthavares bortkastande av unga soldaters liv.

Bilderna skapar overklighetskänslor. Det ser inte ut att vara på riktigt. Men för de sexton talibaner vars död har skrivits upp på whiteboardtavla på en bild var det nog rätt så mycket på riktigt. För dem vars fält och byar pudrats med vit fosfor som kan ses på en annan kändes det nog verkligt. För att inte tala om de amerikanska soldater som fått ge sitt liv i det här kriget. Det är det som är så obehagligt. Hipstamatic-filtret förstärker egentligen bara det. Frågan är om det är medvetet från Basetracks sida eller ej.