tisdag 31 maj 2011
Naim Josefi och ett kommentarsfält
THE COUTURE MOVEMENT from melkhoofd on Vimeo.
Film till Naim Josefis första kollektion "The Recipient" som han gjort tillsammans med reklameleven Maja Bergström.
Beckmans examensvisning saknade som bekant en elev; Naim Josefi. Agnes B har skrivit bra om det här. Naim menar alltså att hans första kollektion blev diskvalificerad utifrån ett osynligt ramverk som finns på skolan, att han blev utfryst av både lärare och elever och att han därför gjorde en andra kollektion, som inte heller blev godkänd då den uppfattades som en kritik till skolan.
Detta är alltså Naims version av varför han inte visade på examensvisningen. Beckmans kan man inte riktigt veta eftersom de inte kommenterar enskilda elever.
Vad man däremot kan se är att det verkar extremt infekterat. I kommentarsfältet till Agnes inlägg är tonen hätsk och Agnes har bland annat uppmanats att gå och hänga sig. Naims kläder har kallats "showkläder för Rio-paraden". Det divideras fram och tillbaka om huruvida Naim är begåvad eller värdelös och kommentatorerna verkar uppriktigt förbannade över att Agnes vågat beröra något så internt i sin egna(!) blogg.
Jag vet inte var sanningen ligger här. Det jag vet är att det Naim har gjort innan har hållit mycket hög nivå, därför var det tråkigt att hans kollektion saknades på visningen. Det jag däremot anar, efter att ha läst kommentarerna på Agnes blogg, är att något är ruttet i sammanhanget. Läs själva.
Ps: jag har skrivit om många av de övriga eleverna i nya numret av Nöjesguiden som kommer på torsdag. Därav ingen recension här! Detta är bara en kommentar till uppståndelsen på Agnes blogg.
torsdag 26 maj 2011
Om Siri Derkert, gatukonsten och nolltoleransen
Hade idag glädjen att få besöka Siri Derkert-utställningen på Moderna Museet som öppnar på lördag. Uställningen sträcker sig över hela Derkerts liv, mellan 1888 och 1973, via Parisvistelser i början av 1900-talet, livstraumat med dottern Liv som avled 1938, till Fogelstadsgruppen och Derkerts politiska engagemang. När jag stod där kom en känsla av tacksamhet till alla dessa kvinnor som kämpat och varit obekväma, och som skapat allt det vi har idag, över mig. (Fogelstadgruppen var till exempel med och kämpade för kvinnlig rösträtt när det begav sig). Men den väckte också många tankar om konstens vara och icke vara.
I ett hörn av utställningen visas ett videoklipp från SVT från 1962 där Derkert, som antagligen precis påbörjat sitt stora verk på Östermalmtorgs tunnelbanestation, debatterar den moderna konstens tillträde till tunnelbaneväggarna, med advokaten och högerpolitikern Patric von Ossbahr, en äldre herre iklädd fluga. Derkert som är i sitt esse rör sig som en poetry slam-deltagare och låter von Ossbahr få veta både ett och annat. Von Ossbahr är i sin tur upprörd och indignerad över hur konst som, underförstått, den stora massan inte förstår ska få vara en del av det offentliga rummet. Han efterlyser konst som är trevlig. Det är komiskt att se de båda mötas, men någonstans där säger Derkert att de, alltså SL, ”har gett oss väggar”, vilket fick mig att haja till. De moderna konstnärerna fick bokstavligen väggar att uttrycka sig på i det offentliga rummet. När man ser debatten mellan von Ossbahr och Derkert inser man hur fantastiskt detta egentligen var.
SL gör ju förstås plats för modern konst i tunnelbanan idag också, men det är också uppenbart hur The von Ossbahrs av idag har vunnit. Hur definitionen av ”trevlig konst” förvisso vidgats, men att det fortfarande är väldigt villkorat. Jag vet inte vad Siri Derkert skulle tycka om jämförelsen men hennes verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation- den skissartade, enkla blandningen av fraser och bilder och budskapet- påminner om klottret, grafittin och gatukonsten av idag.
Häromdagen följde jag med min lillebror till affären Highlights på Östgötagatan i Stockholm där s man kan köpa sprayfärgburkar samt tidningar och böcker om graffiti. Det slog mig när jag stod där, att det är fantastiskt att en sådan affär ens finns i Stockholm. Vi har ju som bekant sedan 2007 nolltolerans mot graffiti och klotter i Stockholm. Man får inte ens göra saker som kan ”väcka intresse för klotter”, vilket Citys Sofie Nohrstedt skrivit bra om precis. Kundunderlaget för Highlights borde vara minimalt om man förutsätter att de flesta inte målar graffitti hemma. Nu finns det ju alltid folk som lyckas måla oavsett, men ändå. Det måste vara svårt att hålla den kulturen levande här. Affären ska också ha fått påhälsning från polisen många gånger.
I City-artikeln menar trafikborgarrådet Ulla Hamilton att graffitti är ”En tavla på väggen”. Klotter däremot ska bekämpas. I Stockholm ska det vara ”tryggt och snyggt”, enligt henne. Det känns som ett eko av vad von Ossbahr menade skulle finnas på tunnelbanans väggar. Trevlig konst. Men då var det Derkert som fick rätt. Hennes konst fick vara kvar och påminna om kvinnokampen och sticka konservativa i ögonen fram till idag. Uttalandet ”de gav oss väggar”, känns så sorgligt i relation till idag. För gatukonsten, som kanske kan beskrivas som den mest kontroversiella konsten av idag, får inga väggar i Stockholm. Vi har nolltolerans, som om det vore droger eller våld vi talar om och inte konst och kreativitet.
Team von Ossbahr, som Hamilton helt klart tillhör, har ett stadigt grepp om samtalet om den offentliga konsten idag.
I ett hörn av utställningen visas ett videoklipp från SVT från 1962 där Derkert, som antagligen precis påbörjat sitt stora verk på Östermalmtorgs tunnelbanestation, debatterar den moderna konstens tillträde till tunnelbaneväggarna, med advokaten och högerpolitikern Patric von Ossbahr, en äldre herre iklädd fluga. Derkert som är i sitt esse rör sig som en poetry slam-deltagare och låter von Ossbahr få veta både ett och annat. Von Ossbahr är i sin tur upprörd och indignerad över hur konst som, underförstått, den stora massan inte förstår ska få vara en del av det offentliga rummet. Han efterlyser konst som är trevlig. Det är komiskt att se de båda mötas, men någonstans där säger Derkert att de, alltså SL, ”har gett oss väggar”, vilket fick mig att haja till. De moderna konstnärerna fick bokstavligen väggar att uttrycka sig på i det offentliga rummet. När man ser debatten mellan von Ossbahr och Derkert inser man hur fantastiskt detta egentligen var.
SL gör ju förstås plats för modern konst i tunnelbanan idag också, men det är också uppenbart hur The von Ossbahrs av idag har vunnit. Hur definitionen av ”trevlig konst” förvisso vidgats, men att det fortfarande är väldigt villkorat. Jag vet inte vad Siri Derkert skulle tycka om jämförelsen men hennes verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation- den skissartade, enkla blandningen av fraser och bilder och budskapet- påminner om klottret, grafittin och gatukonsten av idag.
Häromdagen följde jag med min lillebror till affären Highlights på Östgötagatan i Stockholm där s man kan köpa sprayfärgburkar samt tidningar och böcker om graffiti. Det slog mig när jag stod där, att det är fantastiskt att en sådan affär ens finns i Stockholm. Vi har ju som bekant sedan 2007 nolltolerans mot graffiti och klotter i Stockholm. Man får inte ens göra saker som kan ”väcka intresse för klotter”, vilket Citys Sofie Nohrstedt skrivit bra om precis. Kundunderlaget för Highlights borde vara minimalt om man förutsätter att de flesta inte målar graffitti hemma. Nu finns det ju alltid folk som lyckas måla oavsett, men ändå. Det måste vara svårt att hålla den kulturen levande här. Affären ska också ha fått påhälsning från polisen många gånger.
I City-artikeln menar trafikborgarrådet Ulla Hamilton att graffitti är ”En tavla på väggen”. Klotter däremot ska bekämpas. I Stockholm ska det vara ”tryggt och snyggt”, enligt henne. Det känns som ett eko av vad von Ossbahr menade skulle finnas på tunnelbanans väggar. Trevlig konst. Men då var det Derkert som fick rätt. Hennes konst fick vara kvar och påminna om kvinnokampen och sticka konservativa i ögonen fram till idag. Uttalandet ”de gav oss väggar”, känns så sorgligt i relation till idag. För gatukonsten, som kanske kan beskrivas som den mest kontroversiella konsten av idag, får inga väggar i Stockholm. Vi har nolltolerans, som om det vore droger eller våld vi talar om och inte konst och kreativitet.
Team von Ossbahr, som Hamilton helt klart tillhör, har ett stadigt grepp om samtalet om den offentliga konsten idag.
tisdag 17 maj 2011
söndag 15 maj 2011
Soody Sharafi
Hittade Soody Sharafis fotoserie "Moslem Youth" i en tidning. Tonårstjejer i Iran som gör vad tonårstjejer gör mest. Spelar gitarr, ansar ögonbrynen och hånglar. Men liksom, i Iran. Det finns något oemotståndligt coolt över det. Och gud vad jag vill åka till Teheran.
Nöjesguiden
En annan sak! Jag är Nöjesguidens nya moderedaktör. Första numret kommer i juni. Jag har blivit lovad att få göra vad jag vill. Ungefär. Hehe. Det ska bli kul. Vad vill ni läsa om egentligen?
Jag vill skriva om allt som ingen annan ids skriva om. Jag är inte ute efter att bli kompis med alla i modebranschen. Jag har aldrig varit mycket för det där med nätverkande ändå. Jag tror det är viktigt med en viss distans. Man måste vara lite av en ö för att ha rum att tänka. Och jag vill gärna vara en ö. En liten kärv men trevlig ö i någon älv någonstans. En sån med lite björkar och lysande orange hjortron på sensommaren. (skyller detta stickspår på jetlag)
Jag vill skriva om allt som ingen annan ids skriva om. Jag är inte ute efter att bli kompis med alla i modebranschen. Jag har aldrig varit mycket för det där med nätverkande ändå. Jag tror det är viktigt med en viss distans. Man måste vara lite av en ö för att ha rum att tänka. Och jag vill gärna vara en ö. En liten kärv men trevlig ö i någon älv någonstans. En sån med lite björkar och lysande orange hjortron på sensommaren. (skyller detta stickspår på jetlag)
Sverige, Sverige, moderland. Jag är hemma igen. Det känns konstigt. Sitter framför datorn och har precis bestämt mig för att inte lämna in min c-uppsats i genusvetenskap imorgon. Behöver jag nämna att jag alltid lämnar in i tid annars, aldrig misslyckas? Just därför känns det lite jobbigt. Som om min karaktär hängde på det. Skärp dig, Sanna. Din karaktär är så mycket mer än så.
Vad har jag då gjort i Beijing istället för att skriva på min uppsats? Förutom att leva, älska, äta har jag skrivit på en långt reportage om förföljda konstnärer i Kina till nummer 2, 2011 av tidningen Konstnären. Mycket nedslående och mycket intressant.
Apropå det har en konstnär, som jag tror jag nämnt tidigare, Cheng Li, som genomförde performancet "Art Prostitution" i mars på en gruppshow och sedan blev fängslad för detta, blivit dömd till ett år i arbetsläger. För ett performance. Här har vi Kina idag.Här är ert på-väg-att-utvecklas, öppnande-upp-sig-fantasilands sanna ansikte.
Vad har jag då gjort i Beijing istället för att skriva på min uppsats? Förutom att leva, älska, äta har jag skrivit på en långt reportage om förföljda konstnärer i Kina till nummer 2, 2011 av tidningen Konstnären. Mycket nedslående och mycket intressant.
Apropå det har en konstnär, som jag tror jag nämnt tidigare, Cheng Li, som genomförde performancet "Art Prostitution" i mars på en gruppshow och sedan blev fängslad för detta, blivit dömd till ett år i arbetsläger. För ett performance. Här har vi Kina idag.Här är ert på-väg-att-utvecklas, öppnande-upp-sig-fantasilands sanna ansikte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
